Hjärnan skiljer inte på olika teckenspråk

Här är DT:s teckenspråksöversättning av Mary Rudners populärvetenskapliga artikel ”Hjärnan skiljer inte på olika teckenspråk”

En mängd forskningsstudier har visat att hjärnan hanterar teckenspråk på ungefär samma sätt som den hanterar talade språk. Detta fynd är märkvärdigt eftersom teckenspråk och talat språk utförs och tas emot på helt olika sätt: teckenspråk är ju manuellt snarare än oralt och syns snarare än hörs. Det är välkänt att syn och hörsel aktiverar helt olika delar av hjärnan. Det faktum att hjärnan hanterar språk på ett snarlikt sätt oavsett om det är tecknat eller talat antyder att hjärnan är mer intresserad av vad än hur, skriver Mary Rudner, professor i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet.

Precis som det finns många olika talade språk så finns det många olika teckenspråk. Men få studier har undersökt om olika teckenspråk aktiverar hjärnan på olika sätt. Vi ville undersöka hur hjärnan hanterar olika teckenspråk.

En tidigare forskningsstudie visade ingen skillnad i hur hjärnan reagerar på amerikanskt teckenspråk (American Sign Language) och Quebec Sign Language, som används inom de fransktalande delarna av Kanada (Petitto et al., 2000). Dessa två teckenspråk är dock nära besläktade.

Vi ville undersöka om hjärnan reagerar olika på två teckenspråk som inte är nära besläktade. Därför valde vi att studera svenskt och brittiskt teckenspråk och genomförde en forskningsstudie som var ett samarbete mellan Linköpings universitet och Deafness Cognition and Language Research Centre (DCAL), University College London (Rudner et al., 2019). Genom att jämföra hjärnans aktivitet under bearbetning av svenska respektive brittiska tecken ville vi undersöka om hjärnan hanterar skilda teckenspråk på olika sätt. Vidare ville vi undersöka hjärnans hantering av påhittade tecken jämfört med riktiga tecken.

Deltagarna i studien var döva teckenspråksanvändare från Sverige och Storbritannien. Datainsamlingen inom studien genomfördes vid DCAL i London vilket innebar att våra svenska deltagare fick åka till London. Skälet till detta var att vi ville undvika mätfel genom att använda samma hjärnavbildningsutrustning för alla deltagare. Den hjärnavbildningstekniken som vi använde var funktionell magnetresonanstomografi som förkortas fMRI efter den engelska termen. I princip är det samma MR-teknik som används vid kliniska undersökningar av kroppens anatomi. Skillnaden är att vi i vår studie var intresserade av kroppens – och specifikt hjärnans – funktion under språkbearbetning. Därför bad vi deltagare utföra en språklig uppgift under mätningen.

Innan datainsamling kunde påbörjas krävdes ett stort arbete med att identifiera lämpliga svenska och brittiska tecken för användning som stimulusmaterial i vårt experiment. Även om svenskt och brittiskt teckenspråk är olika så finns det en del tecken som är gemensamma. Exempel är tecknet för apa och tecknet för dröm. I bägge fallen är tecknet kopplat till företeelsen. Tecknet apa indikerar apans beteende medan tecknet för dröm indikerar att något pågår i huvudet. Sådana tecken kallas för ikoniska tecken. Tidigare forskning antyder att ikoniska tecken ibland spelar en särskild roll i språkbearbetning. Vi ville undersöka om ikoniska tecken aktiverar hjärnan på ett annat sätt jämfört med icke-ikoniska tecken. Vidare ville vi försäkra oss om att både ikoniska och icke-ikoniska tecken var jämförbara när det gäller hur välkända de är och andra aspekter som kan påverka språkbearbetning.

Detta gjorde vi genom att låta teckenspråksanvändare skatta hur väl de kände till de olika tecknen och i vilken ålder man brukar lära sig dem. Slutligen konstruerade vi egna tecken med handformer och rörelser som förekommer i svenskt och brittiskt teckenspråk men som var ihopsatta på ett sätt som är oacceptabelt enligt språkregler. Därmed fanns fyra olika teckenkategorier: svenska tecken, brittiska tecken, tecken som var gemensamma för svenskt och brittiskt teckenspråk samt våra egna påhittade tecken. Vi säkerställde att tecknens komplexitet var jämförbar inom de fyra olika kategorierna genom att inhämta skattningar från teckenspråksanvändare.

Under MR-mätningen tittade deltagare på videoinspelade tecken från de fyra olika kategorierna. Deras uppgift var att trycka på en knapp när de upptäckte ett tecken som matchade en förlaga som kunde antingen vara en viss handform eller en viss handposition. Deltagarna behövde inte ta ställning till tecknens betydelse utan bara till tecknens beståndsdelar och hur händerna rörde sig i rummet. Efter MR-mätningen kontrollerade vi att deltagarna kunde förstå tecknen som tillhörde deras respektive språk och att de inte förstod de övriga tecknen.

Beteendedata visade att deltagare var lika skickliga på att genomföra uppgiften oavsett teckenkategori och det fanns ingen skillnad i prestation mellan svenska och brittiska deltagare. Hjärndata visade ingen skillnad i aktivering mellan de tre kategorierna med riktiga tecken men påhittade tecken gav upphov till större aktivering i hjärnans språknätverk. Därmed hittade vi ingen evidens för att hjärnan hanterar olika teckenspråk på olika sätt. Detta stärker hypotesen att hjärnan bryr sig mer om vad än hur. Däremot så visar dessa data att hjärnan får jobba mer med påhittade än riktiga tecken under en språklig uppgift i enlighet med tidigare fynd (Cardin et al., 2016).

Något överraskande så visade hjärndata större aktivering för brittiska än för svenska deltagare i ett område i vänsterhjärnhalvan. Detta område är inget klassiskt språkområde och det är inte känt för att vara involverat i bearbetning av talat språk. Däremot har tidigare studier visat att området är kopplat till teckenspråksbearbetning. Specifikt så verkar området hantera kopplingen mellan rörlig visuell information och hur språk representeras i hjärnan. Skillnaden i aktivering mellan svenska och brittiska deltagare var inte kopplat till en viss teckenkategori utan gällde över alla fyra teckenkategorier. Detta betyder att skillnaden mellan svenska och brittiska deltagare är en skillnad mellan grupperna i hur hjärnan hanterar teckenspråk som sådant och inte en skillnad i hur hjärnan hanterar svenskt respektive brittiskt teckenspråk.

Eftersom vi hade gjort vårt yttersta för att göra experimentet lika för svenska och brittiska deltagare så drar vi slutsatsen att skillnaden i hjärnaktiveringen mellan grupper som vi upptäckte i vårt experiment beror på språkbearbetningsskillnader som i sin tur kan bero på kulturella skillnader. Möjligtvis kan dessa kulturella skillnader härledas till olika utbildningsmöjligheter för döva i Sverige och Storbritannien. Eftersom vår forskningsstudie inte var upplagd för att undersöka gruppskillnader oberoende av teckenspråk så kan inte denna tentativa förklaring vara mer än en spekulation. Denna spekulation ger dock grund för en hypotes som bör undersökas i vidare studier.

Det viktigaste resultatet från vår studie är att hjärnan inte gör skillnad mellan olika teckenspråk. Påhittade tecken orsakar dock mer huvudbry än riktiga tecken.

MARY RUDNER
professor i utvecklingspsykologi
Linköpings universitet

---

REFERENSER
Cardin, V., Orfanidou, E., Kästner, L., Rönnberg, J., Woll, B., Capek, C.M. & Rudner M. (2016). Monitoring Different Phonological Parameters of Sign Language Engages the Same Cortical Language Network but Distinctive Perceptual Ones. Journal of Cognitive Neuroscience, 28(1), 20-40. doi: 10.1162/jocn_a_00872

Petitto, L. A., Zatorre, R. J., Gauna, K., Nikelski, E. J., Dostie, D., and Evans, A. C. (2000). Speech-like cerebral activity in profoundly deaf people processing signed languages: implications for the neural basis of human language. PNAS, 97, 13961–13966. doi: 10.1073/pnas.97.25.13961

Rudner, M., Orfanidou, E., Kästner, L., Cardin, V., Capek, C.M., Woll, B., Rönnberg, J. (2019). Neural networks supporting phoneme monitoring are modulated by phonology but not lexicality or iconicity: evidence from British and Swedish Sign Language. Frontiers in Human Neuroscience, 13:374. doi: 10.3389/fnhum.2019.00374. Manuscript ID: 445496