Hur beskrevs olika tecken 1695?

Bilden har inget med fallet i artikeln att göra.

I denna artikel berättar Anne-Marie Nilsson om rättegången mot döva Jon Olufson som ertappades med att begå tidelag. Från denna rättegång finns flertalet tecken beskrivna, och man ser att såväl Jon som hans bröder använde dem.

Natten mot den 12:e juni år 1695 red en grupp dragoner ut från sitt läger på Frösön i Jämtland. I höjd med Västerhus (där Östersund flygplats nu ligger) fick de i den ljusa sommarnatten se en förfärlig syn. En häst stod fastbunden vid en gärdsgård och bakom hästen stod en man på en sten… Ryttmästaren befallde sin korpral att stiga av sin häst och undersöka saken. Mannen hade fått syn på dem och skyndade sig att ta några steg bort från hästen. Han försökte också hinna stoppa in sitt ”hemliga ting” i byxorna, men korpralen och tre andra dragoner tog tag i honom och drog ner byxorna. Mannen hade en vit vadmalströja på sig som inte täckte könsdelarna och dragonerna vittnade sedan vid rättegången att hans ”hemliga ting” var alldeles blå och nyss slaknad. Stoet besiktades också och det bekräftades att mannen begått tidelag. En månad senare hölls rättegången på Frösön.

Den ertappade mannen var Jon Olufson, 69 år gammal. Han var född ”döf och dumbe” år 1626 på Rödön och bodde nu hos sin bror, nämndemannen Hemming Olufson på Frösön, men försörjde sig själv som skomakare. Ordet dumbe betydde inte dum, utan stum. Vid rättegången fick Jon assistans av sina bröder Hemming och Anders som tolkar. I brödraskaran ingick ännu en bror, Olof, som också han var döv. Han var den äldste, gift och brukade fadersgården. Hela familjen hade alltid pratat teckenspråk. Alla vittnade att Jon var en snäll och gudfruktig man och mycket omtyckt.

Eftersom rannsakningen skulle ske med hjälp av bröderna som tolkar måste man förvissa sig om att de verkligen kunde prata teckenspråk med Jon. Bröderna fick svära sin ed och lova att bara berätta det de kunde tolka av Jons tecken, varken mer eller mindre. Rätten ville veta hur teckenspråket gick till och de förklarade att de lärt sig detta i barndomen och att de förstod Jon och hans döve bror genom ”munnens rörande, wridande och gapande på åthskilligt sätt, och technande med händerne”. De hörande tecknade på samma sätt tillbaka och de kunde förstå och tala om allt. Sedan hölls förhören två gånger där först den ene och sen den andre brodern fick tolka och då såg man att de använde samma tecken och att svaren blev desamma båda gångerna.

Rätten ville prova Jons förstånd och kristendomskunskaper och frågade honom om Gud och nattvarden och Jon såg upp i taket och lyfte händerna vilket betydde Gud, så andades han djupt och det betydde Den helige Anden. På frågan om nattvarden föll Jon på knä och visade hur prästen brukade ge honom sakramenten. Eftersom rätten hörde att Jon gav ifrån sig ljud när han tecknade ville de veta om han kunde höra något. Bröderna berättade att Jon kunde höra litegrann om man ropade hårt i hans öra och han hade lärt sig några namn. Hans eget namn uttalade han ”Joa” brödernas namn ”Hemming”, ”Ana”, ”Pål” och ”Ola”, Jesus

”Jesus Nistus”och konungen ”Momen”. När han frågades om konungen (Karl XI) ställde sig Jon med händerna i sidorna och tecknade en krona på huvudet. Rätten frågade om Jon visste att drottningen, Ulrika Eleonora, var död. Hon hade dött i juli 1693 och det visste Jon mycket väl. Han strök med fingret över kinden vilket betydde ”kvinnfolk” och så blundade han vilket betydde ”död”. Jon visade också hur det ringdes i klockorna då och hur predikstolen varit överdragen med svart tyg. Dessutom tecknade Jon hur han hade hjälpt till att ringa i klockorna när Ulrika Eleonoras fyra barn dött 1685 och 1687 och att han hade hört klockornas ljud.

Så fick Jon och bröderna visa upp några olika tecken de brukade använda. Färgen vit tecknades genom att man såg uppåt och sträckte ut tungan. Svart tecknades genom att blunda och slå handen neråt, medan rött tecknades genom att truta med munnen och vinka med ena handen om man inte hade något i de färgerna att peka på.

Medan Jon satt i arresten var han rädd och ville först inte bekänna något. Han förstod att han skulle dömas till döden och trodde att han då skulle brinna upp med både kropp och själ. Men brodern Anders besökte honom tre gånger och förklarade att om han berättade allt skulle han få syndernas förlåtelse och då skulle hans själ komma ut ur kroppen och föras till Guds rike av de heliga änglarna. När Jon förstått det blev han lugn och glad.

Så när han nu stod inför rätten bekände att han begått tidelag flera gånger i sitt liv. Första gången var 1674 då Jon vistades i Norge vid Röros kopparverk. Då tecknade han först ”Norge” genom att hålla för näsan för att visa att det luktade illa, ”som deras sura sill” samt genom att visa höga berg runt om. Röros kopparverk tecknade han som en grop och gjorde en ring med handen som betydde spritor som är tunna skivor av koppar och så pekade han på sina röda handskar för att visa färgen rött. Där hade han haft tidelag med två kor. Det visade han genom att hålla upp fingrarna som horn på huvudet samt visa hur man mjölkar och så höll han upp två fingrar.

Därefter hade det hänt för fyra år sedan i Alsen. Han tecknade åren genom att slå upp handen vid örat fyra gånger och det betydde ”så många gånger som snön tinat bort”, ett slag för varje år. Då var det med Nils Bengtssons gråa sto. Färgen på hästen visade han med att peka på sin grå vadmalsjacka och Nils Bengtsson tecknade han med ett stort skägg och något haltande gång. Alsen tecknade han genom att visa höga berg som betydde Undersåkers socken, ”överst i landet vid fjällen” och sen mindre berg som betydde den näst nedanför liggande socknen Alsen.

För tre år sedan hade soldater uppifrån landet kamperat på Frösön och då hade Jon haft tidelag med ett av deras ston. Han tecknade då soldater genom att visa ett gevär på axeln och en värja vid sidan och sedan hur geväret lades an. Stoet hade haft klövjebandet på sig, något han visade som en börda på sin rygg. Han hade också haft tidelag med ett svart sto och pekade då på sin svarta hatt för att visa färgen. 1694 hade han haft tidelag med Hemmings röda sto som hade en vit bläs. Jon visade åter färgen på sina röda handskar och tecknade en bläs över sitt ansikte. Rätten frågade Jon om han visste att hans synd skulle

ge honom dödsstraff, och han svarade att han inte trott det förut. Han hade trott att han fick syndernas förlåtelse varje gång han fick nattvarden. Något år innan hade man haft ett tidelagsmål i bygden då en Abraham Greffwe blivit dömd och halshuggen och den avrättningen hade Jon varit med på, men glömt bort. Nu kom han dock ihåg det och förstod att han också skulle mista livet, men han suckade och såg upp mot himlen och knäböjde vilket betydde att han trodde att han nu skulle bli salig eftersom han bekänt alla sina synder och ångrade dem.

Rätten dömde Jon till döden, dels för att det var det lagstadgade straffet förstås, men också för att han genom sina svar vid rättegången visades sig vara vid fullt förstånd och medveten om sin synd och om Gud och kristendomen, samt genom avrättningen av Abraham Greffwe också medveten om vad hans synd skulle innebära.

Källa: Jämtlands domsagas häradsrätts arkiv, vol. A I:16, fol. 15v – 19r, ÖLA.

Svea Hovrätt, Advokatfiskalens arkiv (Gävleborgs län), vol. E XI e:3181, fol. 683r – 688r, RA.

Bilden har inget med fallet i artikeln att göra.

ANNE-MARIE NILSSON
redaktionen@dovastidning.se