KRÖNIKA: Hur jag som anti-läppavläsare hanterar minoritetsstress

Nu måste jag ta upp en grej som för mig är så obegriplig. Det är… läppavläsning! Hur i hela friden kan hörande anta att alla döva är världsmästare på det? Jag som 80-talist anser mig vara anti-läppavläsare. Jag gillar inte att läsa folks läppar och att allt ansvar för fungerande kommunikation läggs på mig när det egentligen ska vara bådas ansvar.

För ett par veckor sedan var jag i mataffären och frågade personalen var jag kunde hitta en viss produkt. Vid sådana situationer brukar jag först visa upp min vita käpp, teckna att jag är döv och räcka fram min mobil där jag skrivit vad jag vill. Då kan de väl inte missa att jag är DÖVBLIND.

Hen svarade med att artikulera tydligt på läpparna. Jag visade med ansiktet att det var en dålig idé. Men jag körde dumt nog ändå gissningsleken med butiksbiträdet. Det gick ut på att jag avläste hens läppar så gott jag kunde och gissade vad hen sa genom att skriva ja/nej-frågor på mobilen. Så hen kunde nicka eller skaka som ett sätt att bekräfta om jag förstod rätt. Så sjukt osmidigt! Efteråt kände jag mig stressad och var på gränsen att tappa humöret. Det var inte ok gentemot mig och mina värderingar.

Några dagar senare mötte jag samma person i mattaffären. Hela förloppet upprepades exakt samma som förra gången. Förutom att jag var bättre utrustad! Vid frågan om jag kunde läsa på läpparna så skrev jag direkt på mobilen och log: ”Nej. Tyvärr är jag värdelös på läppavläsning.” Hen förstod piken och log generat. Istället visade hen mig vägen och pekade på rätt ställe där varan fanns.

Denna händelse är inte unik för mig och andra döva. Tack vare intervjun med Pernilla Gynnerstedt och Nadia Saleh om minoritetsstress förstår jag bättre mina känslor och reaktioner i olika situationer. Jag har ”flera lager” i mig. Det är att jag är barndomsdöv, har svenskt teckenspråk som förstaspråk, har dövblindhet, är adopterad och har asiatiskt utseende.

Jag är på min vakt över det som kan hända baserat på mina tidigare negativa erfarenheter när det är situationer som:

–       att inte kunna svara i mobilen när en tjänsteman ringer röstsamtal
–       att folk inte förstår vad den vita käppen betyder
–       att folk tycker att det är ok att göra sig lustig över asiater.

Jag är medveten om mitt stora kontrollbehov. Det är en strategi för mig utifrån ”Copingsstrategi” i förklaringsmodellen (läs mer om förklaringsmodellen i den här artikeln). Det går ut på att jag försöker påverka situationen genom att ta reda på så mycket detaljer jag kan. Exempelvis inför mötet med handläggaren på Försäkringskassan tar jag reda på om tolk är bokad och vem som ska tolka samt skickar förberedelsematerial till tolken (t.ex. min ansökan och vilka argument jag ska använda). Allt det där för att minimera överraskningsmoment som riskerar förhöja min stressnivå i onödan. Om det är möjligt så brukar jag be någon följa med mig på mötet som stöd, till exempel kurator från Dövblindteamet. Hen kan då säkerställa att kommunikation fungerar och att allt som sägs och tecknas är rätt.

Några kan tycka att jag är överkänslig och att jag bör tagga ner mig. För dem är det en småsak för att de antagligen inte kan teckenspråk, inte har dövblindhet eller inte har annan etnisk bakgrund. Det är lätt för dem att vifta bort för att de själva inte är berörda.

Jag har tidigare skämts över mina känslor och agerande. Nu förstår jag varför jag har dessa tankar, känslor och reaktioner tack vare förklaringsmodellen om minoritetsstress. Det är okej! Jag jobbar med att acceptera varför jag tänker, känner och reagerar så. Det allra viktigaste är att jag pratar om det med er andra som vet hur det är att vara i minoritet.

SARAH REMGREN
som förstår att några av hennes tidigare krönikor har handlat om minoritetstress!

---

LÄS OCH SE MER: Teckenspråkiga döva upplever minoritetsstress