KRÖNIKA: En oväntad vänskap

Här är Per Markströms senaste krönika, ”En oväntad vänskap”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

Här delar jag med mig av en upplevelse som ledde till minst sagt oväntad vänskap. Det var så här att jag följde med frugan till Västerås över en helg för cirka 18 år sedan. Frugan skulle träffa sina barndomsvänner och ha någon tjejfest. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra i Västerås under tiden, jag kände inte så många där. Men så kom jag på att det bara är ett stenkast (utifrån norrländskt perspektiv kanske) till Örebro. Jag hade flera vänner kvar där från gymnasiet och tänkte att det skulle vara kul att hälsa på någon av dem och snacka.

På den tiden hade Nokia 3330 etablerat sig rätt väl bland oss döva så vi kunde messa varandra istället för att ringa på texttelefon. Jag tänkte på en kompis som jag inte träffat på länge så jag letade efter hans nummer på nätet och hittade det. Jag messade och undrade om det skulle vara ok om jag kom över en stund och snackade lite. Han tyckte att det var kul att jag skulle komma, han erbjöd sig att bjuda på middag hemma hos sig.

Vi messade lite och senare på eftermiddagen när jag skulle åka bad jag om adressen till honom. Döm av min förvåning när jag fick adressen och såg att den ledde mig till strax norr om Stockholm. Har han flyttat? Borde jag inte känna till detta? Efter lite grubblande så tänkte jag att det är ju lika långt till väst som öst så det spelade ingen roll, jag var mest glad över att han inte flyttat ännu längre ut.

Men så småningom började jag få en konstig känsla, det var något som inte stämde. Textmeddelandet var lite annorlunda än vad jag brukade få tidigare, språkstilen stämde inte riktigt. Herrejösses! Jag har messat fel person! Jag hade letat fram en kille som jag egentligen inte kände, jag hade förväxlat deras efternamn. På något sätt hade jag knappat fram ett helt annat efternamn och fått fram hans nummer. Men konstigt nog så välkomnade han mig till middag hemma hos sig!

Jag är egentligen inte en så spontan person som har lätt för att prata med alla utan jag håller mig gärna i bakgrunden i okända miljöer där jag inte känner folk. Och nu skulle jag till en, för mig främmande, person och äta middag. Och min bild av honom jag sett tidigare så var han raka motsatsen till mig. Jag tänkte: vad ska vi prata om? Vad ska jag svara om han frågar varför jag messat honom? Jag var på vippen att messa att jag fått förhinder och inte kan komma. Men sedan tänkte jag: äh vad mer kan hända om vi sitter helt tyst och äter så är det bara att sticka hem. Då har jag ändå spenderat några timmar av min kväll.

Så jag rev ut kartor från gula sidorna (dåtida motsvarigheten till Google Maps) över norra delen av Stockholm och satte kurs mot adressen. Ett par timmar senare stod jag vid ett lägenhetskomplex och letade fram hans namn på lägenhetsporten och fann den. Nervöst ringde jag på dörren och väntade en liten stund. Dörren öppnades och från lägenheten osade det av köttfärssås ut i trapphuset. När jag väl klev in så kände jag mig varmt välkommen, som om vi känt varandra sedan tidigare. Efter en kort rundvisning av lägenheten satt vi och åt samt pratade om allt möjligt. Jag upplevde det som att vi körde med öppna kort och bara lät oss vara oss själva.

Efter besöket på väg hem kände jag att detta oväntade möte hade lett till jag öppnat mina egna ögon. Det man tror om andra behöver inte vara sant, möt dem som du vill att de ska möta dig. Så löser det sig alltid på något sätt. I dag, 18 år senare, har vi fortfarande kontakt. Vi träffas några gånger varje år och hjälper varandra med vad som helst om det behövs. Alltså, ballt att en sådan felslagning kan leda till något som är så värdefullt.

Ni alla därute, öppna era sinnen.
En oväntad vänskap kan dyka upp!
Och, God Jul till er alla!

PER MARKSTRÖM
som ska fira jul med sin familj långt in i den jämtländska skogen