KRÖNIKA: Kan du glömma att du jobbar?

Jag sitter hemma vid köksbordet och arbetar, som många gör i denna covid-pandemi om möjlighet ges. Jag kikar ut genom fönstret och ser vår lilla familjehemsplacerade tjej leka i snön. Hon kämpar med att bygga en snöhög med sin rosa snösläde. Den far åt alla håll, jag ser att hon pratar för sig själv emellanåt, ibland är det talat språk och ibland tecknar hon för sig själv.

Lilltjejen som snart fyller 5 år har nu bott hos oss i 2 år. Jag tänker tillbaka på tiden då hon flyttade in i vår familj. Då bröts den dominerade mansgrottan i vår familj. Vi är fyra grabbar som har vårt nöje kring motorsport och lagsporter, vilket frun fått finna sitt nöje i också. Lilltjejen kom in med en helt annan färgskala i våra vardagsrutiner. Ett ständigt grått, svart och blått skimmer (läs motorolja, avgaser och färger på maskiner) kryddades nu med ett stort strössel av rosa och lila över hela vår familj.

Nu startar frun och lilltjejen varje morgon med att stå framför hennes garderob och diskutera dagens klädval. Det blir ofta färgglada klänningar med pärlor eller enhörningar. Sedan valsar lilltjejen till badrummet och där bestämmer de dagens frisyr, hur många flätor det ska vara, hur det ska vara uppsatt och vilka små hårmanicker, som man sätter i håret, ska används. Jag ser på frun att det är den lilla del som har saknats i vår familj. Hon får nu dela sin vardag med någon annan som har samma intresse av att piffa och puffa till sig. Småpyssla lite här och där, baka kakor tillsammans och så vidare.

Det är inte bara den lilla delen för frun utan också hela familjen som påverkats till det positiva. Familjens livsperspektiv har vidgats på olika sätt. Dels för att hon är tjej, dels för att hon har en annan bakgrund, är hörselskadad och behöver båda språken, svenskt teckenspråk och talad svenska. Dessa upplevelser eller kunskaper kan man såklart ”läsa på” om, men det är en annan femma att få uppleva själv. Våra pojkar har nu fått en lillsyrra som tjattrar och busar hela tiden men de är så nöjda med henne. De behandlar henne som sin egen syster. De leker med henne, läser böcker för henna, låter henne vara med dem när de spelar tv-spel, hämtar henne på dagis med epan och allt som hör till familjens vardag. Såklart blir de irriterade på henne och småtjafsar om allt och inget. Så som det ska vara.

Det fantastiska med att få följa henne under dessa två år är att se hur hennes språk utvecklats samt hennes personlighet har vuxit. Hon har blivit mer trygg i att uttrycka sig och hon är en expert på att snappa upp vad vi vuxna tecknar även när det är på en ”vuxen nivå”. Då är hon framme och frågar vad det tecknet betyder eller så har hon redan knäckt koden och vi får försöka slingra oss ur ämnet som hon inte behöver höra. Lilltjejen och jag har en rutin varje kväll innan läggdags, hon väljer en bok som jag ska läsa för henne. Så ligger vi och jag berättar med min inlevelse och tolkning av bokens innehåll. Nu håller vi med på Pettsson bygger en tomtemaskin, ett bygge som herr Pettsson ska göra för sin katt Findus och den är hemlig. Lilltjejens ögon glittrar varje kväll och säger ”Scch teckna inte tomtemaskin. Findus får inte veta!” Jag tycker att det är spännande att få vara en del av hennes liv framöver så länge hon bor hos oss. Vi i familjen försöker vara oss själva och se till att hon får uppleva precis vad ett barn ska få göra.

”Pappa, kan du glömma att du jobbar? Kom och lek med mig!” Lilltjejen står i hallen och vill att jag ska släppa jobbet. Och det gör jag!

Nu ska jag ut och se till att hon får en rejäl snöhög, så hög som hon önskar!

PER MARKSTRÖM
som är på väg till kvällens ”gubbinnebandy”

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.