Ingela Holmström kan titulera sig professor

Ingela Holmström är professor i teckenspråk med inriktning mot tvåspråkighet.

Efter 12 år inom forskningens värld tilldelades Ingela Holmström sin professorstitel i februari 2025. Hon blev därmed Sveriges andra döva professor. Med en bakgrund inom skolans värld har hon de senaste 12 åren siktat in sig på att forska om tvåspråkighet. Lär känna Ingela och hennes vetenskapliga liv i detta porträtt.

Bland DT:s olika frågor finns vilket hennes favorittecken är. Ingela Holmström svarar att det är ”främja” eller ”uppmuntra”. Ord som hon på olika sätt bär med sig i sitt yrke.
– Det är ett positivt tecken som på många sätt manar till handling, förändring och utveckling.

År 1971 föddes Ingela i Dalarna, men ganska snart gick familjens flytt till Gävle där hon växte upp. Strax innan sin sjätte födelsedag blev hon helt och hållet döv till följd av en hjärnhinneinflammation. Det blev en omtumlande upplevelse för alla i familjen.

För Ingela hade det varit naturligt att prata och höra. Nu var det istället att läsa på läppar som gällde.
– Jag var oerhört duktig på att avläsa. Nästan för duktig för mitt eget bästa.

Både i förskolan och grundskolan fick Ingela resurspersoner som skrev på lappar eller kunde enstaka tecken för att hon skulle kunna hänga med i undervisningen, utöver läppavläsandet.

Det var först i högstadiet som hon fick börja i en hörselklass i Falun, som en extern klass till Birgittaskolan i Örebro, en teckenspråkig specialskola.

Innan dess gjorde hon emellanåt besök på Birgittaskolan för att hon skulle få möjlighet att träffa andra döva och teckna.

DT frågar vad Ingela tycker idag när hon blickar tillbaka på sin skolgång.
– Alla val som gjordes då har bidragit till den som jag är idag. Men det var inte alltid lätt för mig rent socialt – jag var ju döv. Jag hade ingen hörsel och inga hörseltekniska hjälpmedel. När jag tänker tillbaka på det är det ganska sjukt. Hur tänkte man att jag skulle orka?

16 år gammal började hon på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro. Ingela berättar att det var där som hon blommade ut.
– Där fick jag döva vänner och lära mig svenskt teckenspråk fullt ut. Det var en helt ny värld för mig och blev mitt nya ”hemma”. Det var min värld och bara min. Det var det bästa som någonsin hänt mig.

Så vad skulle det bli efter gymnasiet? Ingela funderade, och insåg att det som hon tycker är roligt är läsande och skrivande.
– Jag har alltid tyckt om att skriva, och skrev mycket redan som liten. Allt ifrån noveller till dikter. Ibland hade jag skickat in mina noveller till novelltävlingar och vunnit.

Det lutade mot studier i litteraturvetenskap – men eftersom kurserna i litteraturvetenskap bara startade på vårterminen beslöt hon sig för att välja en kurs i svenska på hösten. Totalt blev det motsvarade 90 högskolepoäng som det heter idag.

Färdig med Riksgymnasiet för döva och hörselskadade var hon inte. Hon avlade lärarexamen i svenska och svenskt teckenspråk, och arbetade parallellt med sina studier som vikarie. Totalt var hon lärare på Riksgymnasiet i 15 år.

Däremellan gjorde hon en avstickare för att läsa till en magisterexamen i svenskt teckenspråk. När hon återkom till sin forna arbetsplats var det inte samma klimat som tidigare.

I början fanns det en positiv attityd mot döva lärare, men den attityden skulle komma att förändras, berättar Ingela.
– Tidigare hade det funnits ett uppmuntrande av döva utbildade lärare. Nu tyckte man att vi döva lärare ställde för mycket krav och var jobbiga.

När en döv kollega sökte rektorstjänsten blev hen inte kallad på intervju – på grund av dövheten. Detta eftersom man skulle kunna kommunicera obehindrat med föräldrarna.
– Men att kunna kommunicera obehindrat med eleverna? Var det inget värt?

Ingela ifrågasatte förfarandet och fick till svar att ”du måste förstå att döva inte kan bli vad som helst”.
– Det var så hårt. För mig var det ett slag i ansiktet som döv lärare. Jag brukade säga till mina elever att de kunde bli nästan precis vad de ville, att de skulle våga ta plats och drömma stort. Men det kunde de ju inte ens i deras egen studiemiljö.

Ingela kände sig färdig med sitt yrke och funderade på vad hon skulle göra med livet. Hon arbetade kort med läromedelsproduktion tills hon blev uppmanad att söka till en doktorandtjänst inom pedagogik på Örebro universitet.

– Det var Lars-Åke Domfors, tidigare dövlärare och som var den första på Örebro universitet (reds anm: tidigare Högskolan i Örebro) att disputera. Jag var osäker på om jag ville doktorera inom pedagogik, lingvistik hade känts mer rimligt. Men Lars-Åke påtalade att jag ju är utbildad lärare.

Av 43 sökande blev Ingela en av de tre som antogs till forskarutbildningen. Valet att söka var för henne inte självklart, men hon kände sig redo för nya utmaningar.

År 2013 disputerade Ingela med sin doktorsavhandling om hur det fungerar för barn med cochleaimplantat (CI) som går i integrerad skolform. Våren 2014 blev hon anställd på 20% vid Institutionen för lingvistik. Med tiden utökades procenten och 2016 blev hon anställd som biträdande lektor. Anställningen gick fyra år senare över i en lektorstjänst och till sist blev hon professor i teckenspråk med inriktning mot tvåspråkighet.

DT ställer den klassiska sportfrågan: hur känns det?
– Det känns som ett bevis på allt arbete jag har lagt ner genom åren. Det har varit mycket arbete och ambition. Mycket läsande och många resor. Detta är bekräftelsen på att jag har lyckats bra, gjort bra saker och bidragit med något. Jag är stolt över det.

Professorstiteln innebär emellertid inte att man kan ligga på latsidan – tvärtom.
– Mitt arbete har ju inte slutat, nu har jag tvärtom ett bevis på min kunskap och därmed ett annat ansvar. Jag har nått fram till toppen och nu är det dags för mig att hjälpa andra att nå toppen.

Att sammanfatta allt Ingela forskat om under 12 år är svårt.
– Jag har hunnit med så mycket, men det finns mycket kvar att forska om. Jag har en uppsjö av olika forskningsidéer och ambitioner, men så ska man ju få tiden att räcka till också.

Behövs det fler forskare inom teckenspråksområdet? Enligt Ingela är det så.
– Vi behöver forskning på så många olika områden. Vi är det enda universitetet i landet som bedriver språkvetenskaplig forskning på området teckenspråk. Vi vill gärna få hit fler forskare – det viktigaste är att den som forskar har ett intresse för den hen forskar om.

DT frågar vad hon tycker är den största faran för teckenspråket idag.
– Man tar inte teckenspråk på allvar. Man tar bort rent teckenspråkiga miljöer för talet måste finnas med jämt. Jag är absolut inte emot att döva barn ska tala, det vet jag fungerar bra för många. Men om man ska kunna bli tvåspråkig på riktigt behöver man få möjligheten att utveckla sitt teckenspråk också. Då måste man kunna erbjuda en miljö där det är möjligt.

Att till exempel endast erbjudas tecken som stöd i klassrummet är inte negativt enligt henne, men det finns problem.
– Man får ett annat stöd i klassrummet, och när man kommer ut i samhället finns ju inte det stödet alls. Skulle man behöva en riktig teckenspråkstolk i någon situation är det inte säkert att man kan förstå riktigt teckenspråk.

Ingela tror att teckenspråket kommer finnas kvar i framtiden.
– Men kanske kommer dagens ungdomar använda det på ett annat sätt, och definitionerna av svenskt teckenspråk att förändras i framtiden.

FAKTA:
Namn: Ingela Holmström
Bor: Örebro/Täby
Ålder: 53 år
Intressen: Läsa, åka slalom och träna
Bästa film- och seriegenre: Fantasy och historia
Största förebild: Alla de döva som öppnat dörrar och kämpat för dövas rättigheter och banat väg för oss som kommer efter
Favorittecken: ”Främja”/”Uppmuntra”

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se