KRÖNIKA: Nytt namn och persontecken – varför det?

Livet har flera olika faser och är alltid spännande tycker jag, för man vet aldrig vad det har att bjuda på. Jag har levt i över fyrtio år och vägen hit till idag har absolut inte varit rak. Några gånger har jag flyttat och bott på olika platser i Sverige. De alla har varit vackra och härliga. Jag har även bytt arbete eller syssla några gånger. Nu har jag väl kommit halvvägs i mitt liv och kommit underfund med vem jag är, vad jag vill och vad som är bäst för mig.

I somras tog jag beslutet att byta namn. Både förnamn och efternamn för jag ville vara i samklang med min personlighet, att namnen ska spegla vem jag är så jag ansökte om namnbyten hos Skatteverket. Det tog mig fem minuter att få mitt nya förnamn godkänt fast det stod på deras sida att det kunde ta upp till två månader. Det blev lite av en överraskning, det blev så plötsligt och jag trodde att jag skulle få tid att vänja mig vid namnet. Nu heter jag Nova-Li. Kanske oväntat men givetvis känns det helt rätt för mig. Efternamnet väntar jag fortfarande på att få godkänt för, det kan ta cirka fem månader.

Min sambo bytte också sitt förnamn. Det kan anses lustigt att vi gjorde det samtidigt men när två personer pratar med varandra om sina drömmar och önskningar så blir det lätt att man uppmuntrar varandra. Vi båda anser att man ska försöka förverkliga dessa på något sätt, så vi uppmuntrar varandra att man ska göra det man alltid velat.

Ett namnbyte kan vara väldigt känsligt. Speciellt eftersom vi fått våra namn av våra föräldrar och de kanske känner sig sårade för namnet var deras gåva till barnet. Ska vi hålla oss tillbaka för dem eller ska vi göra vad som känns bäst för oss själva? Jag anser att man ska göra det som känns bäst för en, man ska ju må bra och leva livet som man önskar sig. Man är inte sina föräldrar.

Det är inte enkelt att etablera det nya namnet hos familjen, vännerna och bekanta. Det är förståeligt att det kan ta tid när man är van vid något som har varit vad det varit en väldigt lång tid. Till och med vi själva kan glömma men det kommer till en efter ett par sekunder. Ett “ja, just det!”-moment. Vi har fått olika reaktioner från vår omgivning. En del försöker använda våra nya namn och det är vi tacksamma för.

Det har hänt att någon sagt att denne inte tänker använda det nya namnet. Det går inte för man är van vid det gamla. Det får mig att undra om reaktionen är berättigad? Jag upplever att det är nonchalant, att man inte accepterar oss som vi är.

Kan man göra en liknelse med någon som genomför en könskorrigering eller någon som vill benämnas som ett annat pronomen? Den som till exempel genomfört en könskorrigering till det kön de känner sig som vill såklart bli tilltalad med rätt pronomen. Det är ju respektlöst att vägra detta.

Jag bytte namn, men hur blev det med persontecknet? Mitt persontecken har en egen historia och det hade jag inte reflekterat över förrän nyligen. Jag började tänka på hur jag fick mitt persontecken och insåg att det var stulet. Då kände jag att jag utan tvekan inte vill behålla det.

Det fick jag när jag skulle börja skolan. Min mamma ville ge mig ett persontecken eftersom andra i min klass hade eget persontecken medan jag var utan. Det var ett annat yngre barn som hade persontecknet ”långt hår” och min mamma tyckte det var fint så hon ”döpte” mig till detta persontecken. Så jag började skolan och mitt persontecken var etablerat. Ett år senare kom det yngre barnet till skolan och då kunde det inte ha kvar sitt persontecken för annars skulle det förväxlas med mig.

Mitt nya persontecken är ”stjärna” med anledning av Nova betyder ny stjärna. Behöver du också mer stjärnglans i ditt liv?

NOVA-LI RÖNNHOLM

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.