Här stickas och tecknas det

T.v: Sonia Strömberg. T.h: Maria Hermansson med två hönor av garn.

Ojämna onsdagar tidiga eftermiddagar blir det kaffe, samtal och garn på ABF i Örebro. Alla medlemmar i Örebro Dövas Pensionärsförening är välkomna att vara med på stickcaféet, det är kostnadsfritt och kräver inga förkunskaper. DT har fått vara med i gemenskapen.

Klockan är 13:30 och inne i ABF:s lokaler i Örebro har det dukats fram fika som någon har bakat och tagit med. Varannan onsdag samlas de där, de som deltar i stickcaféet. De börjar alltid med fika och samtal innan det är dags att fokusera på att ta fram nya alster.
På bordet denna dag finns två påskhönor av garn som deltagaren Maria Hermanson tidigare har stickat. Yvonne Zackrisson brukar delta varannan onsdag.
– Man får mycket social påfyllning, bra tips och möjlighet att titta på varandras arbeten. Vi fikar och pratar, det är härligt.

Utöver stickcaféet ordnar Örebro Dövas Pensionärsförening fler aktiviteter, flera av deltagarna deltar också på deras aktiviteter.
– Bland annat går vi promenader, spelar minigolf och boule. Jag brukar vara med då, berättar Birgitta Larsson som också deltar i stickcaféet.

Initiativtagaren och ledaren för stickcaféet är Sonia Strömberg. Hon är hörande men har funnits i dövvärlden sedan 70-talet, bland annat som enhetschef för förskolan Kattungen i Örebro. Hon flyttade till Örebro efter studenten och såg många som tecknade, och det var också här hon mötte sin döve make.
– Stickcaféet är en idé som jag fick för omkring två år sedan när jag satt i Örebros Dövas Pensionärsförening. De ordnar en hel del fysiska aktiviteter som promenader vilket är bra, men det behövde finnas något även för de medlemmar som inte kan göra sådant eller som har andra intressen. Jag kan virka och sticka, och jag kände att jag ville starta en grupp för andra virknings- och stickningsintresserade. Ryktet spreds och till slut var vi ett gäng. Vi startade förra våren.

– Stickcaféet erbjuder också ett socialt sammanhang. För mig är det viktigt att hålla i teckenspråkskunskaperna, jag och min gubbe har varit gifta i 50 år. Vi tänker ju redan så lika. Vad ska vi äta idag? Samma förslag igen, säger Sonia och tar sig för pannan. För mig är det stimulerande att få möta andra människor och teckna.

Det är emellertid inte bara sticknings- och virkningsintresserade som sluter samman och fikar på stickcaféet. Eftersom det erbjuds teckenspråksutbildning för föräldrar i samma lokaler samtidigt som stickcaféet är brukar man fika tillsammans. Idag är det tre mammor från TUFF och deras lärare Christine Liljedahl som fikar.
– Det är toppen att ses så här, men ibland tecknar de andra deltagarna lite snabbt, berättar Yusra som är en av deltagarna i TUFF-kursen.
De tre mammorna berättar att de alla ser fram mot att utvecklas och bli ännu bättre på att teckna.

Sonia berättar att det inte kostar någonting att låna en lokal av ABF, och deltagarna tar med sig eget garn. Det är upp till varje deltagare att själv avgöra vad hen vill sticka.
– Kunskapsnivåerna varierar, vissa har stickat mycket förut medan andra inte har gjort det lika mycket.

Det är inte nödvändigt att vara med varje gång, det vet Maria Hermanson som själv har ett fullt schema.
– Jag försöker komma med så ofta jag kan men eftersom jag har många olika uppdrag är det svårt att alltid vara med. Jag missar det då och då, berättar Maria Hermanson som dessutom sitter i SDR:s styrelse.

På frågan vad Maria känner att hon får ut av stickcaféet svarar hon:
– Avkoppling. Och det här med att träffa personer som man inte brukar träffa. Det är roligt att träffa nytt folk, som också har handarbete som intresse. Väldigt mysigt! Vi är olika som personer, vi som deltar, och det gör det spännande.

Artikeln är en del i vår artikelserie om äldrefrågor i DT2-24

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se