2022-04-21

Gästkrönikör Zinita tar min plats

I detta nummer ger jag plats till en gästkrönikör. Säg hej till Zinita Carlsson. Hon är bosatt i Jönköping och lever ett aktivt pensionärsliv. Krönikan handlar om hennes syn på teckenspråket och hur det har format hennes liv. Varför blev det just hon? Jag sökte en äldre person som jag inte kände till, då fick jag tips om Zinita. Inför det första videosamtalet var jag småorolig eftersom jag ibland har svårt för att avläsa äldre personer. Den oron var som bortblåst när vi började prata. Det roliga var att hon hade exakt samma fundering, det var om hon skulle kunna förstå mitt teckenspråk!

Varför gör jag det här? Jag är medveten om att jag är priviligierad som fått uttrycka mig och synas i olika medier, exempelvis som krönikör i Dövas Tidning. Här har jag fått förmånen att utveckla mitt skrivande och berättande, något jag är tacksam för. Det är inte självklart för alla döva att få ta plats i ”rampljuset”. Det är för att de inte fått chansen. Uppfatta mig rätt nu – vi återanvänder ofta samma personer till diverse artiklar, produktioner och uppdrag i dövvärlden. Varför anstränger vi inte oss mer för att få en större variation av döva på olika plattformar? Jag vill göra något åt det och till min stora glädje får Zinita skriva krönikan med mig som ”spökskrivare”. Luta er tillbaka och njut av hennes berättelse här nedan.

”Teckenspråket har gett mig kärlek, trygghet och gemenskap genom hela livet”

Vi döva bär på berättelser om speciella milstolpar i våra liv. Om när och hur dövheten upptäcktes och när den första kontakten med teckenspråket kom. Som barn var jag nyfiken, social och visuell. Jag sökte ofta ögonkontakt med folk och var ”intresserad” av vad de hade att säga. Men egentligen förstod jag inget av det som kom ut ur deras munnar. Det var en av orsakerna till att det tog några år innan de upptäckte att jag var döv. Jag var på undersökningar hos hörselvården i Stockholm som bekräftade det. De berättade också för mina föräldrar att det fanns dövskolor som jag skulle gå på när det var skoldags.

Eftersom vi bodde i Jönköpingstrakten fick jag gå på Östervångsskolan i Lund. På första skoldagen tappade jag hakan fullständigt när jag såg många stå och teckna på skolgården. Hemma kommunicerade vi på eget ”hemteckenspråk” med gester. Att få lära mig det geninuna teckenspråket av skolkamraterna var så kul. Ivrig åkte jag hem på loven, för att få berätta allt för min lillasyster som också är döv. Jag undervisade även mamma och lillasyster i det teckenspråk som jag lärt mig. Det var livliga stunder med skratt när vi rättade till mammas teckenspråk.

Mina föräldrar var måna om att ha en god relation med oss barn. En morgon vid frukosten i skolan kom husmor fram till mig och sade ”Kom med mig, din mamma är i telefonen”. Jag blev förvånad och följde lydigt efter henne. Husmor höll luren mot örat och upprepade vad mamma sade. Jag avläste henne på läpparna, sen fick jag luren och jag talade direkt till mamma. Hon blev lycklig över att få höra min röst och att jag mår bra. Mamma ringde till skolan regelbundet och alltid vid frukosten. När jag hade kontakt med mamma kände jag mig varm och stärkt i kroppen, även om vi inte kunde se varandra. Det var tydligt för mig att jag var trygg och älskad.

När jag var fyra år gammal fick jag en syster. Mina föräldrar anade att hon också var döv. De ställde väckarklockan på ringning för att kolla om hon vaknade av den. Där fick de sitt svar! Syster var definitivt döv som jag. Som barn var vi olika. Hon var energisk och framåt medan jag var lugn och reserverad. Jag minns att mamma ofta fick springa efter henne. En gång var vi på besök hos föräldrarnas vänner, då smet hon ut i trädgården och ryckte upp tulpanerna i rabatten. Härliga syster! Vi har ett starkt band till varandra och jag visste att jag aldrig var ensam på våra släktträffar. Jag är otroligt tacksam över att ha henne som syster, idag ses vi ofta och gör saker tillsammans.

När jag gick i fyran flyttade familjen till Falköping som ligger inom Vänerskolans upptagningsområde. Det innebar att min syster skulle börja på Vänerskolan och föräldrarna ville att vi skulle gå på samma skola. Jag minns att skolbytet gick rätt bra, även om jag saknade mina skolkamrater i Lund. Det var för att mamma tog sig tid att förklara för mig varför jag skulle byta skola. Fördelen med flytten var att jag kunde åka hem på helgerna och ibland följde en skolkamrat med mig hem. Det var spännande att börja på en ny skola trots att min lärare påpekade att jag sade R på fel sätt. Östervångsskolan låg ju i Skåne!

Skolkatalogen kunde vara bra ibland. Under sommarlovet brukade vi åka på bilsemester. Mamma och pappa tittade i skolkatalogen för att se om det fanns skolkamrater till oss som bodde längs vägen. Om de var hemma, blev det ett roligt återseende för oss barn och vi tecknade vilt till varandra medan de vuxna hade sin pratstund.

Vi, flickor, visste att vi skulle till Växjö efter grundskolan. Det var något självklart och vi hade inget val. Det var en så kallad äktenskapsskola som lärde ut hur vi skulle bli goda fruar. Som att lära oss hushållsarbete såsom matlagning, tvätt, sömnad och vävning. Jag fick för ovanlighets skull också lära mig lite engelska. Det bästa med tiden var att träffa nya vänner från andra städer! Efter Växjötiden flyttade jag till Huskvarna och arbetade på kontoret vid en vapenfabrik. Senare fick jag ett nytt jobb på ett gruppboende för döva i Jönköping. Det var ett roligt jobb, där jag fick vara med teckenspråkiga människor.

Jag tycker om att umgås med människor, särskilt i teckenspråksmiljöer. Det skapas en härlig och varm gemenskapskänsla när jag träffar andra döva. Jag deltar gärna i aktiviteter på dövföreningar och den teckenspråkiga verksamheten i Växjö stift. Dessa platser håller mig kärt. Dessutom träffade jag min make i dövföreningen! Vi gifte oss och flyttade till Taberg utanför Jönköping. Och vi fick tre fantastiska fina barn som är stolta över att vara CODA och ha teckenspråk som modersmål. När barnen var små fick de följa med oss på aktiviteter i dövföreningarna. Så de var omgivna av teckenspråk och dövkultur. Ni vet att ibland kan CODA busa lite med sina föräldrar som inte kan höra. Jag tog dem på bar gärning och skällde ut dem när de sade fula ord. De funderade verkligen hårt på om jag verkligen är döv? Hemligheten är ju att jag som döv har utvecklat ett sjätte sinne (och den massiva tal- och avläsningsträningen som jag fick i skolan…).

När mamma blev ensam efter pappas bortgång, flyttade hon till Taberg för att vara närmare oss. Vi sågs och umgicks ofta tills hon gick bort. Några år efter att jag blev pensionär, gick min make bort. Plötsligt var jag ensam. Det var en tuff tid. Jag fick fint stöd av mina barn med familjer, min syster med familj och mina vänner. Efter en tid förstod jag att jag inte orkade bo kvar i huset. Det var för allt arbete som skulle göras då jag hade ett hus med trädgård. Jag sålde huset och flyttade till en lägenhet i Jönköping. Att få komma ut och träffa andra har varit min räddning, så jag kände inte mig ensam och isolerad.

Visst kan man också träffa kärleken på äldre dagar. Gissa var jag träffade min särbo Åke? I dövföreningen såklart! Vi brukar träffas och göra saker ihop. Det kan vara allt från att titta på TV till att lägga pussel och laga mat ihop. Åke och jag håller varandra sällskap och njuter av det goda i livet. Pandemin har påverkat mig och genom den har jag fått träna upp min digitala kompetens. Nu kan jag delta i olika aktiviteter på distans. Vad som händer mig i framtiden tänker jag inte så mycket på. Jag lever bokstavligen här och nu. Jag tar vara på det och de jag har runt mig nu.

Jag har verkligen fått en bra start i livet, trots oralismens dominans under mitten av 1900-talet. Mycket är tack vare att jag fick teckenspråket och fick använda det hemma med familjen. Det har byggt relationer med mina föräldrar och min syster. I dag är jag 80 år och kan med stolthet säga att det svenska teckenspråket är mitt språk. Genom teckenspråket har jag fått kärlek, trygghet och gemenskap. Det har följt mig genom livet.

Zinita Carlsson som tycker om att umgås med sin särbo, familj och vänner. På fritiden träffar hon människor eller löser korsord.

SARAH REMGREN som vill tacka Zinita för att hon generöst ville dela med sig av sin livshistoria! Teckenspråk är en starkt bidragande faktor till att döva barn får en bra start i livet.

LÄS OCH SE MER: Sarah Remgrens och Per Markströms tidigare krönikor