KRÖNIKA: Hundratals teckenspråkiga pedagoger behövs i framtiden?

SDR 100 ÅR Jag sitter med mobilen i soffan och skummar igenom Facebook. Då får jag syn på SDR:s jubileumsinlägg om var i landet man kan fira gamlingen på 100 år. Jag klickar vidare in på deras hemsida. Visste ni att det finns så mycket historia att läsa om där? Vad SDR har gjort för döva och teckenspråket under sina 100 år. Bland annat har det svenska teckenspråkets ställning stärkts och döva fått bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Men framtiden, hur kommer den att se ut för oss döva?

SDR jobbar för en ”starkare rätt till teckenspråk” där ingen oavsett ålder, skolval, kulturell bakgrund, bostadsort och hörselstatus ska lämnas utanför, som det står i handlingsprogrammet. Det är fantastiskt om vi har denna rättighet, som egentligen ska vara så självklar. Men verkligheten ser som bekant annorlunda ut.

Vi leker med tanken att vi har rätt till teckenspråk överallt i samhället. Föreställ dig att du automatiskt får teckenspråkstolk på olika möten utan att be om det. Du ser många teckenspråkiga förebilder redan när du är liten. Du har ständig tillgång till samhällsinformation och nyheter på teckenspråk oavsett om det är på radio, tv, i mobilen… Du vet att det ställs höga krav på skolorna att ge god undervisning på teckenspråk i en teckenspråksmiljö för döva och hörselskadade elever, och för andra elever som använder teckenspråk, till exempel CODA. Du vet också att det finns sjukt många pedagoger som kan teckna flytande i hela landet.

Tillbaka till verkligheten. Jag har ingen siffra men det skulle inte förvåna mig om det finns fler än 100 grundskolor som har elever med hörselnedsättning som går integrerat eller i en hörselklass. Alla dessa elever behöver teckenspråkiga förebilder och pedagoger som behärskar teckenspråk fullt, och kan få teckenspråkstolk när som helst. Om de får allt detta, så kommer hundratals teckenspråkiga pedagoger att behövas. Det leder i sin tur till positiva effekter för döva och teckenspråkiga vuxna i samhället. För då kommer medvetenheten om döva och teckenspråk att bli mycket större. Samt att det blir mer naturligt med teckenspråk i vardagslivet för alla. En grundläggande rätt till teckenspråk, som är självklar för såväl barn som vuxna.

Men hur är det för föräldrar som har barn med hörselnedsättning? Enligt SDR:s handlingsprogram, under rubriken Starkare rätt till teckenspråk, ska även barns anhöriga tidigt få adekvat stöd att lära sig teckenspråk. I dagsläget är det bara hörande föräldrar till döva barn som har rätt till futtiga 240 timmar, som motsvarar 12 veckors teckenspråksundervisning. Det gäller inte anhöriga som till exempel morföräldrar, farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och så vidare. Ett barn kan ju ha många anhöriga runtomkring sig, detta för att ge trygghet.

För att få full förutsättning till kommunikation så ska alla erbjudas möjlighet att lära sig teckenspråk så länge de vill och behöver. Alltså mer än 240 timmar som erbjuds i dag. Hur kan man lära sig ett språk fullt ut på ringa 12 veckor? Nu leker vi också med tanken att alla som finns runt det teckenspråkiga barnet ska få möjlighet att utveckla sitt teckenspråk. Tänk vilken stor vinst för dövsamhället det skulle bli! Allt fler som kan använda teckenspråk och att det sprids ut i samhället. Sverige blir ett nytt Martha’s Vineyard som en gång i tiden. Där kunde alla i samhället oavsett hudfärg, ålder och hörselstatus prata med varandra på teckenspråk.

Forza SDR! Nu är det dags att sätta på löpskorna och ta en runda i skogen.

PER MARKSTRÖM
som till vardags jobbar som teckenspråkslärare i Härnösand

---

LÄS OCH SYSSNA MER: Här finns alla tidigare publicerade krönikor