Hur kan det svenska teckenspråkets ställning stärkas?

Milstolpar har nåtts genom åren som riksdagens erkännande av det svenska teckenspråket 1981 och beslut att inkludera det svenska teckenspråket i språklagen 2009. Frågan är hur språkets ställning kan bli starkare framöver. DT pratar språkpolitik med Sveriges Dövas Riksförbund och Språkrådet. 

I år firar vi att det är 40 år sedan riksdagen officiellt erkände det svenska teckenspråket som dövas första språk. Riksdagens beslut och erkännande ledde till en förändring av undervisningen i specialskolan för döva. 1983 togs en läroplan fram för specialskolan i vilket svenskt teckenspråk nämndes som undervisningsspråk och det också blev ett skolämne. En enorm seger för Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) som med hjälp av språkforskare och allierade slagits för rätten till svenskt teckenspråk i dövskolan. Sverige var först med ett sådant erkännande i världen.

En annan milstolpe är när riksdagen klubbade igenom språklagen 2009 i vilket det svenska teckenspråket har en särställning. SDR om det historiska ögonblicket i Dövas Tidning det året:

– Det här är lika stort som 1981 när riksdagen erkände teckenspråket som dövas första språk! Det råder inte längre någon tvekan om att teckenspråk är ett språk.

I språklagen är svenskan huvudspråk och det samhällsbärande språket. Det svenska teckenspråket har i lagen en ställning motsvarande de fem nationella minoritetsspråken: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. I språklagen står att det allmänna har ett särskilt ansvar att skydda och främja det svenska teckenspråket. Vidare står det att den som är döv, hörselskadad eller som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.

Språklagen är dock ”bara” en ramlag. En ramlag innehåller allmänna riktlinjer och mål, inte detaljer. Istället kan en ramlag preciseras i annan lagstiftning.

En lag som mer uttryckligen säger vilken rätt en person har till svenskt teckenspråk existerar ännu inte. Detta till skillnad från de fem nationella minoritetsspråken som även har en egen lag: ”Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk”. Därmed har minoriteter som talar finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch starkare rätt till sina språk på olika områden, till exempel förskola, äldreomsorg och vid myndighetskontakter.

Låt oss gå bakåt i tiden. Varför blev svenskt teckenspråk inte ett av landets nationella minoritetsspråk?

När svenska regeringen i början av 1990-talet ratificerade Europarådets minoritetsspråkskonvention fick en kommitté i uppdrag att ta reda på vilka språk som skulle få status som officiella minoritetsspråk. SDR uppvaktade kommittén och begärde att det svenska teckenspråket skulle vara ett av dessa språk.

Kommittén kom fram till att det svenska teckenspråket inte levde upp till konventionens syfte att skydda historiska språk som en del av Europas mångkulturella arv. Tre förklaringar gavs: det överförs inte från generation till generation eftersom de allra flesta döva föds av hörande föräldrar och döva inte kommer från något avgränsat geografiskt område. Teckenspråk anses också i första hand vara ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar.

2009 kom det svenska teckenspråket att jämställas med de nationella minoritetsspråken i språklagen efter statliga utredningar, och efter SDR och andra organisationers kamp, men skyddet är inte lika starkt som i minoritetslagen.

Exempel på hur det svenska teckenspråket rankas lägre än de nationella minoritetsspråken och minoriteterna:

Minoritetslagen går ut på att främja och skydda landets fem nationella minoritetsspråk och att främja de fem nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Här finns statsbidrag att hämta. Men inte för svenskt teckenspråk eller dövas kultur.

Ett annat exempel är att i dag finns Språkcentrum för samiska. De arbetar med att revitalisera samiskan. Revitalisering betyder återupplivande. Det har även gjorts utredningar och tagits fram förslag för upprättande av språkcentrum för övriga nationella minoritetsspråk. Men inte för svenskt teckenspråk.

SDR:s ordförande, Åsa Henningsson, är kritisk mot att det inte finns motsvarande insatser för att revitalisera det svenska teckenspråket eller etablera språkcentrum trots att det uttryckligen står i språklagen att det allmänna har ansvar för att skydda och främja det. Sverige har även ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i vilket dövas kultur och språk nämns.

– Här följer Sverige inte språklagen eller konventionen till fullo, säger hon.

Ska SDR återigen arbeta för att svenskt teckenspråk ska bli ett nationellt minoritetsspråk? Åsa Henningsson svarar att för- och nackdelarna med minoritetslagen behöver utredas.

För finska, meänkieli och samiska finns så kallade förvaltningsområden. Det innebär att invånare som bor där och talar finska, meänkieli eller samiska har rätt att tala och skriva på sitt språk i kontakt med myndigheter. Kommuner som ingår i dessa förvaltningsområden ska även kunna erbjuda barn- och äldreomsorg på deras språk.
Men SDR vill se likvärdig tillgång till svenskt teckenspråk i hela landet, inte bara i det avgränsade teckenspråkiga förvaltningsområdet där det bor många döva och teckenspråkiga om det blir verklighet.

En annan fråga är om svenskt teckenspråk istället ska räknas som ett av Sveriges huvudspråk eftersom det är svenskt, resonerar Åsa Henningsson. Nu finns det bara ett huvudspråk och det är svenskan.

– Det behövs mer underlag innan vi kan ta ställning, säger hon.

”Sverige följer inte språklagen eller konventionen till fullo”
Åsa Henningsson, SDR:s ordförande

Sebastian Embacher och Tommy Lyxell arbetar som språkvårdare i svenskt teckenspråk på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.

På frågan om hur det svenska teckenspråkets ställning kan bli starkare, svarar de att det kan vara genom att göra svenskt teckenspråk till Sveriges sjätte nationella minoritetsspråk. De förklarar att det svenska teckenspråket egentligen uppfyller alla kriterier för att räknas som ett nationellt minoritetsspråk.

– Det ena kriteriet är att det är ett språk och det andra är att det ska ha funnits i minst tre generationer, vilket är ungefär 100 år. Vidare ser sig döva som en kulturell och språklig minoritet, säger Tommy Lyxell.

– Det finns redan en mindre grupp döva som har döva föräldrar och själva har eller får döva barn. Genom dem förs teckenspråk vidare från generation till generation. När det gäller de flesta döva som har hörande föräldrar, så får de lära sig svenskt teckenspråk av andra döva och teckenspråkiga. Det vill säga att teckenspråk och dövas kultur förs vidare inom den språkliga gruppen, säger Sebastian Embacher.

– Samtidigt löser minoritetslagen inte alla problem, säger Tommy Lyxell.

Han tar exempelvis upp att det bara finns förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska, men inte för jiddisch och romska. På frågan om hur det kan bli om ett geografiskt avgränsat förvaltningsområde bildas för svenskt teckenspråk med tanke på att döva och teckenspråkiga bor i hela Sverige, svarar han att det helt riktigt behöver benas ut om det blir aktuellt.

– Minoritetslagen är på det hela taget starkare och får mer uppmärksamhet av samhället än språklagen, säger Sebastian Embacher.

Både Språkrådet och SDR tar upp att det finns andra vägar som också är viktiga för att stärka teckenspråkets ställning. Det är att med stöd av språklagen påverka så att svenskt teckenspråk omnämns i särskilda lagar och föreskrifter. Ett positivt exempel på vad språklagen lett till är den reviderade läroplanen för förskolan från 2019 där svenskt teckenspråk betonas och uppmärksammas för döva, hörselskadade barn och andra barn som har behov av det.

Vilka andra lagar behöver förändras? SDR och Språkrådet tar upp samma exempel:

Skollagen. Elever ska ha rätt till undervisning på och i svenskt teckenspråk oavsett skolform och hörselstatus. Så är det inte i dag.

Tolktjänsten som i dag regleras av hälso- och sjukvårdslagen och andra lagar. Särskilt arbetslivstolkning är ett stort problem. Nu kan en arbetsgivare ha rätt att vägra stå för tolkkostnaden om den visar sig vara orimligt hög då det offentliga inte kan ta den kostnaden. Det har Arbetsdomstolen kommit fram till i en vägledande dom. Sverige har fått kritik för det av FN. Nu pågår en statlig tolkutredning vars förslag presenteras senast i januari nästa år.

Vidare önskar både SDR och Språkrådet förtydliga själva språklagen. Då tänker de framför allt på formuleringen ”den som är döv, hörselskadad eller som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”.

– Formuleringen är framtagen ur ett funktionsnedsättningsperspektiv. Det svenska teckenspråket ses i första hand som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Det borde vara den språkliga identiteten som ska vara vägledande, inte hörselförmågan, säger Tommy Lyxell och fortsätter:

– Formuleringen ”…har behov” kan också ifrågasättas. Hur kan en persons behov av ett språk bedömas och av vem? Det svenska teckenspråket är en del av det svenska kulturarvet och bör erkännas som sådant utan förbehåll.

”Det svenska teckenspråket är en del av det svenska kulturarvet och bör erkännas som sådant utan förbehåll”
Tommy Lyxell, Språkrådet

På frågan om hur SDR framöver arbetar med att stärka det svenska teckenspråkets ställning, svarar Åsa Henningsson att SDR bland annat har uppvaktat kulturdepartementet och begärt att ha dialogmöte om det svenska teckenspråkets ställning i förhållande till språklagen och minoritetslagen, om språkcentrum för svenskt teckenspråk och insatser för revitalisering. I denna pandemi har det inte blivit något möte ännu.

– Vi ska sätta tryck på kulturdepartementet igen, säger hon och framhåller att språklagen är ett positivt första steg men att mycket arbete kvarstår.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

(Den här artikeln var tidigare publicerad i Allt om teckenspråk 2021.)