KRÖNIKA: Att vara den udda fågeln

På min grundskola red nästan alla tjejer på fritiden, men jag intresserade mig aldrig för hästar och jag följde inte trender heller. Jag kunde ha helsvarta kläder medan andra hade pastellfärgade kläder. Stundtals kunde det kännas jobbigt för mig eftersom andra tyckte jag var för mycket, tog mycket plats och inte var som andra. En dag då jag gick i årskurs 6 kom min lillasyster hem med en fritidskompis som var i min ålder. Hon intresserade sig för teckenspråk och ville umgås med mig. Jag tyckte det var spännande och hon introducerade mig till hennes vänner. På det viset öppnade sig en ny värld sig för mig.

De nya vännerna följde inte heller trender utan klädde sig i liknande kläder som jag, utsvängda byxor och tunikor. Jag gillar hippiestilen än idag. De alla bodde i samma område som jag så jag träffade dem efter skolan, de lärde sig teckenspråk och jag kunde kommunicera med dem. Som sagt var det helt annorlunda för mig jämfört med dövvärlden som är så liten och när jag inte passade in riktigt i skolan. Nu kunde jag vara mig själv fullt ut, eller?

Det var ändå inte enkelt. Jag har ju en dövidentitet och dövkulturen i mig så det fanns svårigheter ändå, då de nya vännerna inte förstod mitt beteende och sätt. Det var härligt att träffa likasinnade, att kunna prata om olika ideologier och livsfrågor. Men ändå fattades något.

Vi umgicks några år, bland annat gick jag med i en ideell förening där vi protesterade mot orättvisor och så hängde jag med dem ner till Hultsfredsfestivalen. Jag fick vara i två världar men ändå var det lite kämpigt för jag blev inte förstådd till fullo i någon av dem. I den ena fick jag vara mig själv i min livsåskådning och ideologi, i den andra kunde jag ha min dövidentitet och kultur.

Sen började jag på gymnasiet och där träffade jag några döva med gemensamma intressen. De var döva och samhällsintresserade vilket var härligt. Nu kunde jag äntligen vara mig själv till fullo. Vi gick och tittade på smalfilm ihop flera gånger i veckan och fikade på mysiga och personliga fik. Gymnasietiden var ändå tuff. Det fanns många frestelser och jag ville vara med överallt. Precis som många andra tappade jag bort mig på vägen. Jag brände ut mig, kämpade igenom skolan och drog mig tillbaka för jag inte orkade så mycket. Jag hade svårt att hålla kontakt och än idag finns känslan av att vara en udda fågel som inte riktigt passar in någonstans.

Ute i samhället upplever jag att det är svårare idag. Det finns normer och jag har svårt att följa dessa. Jag känner mig obekväm i flera sammanhang. Jag vill allra helst stanna hemma eller vara på vårt lantställe. Det är då känner jag mig fri.

Jag mår bäst när jag får göra vad jag vill och få utlopp för min kreativitet och idéer. Jag tycker ytliga samtal är jobbiga, det är som om de suger ut min energi. Att få umgås med människor som jag kan ha djupa samtal med ger mig en helt annan energi. Jag har bränt ut mig flera gånger, ofta när det har varit mycket press, stress och måsten.

När jag kikar på vad som finns häromkring ser jag att det finns många spännande grupper. Till exempel med fokus på miljöaktivism eller en lokal syjunta som jag säkert är välkommen att delta i. Men jag känner att jag inte orkar eller har lust för att jag inte kan kommunicera med de andra på teckenspråk.

Jag upplever att det är svårare för den som är döv och kanske lite egen, eller har ett annat intresse än majoriteten att få vara sig själv och att hitta sitt sammanhang. Kanske särskilt ju äldre man blir. Men vi är säkert fler än vi tror, och vi kan vara den udda fågeln på olika sätt, i olika tider av livet och i olika
sammanhang. Du udda fågel – sprid ut dina vingar, flyg högt och sluta inte tro på dig själv!

NOVA-LI SKOGVILD

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.