Kenneth Eklind har en annan bild av vad som hände den 14 maj 1981

T.v. bild på Kenneth Eklind. FOTO: Niclas Martinsson. T.h. bild på riksdagen. FOTO: Shutterstock

Teckenspråkets dag den 14 maj är en given dag i många döva och teckenspråkigas kalendrar. Då uppmärksammar vi att riksdagen den 14 maj 1981 beslöt att det svenska teckenspråket är dövas förstaspråk och att teckenspråket blev officiellt erkänt. Så lyder den kända förklaringen. Kenneth Eklind, tidigare undervisningsråd på Skolöverstyrelsen, säger att det egentligen inte stämmer.

Vad var det som egentligen hände den 14 maj 1981, det berömda datumet bland döva och teckenspråkiga? Låt oss börja med den ena versionen som är mer känd och som DT tidigare förmedlat innan vi går in på den andra versionen som Kenneth Eklind berättar mer om. 

Den 14 maj 1981 skulle riksdagen ta ställning till ett förslag från regeringen (proposition 1980/81, bilaga 12). I bilagan stod det bland annat: 

”Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan.” 

Eftersom riksdagen visade sitt stöd för beskrivningen ovan, blev teckenspråket därmed officiellt erkänt. Riksdagens dåvarande talman, Ingemund Bengtsson, har dessutom skrivit en skrivelse till regeringen om att riksdagen den 14 maj 1981 bifallit ovanstående proposition med tillhörande bilaga. 

Två år senare, 1983, infördes tvåspråkig undervisning (teckenspråk och svenska) i specialskolan för döva och hörselskadade elever. Teckenspråk blev även ett skolämne då. 

Om ett historiskt ögonblick skedde den 14 maj 1981, hur kommer det sig då att Dövas Tidning (som hette SDR-Kontakt på den tiden) inte skrev något om riksdagens beslut under det året? DT har inte svaret på den frågan. Någon bild från dagen finns inte heller, varken i SDR:s eller DT:s fotoarkiv. 

Däremot skrev tidningen om den statliga integrationsutredningen. Utredningen, vars första del blev klar 1979, handlade bland annat om ifall specialskolan för döva och hörselskadade skulle fortsätta ha en statlig huvudman eller inte, och om teckenspråk. Som utredningen själv skriver så var det första gången som betydelsen av teckenspråk för döva nämndes i officiell text. 

Tidningen skrev även om införandet av tvåspråkig undervisning för döva och hörselskadade elever i specialskolan 1983 i och med den nya läroplanen. Dessa elever skulle äntligen få rätt till undervisning på teckenspråk efter alla år. 

Det är här Kenneth Eklind kommer in i bilden. Han var som undervisningsråd ansvarig för utarbetandet av läroplanen för specialskolan vid Skolöverstyrelsen (i dag Skolverket) och en av dem som var involverade i integrationsutredningen. 

Mars 2023.
DT träffar honom i södra Frankrike där han som pensionär nu bor.

Han är glad över att få möjligheten till att ge sin syn på vad som hände den 14 maj 1981. Varför gör han det först nu, inte tidigare? 

Allt började med att DT kontaktade honom förra året och frågade hur det kom sig att teckenspråk blev ett skolämne med start 1983. Då berättade han att det egentligen inte stämde att riksdagen den 14 maj 1981 fastslog att erkänna teckenspråk. DT bestämde sig för att följa upp intervjun med Kenneth Eklind. Så nu står vi i Frankrike och pratar mer om det här. 

När han var tjänsteman i statens regi, var det naturligt för honom att verka i det dolda och inte tala högt om vad han och hans kollegor hade åstadkommit. Han har även bl.a. jobbat som generaldirektör på Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), och på UNESCO i Paris bland annat med ansvar för frågor om specialpedagogik. 

Han såg och hörde i olika sammanhang att teckenspråket blev officiellt erkänt den 14 maj 1981. Det störde honom, men för honom spelade det ingen större roll eftersom det ändå var rätt att teckenspråket blev officiellt erkänt som undervisningsspråk kring den perioden. Men inte 1981 utan först 1983 som han ser det. 

Innan vi går in på vad han menar; vem är han och hur kom han i kontakt med teckenspråket? 

Han tog lärarexamen 1970 och fick jobb på skolor för döva och hörselskadade i Örebro på 1970-talet: Birgitta-, Risbergska- och Tullängsskolan. Därifrån har han starka minnen. Han kände frustation när han inte kunde prata ordentligt med sina elever eftersom all undervisning skulle vara på talad svenska. Utanför klassrummet såg han att eleverna talade teckenspråk. 

– När jag tog upp med skolledningen och kollegorna att jag inte kunde teckenspråk sa de ”Bra att du inte kan teckenspråk!”, säger han och förklarar vidare att på den tiden använde många lärare tecken som stöd i undervisningen men att de inte kunde dövas teckenspråk. 

Kenneth bestämde sig för att gå en teckenspråkskurs på fritiden och använde lite tecken som stöd till talet när han undervisade. Och han gick dövlärarseminariet i Stockholm för att ta examen som dövlärare. 

Han glömmer aldrig ett visst scenario. På Birgittaskolan, när han jobbade som lärare i svenska, skulle eleverna göra provet som bestod av en grammatik- och orddel. 

– En kille fick bara 4–5 rätt på orddelen som bestod av 25–30 frågor. Men i skolkorridoren kunde jag se att han var väldigt populär. Han tecknade obehindrat och drog till sig uppmärksamhet. Jag tänkte att det var något som inte stämde. 

Kenneth undrade: om killen fick undervisning på teckenspråk, hur hade provet gått för honom då? 

På tal om teckenspråk. När DT träffar honom i Frankrike kan han teckna och avläsa oväntat bra trots att han inte talat teckenspråk på många år. Han säger att ju mer vi tecknar, desto mer kommer han ihåg. 1976 var Kenneth skolkonsulent åt Skolöverstyrelsen (SÖ) och anställdes sedan som undervisningsråd. 

1970-talet var en period där attityden för teckenspråk sakta blev allt mer positiv. SÖ delade ut forskningspengar till Brita Bergman vid Stockholms universitet, som påbörjade det allra första forskningsprojektet i teckenspråk 1972. Det blev därmed startskottet för den svenska teckenspråksforskningen. 

1974 inrättades en teckenspråksnämnd av SÖ med uppgift att vårda, utveckla och normera teckenspråk. Lars Kruth, mångårig ordförande och studiekonsulent för SDR, skrev i SDR-Kontakt 1974 att han såg det som ett officiellt erkännande av teckenspråket. 

1978 inleddes som bekant integrationsutredningen. I utredningen fanns en särskild bilaga om dövas tvåspråkighet. Den citerade ur de forskningsprojekt som Brita Bergman och Inger Ahlgren hade i teckenspråk, också finansierade av SÖ. 1979 blev integrationsutredningens första del klar, med ett klart ställningstagande för teckenspråk. 

Kenneth var en av många personer involverade i arbetet med läroplanen för grundskolan. Den började gälla 1980 och kallades Lgr 80, efter att regeringen godkänt den. 

SÖ fick i uppdrag av regeringen att ta fram en läroplan för specialskolan. I det ingick att stärka teckenspråkets ställning i undervisningen. Läroplanen kom att heta Läroplan för specialskolan: kompletterande föreskrifter till Lgr 80, och blev klar 1983. Kenneth var ansvarig för utarbetandet av den. 

– Om riksdagen fattat beslutet att officiellt erkänna teckenspråk redan 1981 hade jag haft en skön period på SÖ. Men i verkligheten var det inte så. Det var en besvärlig period tills vi äntligen fick ihop läroplanen för specialskolan, säger Kenneth. 

Nu går vi in på vad som hände i riksdagen den 14 maj. Det att dövas tvåspråkighet inklusive teckenspråk nämndes i en bilaga till den tjocka budgetpropositionen, vad betydde det egentligen? 

Kenneth förklarar att det var normalt för en regering att citera ur statliga utredningar i sin budgetproposition. 

– Det är lätt att blanda ihop slutsatser från statliga utredningar i propositioner med riksdagsbeslut. Men riksdagen tog aldrig ställning till om de skulle erkänna teckenspråk som sådant eller inte. Det finns inte heller något riksdagsbeslut på det. 

Kenneth förklarar också att arbetet med läroplanen för specialskolan började redan före den 14 maj 1981. 

DT har sökt på orden ”teckenspråk” och ”dövas tvåspråkighet” i budgetpropositionen och då hittat följande formuleringar: 

”SÖ anför att ett erkännande av dövas tvåspråkighet är något som långsamt vuxit fram genom åren. /…/ I samband med pågående läroplansöversyn för specialskolan beaktas detta samt de möjligheter specialskolan har att i dag svara mot de ökade krav som härmed ställs på skolan.” 

”Samhället erkänner numera allmänt teckenspråket som de dövas eget språk.” (ur videogramutredningen med förslag att SDR skulle få mer pengar till sin tv-produktion)

Det finns också en formulering i propositionen om att riksdagen ska ta del av integrationsutredningens slutsatser om dövas tvåspråkighet. 

Det finns alltså olika årtal om när teckenspråket kan sägas ha blivit officiellt erkänt, direkt eller indirekt. 1979, när integrationsutredningen blev klar. 1981 när riksdagen klubbade igenom budgetpropositionen. Eller 1983, som Kenneth Eklind säger. Det var då teckenspråket blev officiellt erkänt som undervisningsspråk i och med läroplanen för specialskolan. Nu skulle döva och hörselskadade elever ha rätt till undervisning i och på teckenspråk och teckenspråk sågs som dövas förstaspråk. Sverige var först i världen med att ha det på pränt. 

– Det var ett jättekliv då, säger han och är noga med att han inte ska få hela äran för det utan många var direkt eller indirekt inblandade i arbetet med läroplanen. SÖ hade också stort stöd av forskarna i teckenspråk och svenska som andraspråk för döva. 

Det fanns ett stort motstånd mot läroplanen för specialskolan där teckenspråk skulle införas som undervisningsspråk och bli ett skolämne. Kenneth skriver med egna ord om det: 

”När vi var klara med utarbetandet av läroplanen så bröt bokstavligt talat ’helvetet löst’ för mig. Plötsligt dök Erik Wedenberg* upp hos både skolministern Bengt Göransson och hos min generaldirektör Lennart Orehag och oroade dem om vart vi nu var på väg. Mina forna kollegor i specialskolorna sände in protestlistor till departementet och till SÖ och krävde min avgång. Man menade att läroplansförslaget var ovetenskapligt och stred mot all erfarenhet och inga andra länder ens tänkt tanken på att gå så långt. Vid min första föredragning i SÖ:s direktion blev ärendet bordlagt och jag fick rådet att komma tillbaka med flera bevis på att förslaget var riktigt. Så där hade jag praktiskt taget ”väskan” packad för en snabb sorti från den statliga skoladministrationen för med ett sådant nederlag kunde man inte arbeta kvar. Som du vet så lyckades jag få igenom läroplanen men det satt hårt åt.” 

Teckenspråkets dag den 14 maj har ju blivit en etablerad dag. Hur ser du på det?
– Självklart ska vi fortsätta att fira Teckenspråkets dag, tycker jag! Det är väl inget fel på datumet, vi måste ju välja något datum att fira på, säger Kenneth och menar att rätten till teckenspråk är mer än värd att uppmärksammas.

---

DT har frågat Språkrådet och Sveriges Dövas Riksförbund om hur de ser på riksdagens beslut den 14 maj 1981. Läs deras svar här nedan. 

Rätt eller fel att det svenska teckenspråket blev officiellt erkänt av riksdagen den 14 maj 1981?

Maria Hermanson – Sveriges Dövas Riksförbund: 
– Det kan vara komplext att peka ut viktiga och specifika milstolpar kring utvecklingen av ett språks ställning och status. Detta eftersom det omöjligen handlar om en enstaka händelse som exempelvis ett möte, ett brev eller ett förslag. Det är en enorm kedja av eldsjälar, händelser och insatser som alla tillsammans utgör den mångåriga kampen som gjorts för det svenska teckenspråkets ställning. I denna kedja finns det otroligt viktiga arbete som Kenneth Eklind och hans kollegor gjort. 

Riksdagens behandling av propositionen den 14 maj 1981 är en av flera milstolpar som är viktiga. För dövrörelsen och många döva upplevdes riksdagens beslut som ett symboliskt avslut på den oralistiska eran i dövskolan samt en bekräftelse på att döva ska få lära sig teckenspråk. Vi anser att den 14 maj är en fortsatt bra dag att uppmärksamma och sprida medvetenhet om svenskt teckenspråk. Men dagen är likväl en påminnelse om den kamp som gjorts hittills och att kampen måste fortsätta. Teckenspråkets ställning måste ständigt bevakas och stärkas.

Tommy Lyxell – Språkrådet:
– De som bäst kan svara på hur erkännandet av det svenska teckenspråket gick till är de som var med på den tiden, vilket ingen av oss på Språkrådet var. Det kan mycket väl stämma vad undervisningsrådet säger, men troligen var det flera samverkande faktorer som ledde fram till erkännande. 

Riksdagens erkännande 1981 får sägas vara indirekt. Det var i samband med behandling av budgetpropositionen (prop. 1980/1981:100 bilaga 12) som dövas tvåspråkighet och teckenspråk nämndes. I budgetproppen gjordes inga egna ställningstaganden utan den handlade om hur staten skulle finansiera den statliga verksamheten, dit specialskolan räknades. I proppen refererade regeringen till Integrationsutredningen 1979 (SOU 1979:50). I en särskild bilaga utvecklades tankar om dövas tvåspråkighet. 

Det finns en intressant sammanfattning av remissvaren till Integrationsutredningen i budgetproppen: bland annat Statens handikappråd, styrelsen för Manillaskolan och Handikappförbundens Centralkommitté (HCK) är mycket positiva till det klara ställningstagande som utredningen gjort om dövas tvåspråkighet med svenskan som främmande språk. Enligt HCK erkänns teckenspråket därigenom för första gången som dövas första språk, vilket HCK ser som en framgång. Även Sveriges Dövas Riksförbund uttrycker sin uppskattning av utredningens behandling av dövas tvåspråkighet. HCK framhåller alltså att erkännandet av teckenspråk som dövas första språk skedde med Integrationsutredningen, det vill säga redan 1979. 

Så vilket år som ska anses vara det lämpligaste året för erkännande av dövas första språk – 1979, 1981 eller 1983 (införande av teckenspråk som undervisningsspråk och skolämne) – är inte lätt att avgöra. Det officiella erkännandet av svenskt teckenspråk skedde enligt vår uppfattning först i språklagen 2009, då det avser språket som sådant – inte bara som undervisningsspråk i specialskolan.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se