KRÖNIKA: Det där med att bli äldre…

Det var friluftsdag på skolan. Senvår och solen värmde gott. Temat för friluftsdagen var friidrott och eleverna provade på olika grenar. Löpning, längdhopp, kulstötning, höjdhopp roterade. Sen avslutades det med spjutkastning för dem som ville. En kollega frågade om jag ville testa. Såklart man ville testa! Så jag tar ett spjut, tar sats och drar givetvis iväg spjutet med all kraft – PANG! Muskelsträckning i axeln. Två månaders rehab.

Tiden när man kunde ta ett maxlopp på en gång, hoppa ur sängen utan att grymta, krascha och sedan studsa upp efter man ramlat och säga ”det gick bra!”. Den tiden är för länge sen förbi. Nu måste man göra ordentlig uppvärmning innan träning. Måste ha rätt kudde när man ska sova så man inte blir stel i nacken. Framför allt kan man inte längre hoppa ner från en höjd som är högre än en halv meter för då ryker knäskålarna.

En annan stor skillnad som jag märkt de senaste åren är återhämtning. Som småbarnsförälder var det mer regel än undantag att inte sova en hel natt. Alltid var det något barn som inte kunde sova, vaknade på natten, mådde dåligt eller inte hade någon som helst respekt för att det var natt. Man var trött dagen efter, men det gick ändå. Det rullade på och nästa natt var det samma sak igen. Nu skulle det vara helt otänkbart. Jag måste sova. Annars fungerar jag inte.

Att bli äldre kan ha sina nackdelar, men självklart finns det många fördelar också. Man blir klokare, mer erfaren och kan lättare tackla de situationer man möter i livet. Ibland när det kan vara extremt tufft antingen på jobbet eller hemma – så vet man. Det går över. Men man vet också – när allt går som smort. Allting går ens väg. Det känns som jag har svar på alla frågor och situationer. Det går också över.

Det är med blandade känslor jag föreställer mig framtiden för mig som äldre döv. Jag kan bli imponerad av att se min mamma som är pensionär och aktivt deltar i dövföreningsliv med hur många aktiviteter som helst. Det är minigolf på tisdagar, kortspel på torsdagar, vattengympa på fredagar, styrelsemöten och massa annat. Fantastiskt att se! Och så viktigt att den möjligheten finns för att ha det sociala samspelet, få tillgång till intressanta aktiviteter och framför allt vara i ett meningsfullt sammanhang.

Samtidigt går fakta inte att bortse ifrån. Äldre döva riskerar mer att bli socialt utanför. Riskerar mer att ha psykisk ohälsa och riskerar mer att inte få den hjälp som man har rätt till. Ofta drar sig äldre döva för att söka hjälp för att man inte vet hur man gör, eller blivit indoktrinerade att inte vara till besvär och störa.

Lagstiftningen för äldre passar till många delar inte för döva. Bland annat rätten till äldreboende. Generellt får man rätt till äldreboende först när man inte längre klarar av att bo hemma själv. Men den utgår från ett hörande perspektiv där det oftast finns en fungerande kommunikation för den äldre. Kunna småprata med grannarna, lyssna på radio och TV eller prata när hemtjänsten gör besök.

Men om man som äldre döv inte har tillgång till teckenspråkig kommunikation till vardags. Om det bara är minimalt med teckenspråkiga TV-program. Om man alltid har en osäkerhet om hemtjänsten förstår vad man vill eller inte. Hur kan vi då bemöta det behovet och de förutsättningarna? Äldre döva måste få möjlighet att vara i ett teckenspråkigt sammanhang långt innan lagstiftningen säger att det är dags för det. Och det är inte ens säkert att man får komma till ett teckenspråkigt äldreboende. Risken är väldigt stor att man flyttas från ett isolerat hem till fortsatt isolering på äldreboendet.

Jag vet att arbete pågår för att säkerställa teckenspråkiga äldreboenden och förändringar av lagstiftning. Jag kan bara hoppas att möjligheten finns för alla äldre döva, för mamma, och när det är dags, för mig.

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.