2026-10-09

Krönika: Luggen som blev för kort

Där stod jag framför spegeln. Med en kökssax i handen.

Fem sekunder tidigare hade jag noggrant klippt en lugg i ögonbrynshöjd. Vad jag inte hade tänkt på var att håret sekunden efter att jag drog bort handen skulle fluffa upp sig. Kvar blev en väldigt kort rand som knappt ens kunde kallas för lugg. Det var så fruktansvärt fult. Hela pannan blottades och jag ville bara gräva ett hål i sandlådan ute i trädgården och stoppa ner huvudet i sanden.

Till råga på allt var det dagen innan konfirmationslägret. Mitt i sommaren. Jag kunde inte ens dra på mig en mössa för att dölja katastrofen. Så jag fick snällt åka iväg och låtsas som att jag faktiskt ville att håret skulle se ut så. När mina vänners blickar vandrade upp mot luggen och fastnade på pannan fick jag snabbt förklara att det var meningen. Att luggen skulle vara så kort.

Jag blåljög mig igenom hela lägret, vilket kanske inte är speciellt kristet. Men nöden har ingen lag, sägs det.

Idag sitter jag i en ganska liknande situation.

Jag har på något sätt blivit en representant för dövsamhället, bara genom att existera. Bara genom att vara jag. En vanlig, ful och tråkig människa. Men så fort jag hamnar i en situation där jag behöver säga att jag inte hör förändras något. Plötsligt förväntas jag ha svaren. Förklara. Berätta. Utbilda. Mitt handikapp syns inte i samhället. Jag smälter in. Ända tills det blir synligt. Och då känns det precis som när jag klippte luggen. Folk blir chockade. Stela. Nyfikna. Blickarna söker sig mot mig och fastnar. Om och om igen.

Och precis som då låtsas jag som att det inte rör mig i ryggen. Jag ler. Skrattar. Skämtar. Svarar på frågorna som väller in. Jag spelar med. För plötsligt är jag inte bara jag längre. Jag blir den döva. Den som ska kunna svara på allt om teckenspråk, dövkultur, hörsel och hur det är att leva i ett hörande samhälle.

Ingen har frågat mig om jag vill vara en representant. Det kanske är just det som är det tröttsamma. Inte att människor är nyfikna. Inte att de frågar. Jag förstår att de vill veta mer. Utan det är själva grejen att behöva representera en hel grupp när jag egentligen bara kan representera mig själv och mina egna upplevelser.

Förstå mig rätt. Jag älskar dövsamhället. Jag älskar språket, kulturen och allt det har gett mig. Bland andra döva och hörselskadade behöver jag inte förklara någonting. Där får jag vara jag. Men ute i det hörande samhället kan jag ibland längta efter att bara få vara en vanlig människa. Inte en representant. Inte en föreläsare. Inte en symbol för något större. Bara jag. Ful, tråkig och vanlig. Jag vill inte behöva få den där känslan av att ha råkat klippa luggen fel hela tiden. Bli omvärderad, bedömd och kanske till och med dömd.

Precis som den där gången på konfirmationslägret vill jag ibland bara dra något över huvudet för att slippa blickarna. Men det går inte att gömma sig. Jag kan inte bara sätta på mig en mössa och dölja min dövhet. Den finns där, min ständiga följeslagare.

Så det som återstår är att le och blåljuga. För kanske ligger det ändå något kristet i att skänka folk ro även om man själv inte har någon ro?

Ida Winberg illustration