KRÖNIKA: I huvudet på Sarah Remgren

Välkommen åter till vardagen med nya krafter! Den här krönikan handlar om allt och inget. En text som jag inte våndas över när det gäller att få till en snygg slutkläm med ett viktigt budskap. Det första som dyker upp i huvudet på mig ska bums printas ner. När jag är klar med texten inser jag att den innehåller oviktiga bekännelser och konstigheter. Eller inte? Det är upp till er. Varsågod!

#1 Jag hatar ost! Eller så är det inte riktigt sant. Jag suckar alltid när jag ska uppge min specialkost för jag måste skriva så detaljerat som möjligt. Som till exempel ”Jag äter inte ost, till och med inte veganost på smörgåsar. Om det är ost med snäll smak och har tillagats i en gratäng, lasagne, paj eller pizza så äter jag gärna det. Jag kan också äta färskost, halloumi och mozzarella.”

En riktigt lång uppsats om mina ostpreferenser. Det är självklart för mig att skriva så. Jag vill inte missa en supergod pizza till middag! Förra gången jag angav min specialkost fick jag till svar att det vore enklare om jag bara skrev att jag inte äter ost. Annars blir det förvirrande för kocken och restaurangen med mina instruktioner. Jaha. Drömmen om den smaskiga pizzan sprack.

Jag blir så lycklig när jag träffar andra osthatare! De vet exakt hur det känns och vad jag tycker om ost. Det är tillfredställande att snacka skit om ost med likasinnade. Tillsammans kan vi dissa ostbrickor. Tillsammans kräks vi över mögelostlukten. Tillsammans kan vi ge varandra menande blickar och le i samförstånd. Den känslan är oslagbar.

#2 Svart är min favoritfärg. Kan man ens ha det som färg nummer ett? Jo, svart gör mig lugn. Färgen är tidlös, matchar med många andra färger och är väldigt dövblindvänlig om man har hudfärg som kontrasterar mot svart. Kolla bara på min garderob. Den består till 90 % av svarta plagg, skor och väskor. Ibland kan jag känna att det är fel att ha svart som favoritfärg och att jag är tråkig eftersom normerna är sådana. Men den känslan skakar jag av mig snabbt. Som en hund när den kommit in från regnovädret.Det är något med svarta kläder som provocerar folk. Som jag inte riktigt förstår. Som min kära bortgångna farmor Ortrun med persontecknet DÖVAPPLÅD med en hand. Hon blev förbannad om man hade en helsvart outfit. Vid hennes begravning fick vi därför bära ljusa plagg för att hedra henne, även om jag kände mig rätt missplacerad då. En gång träffade jag en likasinnad själ som citerade så fantastiskt, ”Svart ger mig en inre frid mitt i den kreativa stormen”.

#3 Jag har blivit en tant. Hittills har jag sett en massa tecken på att jag numera är en tant, något som blivit särskilt tydligt på senare år. Det är så skönt! Det kan vara att jag utbrister när jag reser mig efter att ha suttit en bra stund, ”Oj oj, vad stel jag är” och låter hela världen få reda på det.

Ett annat tecken är att jag tycker att säkerhet är nummer ett. Så pass viktigt, att det är okej att bära en reflexväst med texten DÖVBLIND på, och även för säkerhets skull DEAFBLIND på engelska. Dessutom bär jag också en vit käpp med röda markeringar när jag springer min vanliga runda. Dubbelt upp! Folk får tycka vad de vill. Det gör jag för att jag inte pallar med missförstånd på grund av dövblindheten. Jag tänker inte skämmas för det. Ett riktigt stort och skönt tantvarningstecken här!

Dessutom prioriterar jag att ha det bekvämt. Ett exempel är att jag inte kan stoppa mina stackars fötter i ett par trånga skor. Skorna ska vara bekväma och sköna att ha på sig. Gärna med en bred tåbox. Nu har jag några par snygga barfotaskor (inte sådana där five fingers-skor). Min mamma Karin asgarvade när hon såg mina tåstrumpor, men så tacksamma fötter har jag aldrig haft.

Ja, du ser. Någon snygg slutkläm har jag inte kommit på. Ridå ner.

SARAH REMGREN
som har en helsvart outfit på sig när hon skriver denna krönika.

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.