Harriet och Håkan om rörigt 1980-tal i skolan

Harriet Björneheim och Håkan Collin på en skolresa till fjället runt 1990. FOTO: PRIVAT

Håkan Collin tog lärarexamen samma år som teckenspråket blev erkänt av riksdagen. Han var en av Manillaskolans allra första utbildade döva klasslärare. Där arbetade redan Harriet Björneheim, som kom till skolan 1973. De berättar om hur rörig den första tiden var efter erkännandet 1981 då lärarkollegorna hade olika syn på vilket undervisningsspråk som var det rätta.

Harriet Björneheim arbetade först som lärare i en skola för hörande elever på 1960-talet. Skolan kom senare att läggas ner. Hennes döva faster rådde henne att studera vidare till dövlärare, vilket hon gjorde. Efter tre års studier fick hon arbete på Manillaskolan. Skillnaderna gentemot hörandeskolan, som hon först jobbade i, var stora.

– Jag hade lätt för att interagera med hörande elever, men på Manillaskolan var det annat. Jag var frustrerad över att medan eleverna kunde förstå mig, förstod jag inte vad de tecknade till mig. Jag kunde noll teckenspråk. Det jag fick lära mig var tecknad svenska, säger Harriet och fortsätter:

– Efter en termin funderade jag på att säga upp mig eftersom jag upplevde mig vara en dålig lärare som inte kunde teckenspråk. Jag tog upp det med rektorn. Hennes svar var i stil med ”Bra att du inte kan teckenspråk! Eleverna måste lära sig att tala!”.

Egentligen skulle Harriet använda talad svenska på lektionstid men hon såg att de flesta elever förstod och lärde sig bättre om hon använde både tal och teckenspråk. Förbudet mot att använda teckenspråk i skolan hade börjat luckras upp sedan en tid tillbaka.

– Några av mina elever behövde en assistent. 1974 kom en ung man vid namn Håkan. Det blev genast roligare, säger hon leende.

Håkan var egentligen anställd som elevassistent men kom också att fungera som lärarassistent till Harriet. Eleverna förstod allt bättre tack vare att Håkan var döv och kunde teckna flytande och att Harriets teckenspråk i samma veva utvecklades snabbt. De reste bland annat till USA 1977 för att se hur döva lärare arbetade där och gå en sommarskola i amerikanskt teckenspråk och dövpsykologi med mera.

– Harriet tyckte att jag skulle bli lärare, berättar Håkan.

Då fanns det bara döva övningslärare i ämnen som gymnastik, syslöjd och träslöjd men inga utbildade döva klass- eller ämneslärare. Håkan hade möte med rektorn som ansåg att det skulle bli svårt för döva att bli lärare.

– Harriet sa ”Strunta i vad rektorn sade, sök till lärarutbildningen ändå!” Vi fyllde i ansökan till Lärarhögskolan. Överraskande kom jag in, berättar Håkan.

Lärarhögskolan i Stockholm var oväntat positiv till att anta honom och två andra döva lärarstudenter. Ett problem kvarstod: det fanns bara en teckenspråkstolk som kunde ställa upp, en till tolk behövdes. Harriet bestämde sig för att rycka in som tolk.

Håkan tog examen som lärare efter tre års studier 1981 och fortbildade sig till specialpedagog 1984.

1980-talet kom att bli en tid präglad av stor förändringsvilja men också meningsskiljaktigheter. 1983 togs en ny läroplan* fram i vilken teckenspråk för första gången nämndes som undervisningsspråk för döva. Harriet kommer ihåg hur rörigt det var när skolan skulle ställa om till tvåspråkig undervisning: svenskt teckenspråk och skriven svenska. En del hörande lärare var exempelvis frustrerade över att de inte kunde teckenspråk tillräckligt bra medan andra lärare grät för att oralism skulle avvecklas, något de trodde på.

Undervisningen blev enligt Harriet och Håkan allt bättre och roligare då den var på teckenspråk. Eleverna utvecklades snabbare. De första läromedlen på teckenspråk började produceras, till exempel Adams bok (1989/90). Teckenspråksmiljön blomstrade allt mer. Allt detta under den nya rektorn Åsa Hammars tid (som fick SDR:s utmärkelse Kruthmedalj 4 1992). Manillaskolan hade så småningom ungefär lika många döva lärare som hörande lärare.

Både Harriet och Håkan är numera  pensionärer, men Håkan hoppar ibland in som lärarvikarie på SIMA folkhögskola i Stockholm.

Vilka effekter kan ni se att riksdagens erkännande 1981 hittills har gett?
– I dag finns det en bra balans mellan döva och hörande lärare. Döva lärares starkaste språk är teckenspråk och hörande lärares starkaste språk är svenska. Jag tror på modellen med både döva och hörande lärare, för då blir undervisningen bättre, säger Harriet för att ta ett exempel på vilka effekter det har gett.

Om betydelsen av döva lärare säger Håkan:

– Jag är lycklig över att det finns många fler döva lärare i dag. Det är viktigt med vuxna döva förebilder som döva elever kan identifiera sig med och se upp till. Döva lärare fungerar också som dörröppnare till dövvärlden.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

*läroplanen löd Läroplan för specialskolan: kompletterande föreskrifter till Lgr 80 (Läroplan för grundskolan 1980)