Kraftfull enkelhet om kvinnors öde

Den finsk-norsk-svenska produktionen, Bernardas hus, hade premiär i helgen. Här recenserar Dövas Tidning pjäsen.

Förväntningarna är alltid högt ställda när Riksteaterns Tyst Teater bjuder på en påkostad produktion i samarbete med andra teaterhus. Exempel på tidigare storproduktioner som gjort succé är Fame (2012) och Odyssén (2007). Frågan är om Bernardas hus blir en ny hit. Just den här uppsättningen är historisk då det är den allra första samproduktionen av finska Teatteri Totti, norska Teater Manu och svenska Tyst Teater.

Det klassiska familjedramat Bernardas hus är Federico Garcia Lorcas sista verk. Han blev färdig med pjäsen endast två månader innan han blev mördad av Francoanhängare under spanska inbördeskriget på grund av sina politiska åsikter och sexuella läggning. Den här samnordiska produktionen har gjort en döv- och teckenspråksrelaterad tolkning av originalmanuset: alla i familjen är döva och lever i 1930-talets Spanien där döva och teckenspråk inte ses med blida ögon.

Bernarda Albas andra make har just gått bort. Hon utlyser traditionsenligt en åtta år lång sorgeperiod och låser in sig själv, sin piga och sina fem döttrar i huset. Omedelbart uppstår en rivalitet mellan syskonen när det står klart att den äldsta systern, Angustias, får en större arvssumma och ska bli bortgift med en yngre man. Hon har nämligen en annan fader, som var Bernardas första make. De yngre systrarna förfäras över att Angustias får både frihet och pengar. Modern håller sina grälsjuka och svartsjuka döttrar i ett järngrepp samtidigt som faran ligger i bakhåll då fascismen vinner allt mer terräng i landet.

Produktionen är avskalad, effektiv och kraftfull rakt igenom. Scenografin kommer till sin rätt, särskilt när huset mörkläggs. Då framhävs utsökta detaljer. De välsittande kostymerna bär historien framåt. Medan rekvisitan är anspråkslös och rustik står karaktärernas uttryck i centrum. Den dominanta och plikttrogna modern spelas skickligt av Mira Zuckermann. Pigan (spelas av Marie-Thérèse Sarrazin) fungerar som röst i föreställningen. Hon gör det på ett naturligt sätt, det märks inte så mycket att hon tolkar de andra skådespelarnas repliker. Övriga i ensemblen gör utmärkta insatser. En av dem är debutanten Cecilia Järbrink. De andra är erfarna och utbildade skådespelare.

Bernardas hus hade i helgen premiär på Clin d’Oeil-festivalen i Reims, Frankrike. Replikerna var därför på internationella tecken. Det som drog ner intrycket något var att enstaka munrörelser var svenskpåverkade. Säkert oavsiktliga misstag. Munrörelserna är förhoppningsvis de rätta när ensemblen är på turné i Finland och Norge. Men föreställningen ska däremot vara på svenskt teckenspråk när den visas i Sverige med start den 5 september.

I övrigt är produktionen en fullträff bland annat tack vare det komprimerade manuset och att den innehåller mörk humor, dansnummer och trätoämnen som ännu är aktuella i dag, till exempel döva kontra hörande.
Och så är det ett sällsynt nöje att se sju teckenspråkiga kvinnor på scenen.

UPPDATERING 23/8: Den ursprungliga planen var att Bernardas hus skulle vara på svenskt teckenspråk när den visades i Sverige. Under den konstnärliga processen har ett slags förhöjt teckenspråk vuxit fram för att göra Lorcas verk rättvisa, berättar Riksteaterns Tyst Teater för Dövas Tidning. Detta innebär att föreställningen lyfter fram symboler, bildspråk och kroppslig gestaltning i teckenspråket på scenen. Därför finns det också inslag av internationella tecken i föreställningen. Pjäsen kommer som tidigare planerat att röstgestaltas till svenska.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

---

Turnéplan: se här.

I rollerna: Mira Zuckermann, Mette Marqvardsen, Dawn Jani Birley, Rebecca Drammeh, Aino Hakala, Cecilia Järbrink och Marie-Thérèse Sarrazin

Regissör: Josette Bushell–Mingo

Svensk översättning: Jens Nordenhök

Dramaturg: Jenny Schöldt

Manuskonsult: Sølvi Zuckermann

Scenograf: Lotta Nilsson

Ljusdesign: Charlie Åström

Kostym: Tanja Honkanen

Mask: Anna Olofsson

Maskassistent: Gabriel-Jim Nal

Språkkonsulter: Debbie Z. Rennie och Sarah Remgren

Koreograf: Sofia Lindgren

Speltid: 1 timme 20 minuter