KRÖNIKA: Ibland är det bra att vara den där apan

Här är Per Markströms senaste krönika, ”Ibland är det bra att vara den där apan”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

Farsan tittade lite argt på mig när han lyfte upp tidningen. Inringningar med röd tuschpenna lyste igenom tidningen. Varje lördagsmorgon hämtade jag lokaltidningen Nya Norrland* och bläddrade snabbt fram till sidan med annonser. Där ringade jag in olika annonser med motocrossar och vikte sedan ihop tidningen och la den på köksbordet. Det var en dröm jag hade när jag var yngre; att få köra motocross, hoppa höga hopp och göra tricks. Jag satt och väntade på att min pappa skulle öppna tidningen och se de annonser jag ringat in. Förhoppningsvis skulle han förstå och låta mig få köpa en motocross. Som alltid svarade han ”Nej, vi köper inte någon cross. För dyrt och farligt.” Jag envisades under flera år innan jag gav upp.

Sedan fick jag egna barn och av en slump fick min äldsta son som då var nästan 6 år gammal provköra kusinens minicross på 50 kubik en varm höstdag. Jag var redo att springa bredvid för att stoppa eller fånga honom ifall det skulle gå åt helvete. Grabben bara vred på gasrullen och stack iväg. Där stod jag som en byfåne och undrade vad jag skulle göra. Grabben körde leende och snirklade sig runt banan flera varv. Efter det köpte vi en 50 kubikare på Blocket.

Första gången vi skulle åka till en motocrossbana på hemmaplan hade vi ordnat med vinterkängor, snickarhandskar och hockeybenskydd till grabben. Trots att grabben mer eller mindre såg ut som en Frankenstein på crossen, kände vi oss väldigt välkomna av ledarna. Nu har vi varit i crossvärlden i drygt 10 år. Jag upptäckte snabbt att motocross är en sport där man utbyter erfarenheter med varandra genom att prata. Med tiden behövde jag samla på mig erfarenheter hur man lagar crossar. Kommunikationen blev min utmaning. Det snackas snabbt mellan crossbussarna, genom mun-till-mun-metoden, om olika tips och trix på hur man lagar crossar. Själv fick jag i början använda mig av Youtube. Det fick bli min digitala Haynes-reperationshandbok. Det finns mängder med videos om hur man gör för att laga, byta, renovera eller lösa problem med crossen.

Jag märker under tävlingarna att det talas om mig och att ryktet går om att jag är döv. Så det dröjer inte länge tills alla på banan vet vem jag är. Ordspråket; alla känner apan och apan känner ingen. Det kan jag känna igen mig i, samtidigt vet jag att det är den situationen jag alltid kommer att få leva med. Ett annat problem är att jag inte alltid vet vad många förare i crossklubben eller deras föräldrar heter. I klubben är det så att namn hela tiden nämns, men jag hör ju inte vad de säger och så missar jag vad personerna heter. Ett exempel: jag frågade en crossfarsa om han hade ett däckjärn som jag kunde få låna. Då svarade han att Kenta hade en sådan. ”Men vem fan är Kenta?”, tänkte jag. Jag visste inte heller vad crosspappan jag snackade med hette. Min lösning blev att jag under ett årsmöte tog på mig ansvaret för sms-slingan. På det sättet skulle alla komma fram till mig och lämna sina telefonnummer samt NAMN. Då kunde jag veta vem som var vem.

Häromdagen ringde det på dörren hos oss klockan elva på kvällen. Till min förvåning stod en ambulans utanför. Ambulanspersonalen bad mig följa med till ambulansen. Därinne låg det en crossfarsa jag träffat på tidigare tävlingar. Han är faktiskt själv CODA, han hade varit på en tävling med sin son i södra Sverige och var på väg hem norrut och blivit dålig. Han parkerade strax innan Höga Kusten-bron. När ambulansen kom fram till honom, bad han dem att flytta på crossbussen. De hade inte möjlighet till det men en av ambulansförarna kom att tänka på att en döv crosspappa bor i närheten. Så de letade rätt på mig och jag kunde få åka och hämta crossbussen. Tack vare det så löste sig situationen. Så ibland är det bra att vara apan.

*Nya Norrland, en lokaltidning som fanns fram till 1999. Sedan slogs den samman med Västernorrlands Allehanda. Numera heter den Tidningen Ångermanland (TÅ)