Hon är doktor Moa Gärdenfors

Moa Gärdenfors på sin disputationsfest. FOTO: Privat

Den 12 januari disputerade 32-åriga Moa Gärdenfors med sin avhandling om döva och hörselskadade barns skrivprocesser och skrivprodukter. Strax därefter kom beskedet att hon blivit godkänd av betygskommittén och därmed fick dövsamhället en ny doktor. Möt Dr. Moa Gärdenfors när hon berättar mer om sig själv och sin forskning.

Hon är ursprungligen från Lund i Skåne men flyttade under uppväxten till Uppsala. Efter skolgången på Manillaskolan läste hon naturvetenskapliga programmet på Risbergska skolan. Idag bor hon i Sundbyberg med sambo och en treårig dotter.

En disputation är en akt där en doktorand försvarar sin doktorsavhandling. En opponent går igenom doktorsavhandlingen och ställer kritiska frågor om innehållet. Detta görs inför publik, och en betygsnämnd som därefter beslutar om doktoranden ska godkännas.

Den 12 januari blickar Moa Gärdenfors i gul kostym ut över publikhavet och ser många bekanta ansikten. Många tittar dessutom via videolänk. Idag är det hennes tur att disputera. Tre timmar senare ska hon komma att bli godkänd och därmed avlägga doktorsexamen.

Hur var disputationen?
– Jag hade lagt fram kläder kvällen före, berättar Moa. När jag sedan åkte till jobbet på morgonen bar jag vanliga kläder och åkte kollektivt. Allt var som vanligt. Väl på plats såg jag att jag hade fått blommor. Jag gick runt i korridorerna och pratade med kollegorna.

– När det sedan var dags att gå till min disputation kände jag en så stor glädje. Nu gällde det! Jag var så glad. Man kunde tänka sig att den känslan skulle komma först efteråt men den kom innan för mig. Sedan bytte jag om, mötte tolkarna och förberedde. Särskilt nervös var jag faktiskt inte, kanske lite spänd. Jag tror att det beror på att det var så mycket att förbereda med min disputationsfest dagen innan så jag hade inte så mycket tid att fundera över det.

– När folk började strömma in så började det kännas av mer. Men jag blev glad av att se gamla lärare, äldre släktingar och vänner som jag inte träffat på länge. Det kändes fint att de var där för min skull. Jag hade en unik känsla av att detta bara sker en gång i livet.

– När jag satt mittemot min opponent, Dr. Naomi Caselli från Boston University, kände jag att nu är det på allvar. När hon sammanfattade min avhandling kändes det märkligt, att någon annan sammanfattar den och inte jag. Hon hade lagt tid och energi på att gå igenom den på djupet. Hon ställde kritiska frågor också förstås. Men sammanfattat kändes det bra, och särskilt att hon sa att min avhandling var fantastisk och den mest övergripande på temat skrivande hos teckenspråksanvändare. Ett gott betyg, skulle jag säga. Betygsnämnden och publiken ställde frågor och sedan var det bara över. Allt gick väldigt snabbt.

– Sedan ville alla gratulera mig men jag bad dem att vänta tills jag blivit godkänd. Vi befann oss i pentryt i anslutning till institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet för mingel medan vi inväntande beskedet. Efter 40 minuter kom beskedet att jag blivit godkänd. Det var en härlig känsla, alla applåderade och skålade. Handledaren och ordförande höll tal, och jag fick presenter. Bland annat fick jag en riktigt gammal skrivmaskin som skulle symbolisera mitt arbete. Sedan pågick festligheterna resten av kvällen, och dagen efter tror jag aldrig att jag varit så trött någonsin.

Var det givet sedan tidigare vilket ämne du ville forska om?
– Både min kandidatuppsats och magisteruppsats handlade om skrivande, så det kan man nog säga. Frågan om tvåspråkighet intresserar mig, men vad gäller skrivande hos teckenspråkiga barn så finns det så lite forskning kring det.

– Innan jag blev doktorand så fick jag höra talas om ett tangentbordsloggningsverktyg som ger information om ett barns skrivande. Verktyget registrerar hur skrivprocessen ser ut i realtid. Hur snabbt barnet skriver, hur många pauser det tar, var hen flyttar musen och så vidare. Om en lärare tar två sluttexter från två olika elever och texterna är helt likvärdiga vad gäller språk och innehåll, så säger det ändå inget om hur barnens skrivprocesser har sett ut. Det säger inget om vilket arbete som ligger bakom, om en av dem ansträngde sig mer eller hur mycket tid som lades ner. Då blir ju också risken att den eleven som behövde anstränga sig mer inte får rätt stöd.

Vad skulle du vilja forska om i framtiden?
– Jag har två tankar i nuläget. Dels skulle det vara roligt att skriva om kommunikationen mellan CODA-barn och deras föräldrar. Särskilt när barnen är i tidig ålder, omkring 2–3 år då det är en spännande fas i deras språkutveckling. På förskolan får de lära sig att prata svenska, och språkinputen de får där är större än det de får i teckenspråket hemma. Därför blir det förr eller senare en ”obalans” mellan språken. Vad jag menar med det är att de kanske snappar upp ord på förskolan som de inte hunnit lära sig på teckenspråk. När de sedan ska berätta något som de inte har ett tecken för tar de till olika strategier. Min kompis barn som är ett CODA-barn skulle berätta att hen träffat en kompis som heter Ludde, men hen saknade tecknet för Ludde. Så då tecknade hen istället ”KUDDE”.

– Jag har ett liknande exempel med min dotter, Hilma. Vi satt vid matbordet och skulle äta. Då tecknade hon ”VASS GRODA”. Jag förstod förstås ingenting. Jag filmade henne när hon tecknade det och skickade klippet till min hörande familj, och de berättade att hon sa ”varsågoda” vilket de hörde på hennes röst. Det är något jag skulle vilja skriva om, de strategier CODA-barn tar till innan de lärt sig bokstavera.

– Sedan skulle det vara kul att forska om hur engelska som L3-språk (reds anm: engelska som tredje språk) hos döva och hörselskadade ungdomar kan se ut. Sedan skulle man kunna jämföra det med hur det ser ut i andra länder. Om Sverige ligger bättre till kan man fundera på varför. Engelska är ett världsspråk och mer frekvent förekommande i döva och hörselskadade barns och ungdomars vardag idag jämfört med förr.

Var ser du dig själv om tio år?
– Jag hoppas vi bor i hus. Då har vi en tonårig dotter också. Jag hoppas och tror att jag är kvar inom forskningen på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis på Stockholms universitet också, och att min forskning då fortfarande handlar om döva och hörselskadade barn och ungdomar. Det är en så outforskad grupp och det finns mycket kvar att upptäcka. Nu kan man säga att jag har ett ”körkort” i att forska, och har mycket friare händer framöver.

Mitt yrke: I alla nummer av DT under 2024 kommer vi att utforska vilka yrken och utbildningar döv-Sverige har valt. Häng med i olika karriärväl och livshistorier.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se