Hur mår dövpsykvården?

DT har kartlagt den psykiatriska vården för döva och hörselskadade.

DT har kartlagt den psykiatriska vården för döva och hörselskadade genom att prata med en rad personer, både patienter och professionella. De slutsatser som kan dras är att den skiftar i kvalitet och att tillgången till den beror på var du bor. Otillräcklig dövkultur- och teckenspråkskompetens hos personalen är ett annat vanligt förekommande problem. Och ytterligare en brist är att inget landsting har några riktlinjer för psykiatrisk vård av döva och hörselskadade.

Drömmen är att vi har rätt till teckenspråkskunniga stafettpsykologer som reser runt i landet och träffar döva och hörselskadade”, säger Thyra Lindström, ordförande för Västernorrlands Dövas Förbund.
Hon är långtifrån ensam om att ha den drömmen: att döva och hörselskadade ska ha rätt till god psykiatrisk vård på teckenspråk oavsett var i landet de bor.
Det vill Sveriges Dövas Riksförbund och alla som DT pratat med också. Men så ser inte verkligheten ut i dag. Thyra Lindström är inskriven i fel landsting. Västernorrland har nämligen lagt ner sin psykiatriska mottagning för döva och hörselskadade. Den var den enda i sitt slag i det avlånga Norrland och var därför betydelsefull. Under en längre tid hade till exempel döva och hörselskadade bosatta i Västerbottens läns landsting kunnat få specialistremiss till mottagningen i Härnösand. Nu hänvisas de precis som invånarna i Västernorrland och de andra nordliga landstingen i första hand till att träffa behandlare som saknar dövkultur- och teckenspråkskompetens med teckenspråkstolk. Om de har tur kan de få specialistremiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning för döva och hörselskadade i en annan del av landet. Men deras hemlandsting kan i första hand vilja försöka lösa det med att låta dem träffa behandlare i egen regi.
– De tror sig ha hittat den billigaste lösningen, men på lång sikt kan det till och med bli dyrare för landstinget om behandlingen visar sig vara ineffektiv och drar ut på tiden då behandlaren saknar kunskap om döva och teckenspråk, säger Liselotte Burvall, intressepolitisk ombudsman hos Sveriges Dövas Riksförbund (SDR).

Förbundet vill se ett nationellt hälsocenter med samlad kompetens kring hur man bemöter döva och hörselskadade patienter i olika vårdinstanser, inte bara psykvård. Centret ska vara ett ställe dit vårdpersonal kan vända sig om de vill ha råd och stöd om hur de bäst kan hjälpa patienter med hörselnedsättning. Och centret ska fungera som en nationell samordnare för psykvården för döva och hörselskadade.
Ett annat krav SDR ställer är att de fyra psykiatriska öppenvårdsmottagningar som finns för döva och hörselskadade i dag, ska vara solidariskt finansierade av hela landet.
Liselotte Burvall lyfter fram den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Region Skåne som ett föredöme.
Den är nämligen solidariskt finansierad av hela södra sjukvårdsregionen: Blekinge, Kronoberg, Skåne och södra Halland.
Ytterligare tre psykiatriska öppenvårdsmottagningar för döva och hörselskadade finns i följande landsting: Stockholm, Örebro, och Västra Götalandsregionen.
Men endast invånarna som är inskrivna där kan vända sig dit. De som bor utanför, måste söka specialistremiss. Att de får det, är inte självklart. Det beror på hur välvilliga beslutsfattarna är.
– Döva och hörselskadade måste ha rätt att träffa behandlare med teckenspråks- och/eller dövkulturkompetens i, eller från, en annan del av landet om de vill och behöver det, säger Liselotte Burvall.

Hela tiden olika tolkar i Stockholm

Sveriges största psykiatriska mottagning för döva och hörselskadade finns i Stockholm.
– Vi har en bra bit över 2 000 besökande per år, säger Eva Råberg, enhetschef.
14 anställda vid mottagningen tar emot barndomsdöva, barndomshörselskadade och dövblinda patienter. De är till exempel psykologer, sjuksköterskor och läkare. Stockholms Dövas Förening (SDF) har i många år påpekat att teckenspråkskompetensen är otillräcklig hos personalen i Älvsjö.
– Mottagningen intar alltid en försvarsställning när deras teckenspråkskompetens blir ifrågasatt, säger SDF:s intressepolitiska sekreterare Mona Riis, som vill understryka att SDF är glad över att mottagningen finns
När DT frågade hur många på mottagningen som kunde teckna flytande ställde psykolog Annette Aspered en motfråga:
”Vad innebär det att kunna teckna flytande?”.
Eva Råberg säger att hon är medveten om bristerna. Personalen lär sig teckenspråk en gång i veckan, något som är obligatoriskt. Och Annette Aspered går till exempel på olika konferenser om dövpsykiatri i världen för att få mer dövkulturkompetens. Tre anställda vid mottagningen är hörselskadade. En av dem är administratör/receptionist och har teckenspråk som första språk.
– De brukar använda receptionisten som exempel på att de har en person som kan teckna flytande. Det är naturligtvis bra, men det räcker inte att bara receptionisten kan teckna flytande, säger Mona Riis.
De övriga i personalen är hörande. Deras teckenspråkskunskaper varierar.
– Det är en avvägningsfråga. Vi vill naturligtvis ha personal som kan teckenspråk, men problemet är att det finns väldigt få i Sverige som har både rätt utbildning och kunskaper i teckenspråk, säger Eva Råberg.
DT har talat med fyra patienter om mottagningen. De sa alla samma sak: bristande teckenspråkskompetens.
– Jag prioriterar kompetens, bra attityd och att de har kunskap om dövas historia och kultur. Men det är klart att det vore skönt att slippa tolk, säger en av patienterna, som är nöjd med mottagningen.
Patienter berättade för DT att det hela tiden är olika teckenspråkstolkar där och att tolkarna inte alltid känner till deras historier. Enligt SDF är det ett vanligt klagomål. Det skulle vara bra om mottagningen hade sina egna eller ett fåtal fasta teckenspråkstolkar, säger Mona Riis. Eva Råberg säger att det är svårt. Mottagningen kan ha mellan fem och tio patientbesök samtidigt och alla patienter använder inte teckenspråk utan en del har talad svenska som förstaspråk.
En patient berättade för DT att denne blev illa berörd när psykologen frågade inför teckenspråkstolken: ”Ska vi säga att vi kan ha samma tolk framöver?”. Patienten ansåg inte att tolken var bra.
– Psykologen borde ha pratat med mig i enskilt rum, utan tolken, om hur jag ville ha det, säger patienten, som menar att varken patienten eller tolken ska behöva känna sig kränkt.
Ska det vara så?
  – Nej, det är inte våra rutiner. Patienterna har rätt att önska en namngiven tolk. De kan boka tolk själva eller via receptionen, säger Aspered.
Rigmor Hedenström, enhetschef för tolkcentralen (TC) i Stockholm, säger att TC, i de fall där de får information om önskemål, förväntar sig att de bolag som de har avtal med ser till att ha ett fåtal lämpliga tolkar kring varje patient. Ett allvarligt problem som Annette Aspered och Eva Råberg anser är att det inte finns några riktlinjer för psykiatrisk vård av döva och hörselskadade i landstingets vårdprogram. Inget annat landsting har det heller. Mottagningen arbetar nu för att lyfta frågan inom landstinget. Vårdprogrammet ska vara till stöd för vårdpersonal i det praktiska vardagsarbetet och utgöra ett kunskapsunderlag.
Annette Aspered tar fram några exempel. De begåvningstester som finns är inte anpassade för teckenspråkiga döva. Och att en traumabehandling baserad på ögonrörelser är särskilt lämpad för många döva. Sådant ska komma med i vårdprogrammet. På frågan om vad de tycker om SDR:s förslag om nationellt hälsocenter:
– Ja, det behövs! Helst hade det funnits redan i går, säger Annette Aspered.

Inget dövteam i Örebro

I landets dövtätaste stad, Örebro, finns en psykiatrisk mottagning för döva och hörselskadade. Förra året hade de 245 patienter som gjorde sammanlagt 1 738 besök. Där arbetar fem fast anställda. Alla är hörande och tre av dem kommunicerar på teckenspråk utan tolk: kurator, psykolog och sekreterare. Mottagningen har nyligen organiserats om och formas nu efter de nya förutsättningarna – ny personal och mindre läkartid. “Det fungerar så bra som det kan”, berättar personalen.

En överenskommelse finns mellan psykiatrin och primärvården, som gäller alla. Det är att primärvården ska stå för behandling av ”lättare” psykiatriska problem som t.ex. lindrig depression. Personalen på mottagningen anser att den överenskommelsen inte bör gälla för döva och hörselskadade patienter eftersom den speciella kompetens som behövs för den målgruppen sällan helt kan tillgodoses vid vårdcentralerna eller ungdomsmottagningen. Dessutom är sannolikheten enligt personalen stor att så kallade ”lättare diagnoser” får större konsekvenser för personer med dövhet/hörselskada än för hörande patienter. Överenskommelsen är likadan i de andra landstingen.
Britt-Marie Sundström, vice ordförande för Dövas Förening i Örebro, tycker också att döva ska kunna vända sig direkt till psykiatriska mottagningen även när de har “lättare” psykiatriska problem.

Linnea Delvert har ADHD, epilepsi och är emetofobiker (rädsla för spyor). Hon har gått till den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Örebro en längre tid och uppskattat sina möten med kuratorn där. Det hon tycker är mindre bra är att hon kan gå dit för att prata om ADHD och för att jobba med sin ”spyfobi”, men inte för att t.ex. ta upp sina funderingar om livet.
– Jag får inte bestämma vad jag vill prata om, säger Linnea.
I Örebro finns ännu inte något dövteam. Dövteamet i Västra Götaland och Stockholms läns landsting, och Dövenheten i Region Skåne, har en psykolog var som kan ta emot patienter med psykologiska besvär (stödsamtal och krisbearbetning). Alltså inte psykiatriska diagnoser. Kuratorer och specialpedagoger m.fl. arbetar också på Dövteamet/-enheten.
Det faktum att något dövteam inte finns i Örebro, tycker Britt-Marie Sundström, är katastrofalt och pinsamt med tanke på att Örebro numera är Europas teckenspråkshuvudstad.
– Viktigt att döva och hörselskadade ska kunna få råd och stöd vid ett dövteam i Örebro också, säger hon. Personalen vid den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade ser ofta behovet av ett dövteam. När dövas och hörselskadades problem inte är av psykiatrisk art, får mottagningen hänvisa dem till: vårdcentraler (kuratorer), Familjerådgivningen eller Svenska kyrkan (teckenspråkskunnig diakon). DFÖ har i många år talat för både landstinget och kommunen om att råd, stöd och samhällsvägledning och -information på svenskt teckenspråk saknas i Örebro.
En glädjande nyhet för teckenspråkiga invånare i kommunen är att en heltidsanställd teckenspråkskunnig kommunvägledare kommer att anställas till ett nytt servicecenter senare under året.
– Det är ett viktigt steg. Vi hoppas att landstinget på sikt hittar en lösning kring ett dövteam, säger Britt-Marie Sundström.

Solidariskt finansierad vård i Skåne

– Att vår verksamhet är solidariskt finansierad av hela södra sjukvårdsregionen är någonting vi är stolta över. Det medför att våra patienter lätt kan ta kontakt med oss, utan remisstvång, och därmed få tillgång till våra resurser, säger Erik Hülphers, psykolog vid psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade, som funnits sedan 1990.
Patienter som mår dåligt psykiskt och bor i Blekinge, Kronobergs län, Skåne och södra Halland kan vända sig dit. De har inte bara mottagning i Lund utan också i Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Halmstad, Växjö och Karlskrona, och gör även hembesök. Förra året hade mottagningen 102 patienter. Precis som i Örebro och i de övriga landstingen har primärvården uppdraget att vara ”första linjens psykiatri” för dem med lindrigare depressioner och kriser.
Enligt mottagningen kan det fungera väl för vissa döva när de besöker primärvården med tolk, men inte för andra, p.g.a. missförstånd. I så fall är de läkare och behandlare i primärvården som har döva patienter välkomna att kontakta mottagningen om patienten önskar en samtalskontakt med en teckenspråkig behandlare. Patienter med specialiserad allmänpsykiatri (t.ex. ångest och självmordstankar) kan däremot komma direkt till mottagningen.
– Dövpsykiatrin måste ha en högre grad av tillgänglighet och en ”lägre tröskel” via en första kontakt och bedömning. Detta ställer – med nödvändighet – stora krav på samverkan med olika verksamheter och myndigheter, säger Erik Hülphers. På mottagningen arbetar en kurator, en psykolog, en sekreterare och en läkare. De två förstnämnda är teckenspråkiga och hörande. Om SDR:s vision säger de:
– Det skulle vara intressant att undersöka om en mer central styrning av dövpsykiatrin skulle fungera. Att alla döva och teckenspråkiga i hela Sverige skulle få tillgång till lika vård på lika villkor är kanske inte en omöjlig utmaning och vision.
Anna-Lena Hagnell-Olehn, ordförande för Malmö Dövas Förening, har i stort sett hört gott om mottagningen bland döva. Men det finns de som är mindre nöjda. Hon är orolig för att de teckenspråkskunniga psykologer som finns i Skåne, Erik Hülphers och döve Sven-Erik Malmström inte har många år kvar till pension.
– Vem efterträder dem? Vi behöver fler psykologer och psykiatrer som är döva och/eller kan teckenspråk.

Få att välja på i Västra Götaland

Olle Jönsson är regionombudsman vid Västra Götalands Dövas Länsförbund (VGDL). Han berättade att de som arbetar vid den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är trevliga och lyhörda. Men teckenspråkskompetensen är inte fullgod hos alla. VGDL har krävt att de ska bättra på den, något mottagningen gör.
– Två av fem anställda är helt teckenspråkskunniga. Övriga är under utbildning i teckenspråk, berättar Lasse Ulverås, enhetschef. Mottagningen har haft ungefär 100 patienter de tre senaste åren. Olle Jönsson har hört blandade reaktioner bland döva patienter. En del är nöjda, andra är missnöjda.
– Synd att vi, till skillnad från hörande, har så få psykologer och psykiatrer att välja på, säger han, som dock är glad över att mottagningen finns.

Fungerar inte alltid bra i Västerbotten

Tidigare kunde döva och hörselskadade bosatta i Västerbottens landsting få specialistremiss till den psykiatriska mottagningen i Härnösand, nu nedlagd. Nu får de i regel träffa hörande behandlare med tolk. Ulf Almqvist är ordförande för Västerbottens Dövas Länsförbund (VDL). Han vet att några döva patienter tycker att det fungerar bra att träffa icke teckenspråkskunniga behandlare med tolk. De kan till exempel ha ett gott skriftspråk, enligt honom. Som när psykologen frågar ”Hör du röster i huvudet?” och tolken översätter det rakt av. Och den döva patienten förstår genast vad som menas. Men att träffa behandlare utan dövkultur- och teckenspråkskompetens med tolk går inte alltid bra.
– Döva patienter är tvungna att förklara vad det innebär att vara döv innan de går in i en behandling. Och behandlare kan ha svårt att göra skillnad på barndomsdöva, hörselskadade och vuxendöva och att förstå vad det innebär att ha gått i en dövskola och fått teckenspråk, säger Ulf Almqvist. VDL kräver: mer samordnad och centraliserad dövpsykiatri på nationell nivå, och att man kan kontakta behandlare via bildtelefon.–
– I Norrland bor inte så många teckenspråkiga. Vi behöver därför samlad spetskompetens på området dövpsykiatri, säger Ulf Almqvist.

LÄS MER: Sluten dövpsykvård saknas i Sverige