Härligt fantasieggande men ändå verklighetsnära

FOTO: URBAN JÖRÉN/RIKSTEATERN

Riksteatern Creas senaste produktion, Alice i Underlandet, har premiär i dag. De har gjort en underbar och färgsprakande nytolkning av klassikern från 1865, tycker DT:s Niclas Martinsson som sett pjäsen.

Här tas existentiella och vardagsnära frågor upp på ett abstrakt, men ändå lättsamt och färgsprakande sätt. Metaforerna är många. I Riksteatern Creas version finns det dessutom ett historiskt dövperspektiv.

Vi bjuds in till 1940-talets skola för dövstumma elever där sjuåriga Alice går. Ganska snart kopplas hon bort från den stränga lärarinnan som ger henne spö för att hon talar svenskt teckenspråk, inte svenska, och slungas genom det djupa kaninhålet in i Underlandet där ingenting är bekant eller logiskt för henne. Hon möter en rad märkliga figurer, som den brett flinande Cheshirekatten, den fuskande drottningen Hjärter Dam och den underliga Hattmakaren.

”Vem är jag?” frågar sig Alice medan hon irrar omkring i ett drömlikt och surrealistiskt landskap. Vad gör det med en människas identitet om hen inte får vara sitt rätta jag och tala sitt första språk? Vad gör det med ett barn när det växer eller krymper på bredden och längden? Vad gör det med en person som ställs utanför? Även om det är fantasifullt, känns det ändå verklighetsnära.

Ganska omedelbart slås jag av hur pjäsen känns både storslagen och småskalig. Trots att scenen är liten, är rymdkänslan påtaglig i vissa scener. Och i andra scener är det mer slutet. Scenografin, rekvisitan och kostymerna är en fröjd för ögonen. Detta i kombination med den starkt lysande ensemblen som bjuder på ett visuellt tilltalande scenspråk. De blandar uttryckssätt som teckenspråkspoesi och visual vernacular. Jag är också förtjust i hur integrerad röstskådespelaren är på scenen. Hon översätter inte bara från svenskt teckenspråk till svenska utan gör också mycket mer. Till exempel spelar hon skolfröken, en roll som passar henne då hon tvingar eleverna att tala.

Det som är fint med Alice i Underlandet-pjäsen är att både barn och vuxna kan ha behållning av innehållet. Vidare är premiären väl tajmad då Sveriges Dövas Riksförbund firar 100-årsjubileum med en slogan, som är Från förbjudet språk till teckenspråk självklart. Egentligen är den här tidlösa föreställningen ständigt aktuell med sina existentiella frågor som kan analyseras och tolkas i det oändliga.

Jag lämnar föreställningen med den spännande frågeställningen: Vilka dövrelaterade tolkningar kan göras utifrån Alice i Underlandet i Riksteatern Creas tappning?

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

SKÅDESPELARE

Ipek D. Mehlum
Mette Marqvardsen
Rebecca Drammeh
Elisabeth Wernesjö

KONSTNÄRLIGT TEAM

Idé, bearbetning, regi och ljusdesign: Charlie Åström
Scenografi: Alexei Svetlov
Kostym: Lars Otterstedt
Mask: Linda Sandberg
Dramaturgi: Filip Burman och Jani Lohikari
Teckenspråkscoach: Tommy Rangsjö och Debbie Z Rennie
Komposition: Martin Fremling

SPRÅK: svenskt teckenspråk och svenska
LÄNGD: 1 timme och 10 minuter

Läs mer om pjäsen och turnéplanen här