KRÖNIKA: Jag är gift med en ”hemlig agent”

Ibland känns det som att jag är gift med en hemlig agent. Jag kan plötsligt bli bryskt väckt mitt i natten. Jag öppnar ögonen och möts av en ljusexplosion – nej, det är bara min fru som riktar mobillampan mot mig. Hon vänder på mobilen så ljuset riktas mot henne och tecknar ”Jag måste iväg på uppdrag nu. Jag vet inte när jag kommer tillbaka. Det kan ta en timme, det kan ta flera, så du får ta allt med barnen på morgonen om jag inte är tillbaka!”

Jag vet aldrig i detalj var och vad hennes uppdrag är. Ibland kommer bekanta till mig och tecknar: Jag träffade din fru häromdagen och jag bad henne hälsa till dig. Gjorde hon det?

Svaret är aldrig – det har aldrig hänt. Hon berättar INGENTING! Om vi är ute tillsammans och träffar bekanta, så beter hon sig som om hon inte känner dem tills jag presenterar dem för varandra eller de själva säger att de känner henne, för hon vill inte visa att hon känner dem via jobbet. Att de tycker att jag är lite konstig som inte visste om att de kände varandra är något jag tydligen får bjuda på.

Hennes officiella titel är teckenspråks- och dövblindtolk och hon får vara med om det mesta. Allt från förlossning till begravning, och en massa saker däremellan. Ibland kommer hon hem glad och alldeles sprudlande efter att fått vara med om riktigt roliga saker. Ibland kommer hon hem ledsen och alldeles förstörd, det enda jag kan göra är att ge henne en famn som tröst. Vid köksbordet blir det många diskussioner mellan oss, hon som teckenspråkstolk och jag som tolkanvändare.

Flertalet gånger har jag blivit frustrerad över någon tolksituation – speciellt när jag tecknar och märker att det jag vill få sagt inte riktigt kommer fram. Hon kan nyansera och få mig att förstå att det inte är så enkelt. Hur komplext en översättningsprocess i en simultantolkning kan vara. Mycket handlar om att hitta ett fungerande samspel och förstå varandras situation.

Tyvärr ser framtiden för teckenspråks- och dövblindtolkar inte ljus ut. Antalet utbildningsplatser har minskat. Antalet sökande till tolkutbildningarna har också minskat. Av de som börjar på tolkutbildningarna, hoppar många av under utbildningens gång. Samtidigt nås vi av rapporter att många tolkar byter yrkesbana efter ett tag. De uppger skäl som låga ingångslöner, dålig löneutveckling, begränsade karriärmöjligheter samt ett hårdare klimat på fältet. Det är något som borde göra oss riktigt oroliga.

Vi ska ställa höga krav på teckenspråks- och dövblindtolkarna så vi kan göra oss rättvisa i samhället och verka på samma villkor.

Vi ska säga till när det inte fungerar. I ett fungerande samspel är personkemi viktigt och därför är det viktigt att ha möjlighet att välja vilken tolk vi vill ha. Jag blir också frustrerad när bokade tolkuppdrag ställs in med kort varsel eller när mitt barn inte får tolk till sin fritidsaktivitet. Jag ifrågasätter också vilka uppdrag som prioriteras och anser att det ska vara mer mitt beslut om vad som är viktigt för mig.

Men ibland upplever jag också att vi betraktar tolkarna mer som verktyg och glömmer bort att de är människor. Människor med sina egna utmaningar, livspussel och allt vad livet innebär.

Teckenspråks- och dövblindtolkarna är en av de viktigaste förutsättningarna för att ta oss fram i samhället. Därför är det viktigt att vi krokar arm med dem i de frågor som underlättar för deras arbete och stärker deras profession, och att de får bra betalt för det arbete de gör. Det intressepolitiska arbetet jag ser utgår oftast från tolkanvändarnas perspektiv. För en långsiktig hållbarhet, behöver det breddas till att även inkludera tolkarnas perspektiv.

För om tolkyrket inte är tillräckligt attraktivt att studera och arbeta i, blir det intressepolitiska arbetet för tolkanvändarna till slut meningslöst.

Eller vad vet jag? De kanske är agenter allihop.

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.