Frontrunners firar 10 år

Ole Vestergaard, en av initiativtagarna bakom Frontrunners, berättar om hur allting började.

Hej Ole Vestergaard! Du är en av initiavtagarna bakom Frontrunners, en internationell ledarskapsutbildning för döva ungdomar. Den hålls i Danmark varje år. Hur och när kom ni på idén till Frontrunners?
– Runt 2002 var jag rektor för Castberggard (reds anm Danmarks svar på Västanviks folkhögskola). För styrelsen dryftade vi frågan om att starta en ledarskapsutbildning för döva ungdomar i Danmark. Det fanns ett behov av en sådan utbildning för unga som ville engagera sig i en ungdomsorganisation. Men ungdomarna var få till antalet i landet. Vi ansåg att det var bättre med en internationell utbildning. Istället för att studera tillsammans med personer som man redan känner – dövvärlden är ju liten – ger det mer att plugga med nya människor från olika länder och kulturer som kan bidra med andra infallsvinklar. Styrelsen ställde sig positiv till detta. 2004 startade vi Frontrunners.

Vad betyder ordet frontrunner?
– Det är att en frontrunner (föregångare) inte är rädd för att ta för sig och pröva något nytt. Om man hela tiden går i någon annans fotspår så bryter man aldrig ny mark och är aldrig en föregångare.

Vad är det ni tar upp under utbildningen?
– Bland annat dövrelaterade ämnen som teckenspråk, audism (reds anm hörandes överlägsenhet gentemot döva) och hur det är att leva som döv i dövvärlden och ”ute i världen”. Ledarskap – här är det fråga om vilken ledarskapsutbildning som helst. Kommunikation – här lär man sig att arbeta med visuella medier som webb-tv och att kommunicera på olika sätt till olika mottagare.

Frontrunners har hittills haft tio årskullar men haft få deltagare från utvecklingsländer. Varför?
– Frontrunners-utbildningen kostar pengar och deltagare från utvecklingsländer har svårt att söka pengar för att betala den. Och så ställer Danmarks stränga visumkrav till det. Hur ser du på framtiden för Frontrunners? Världen förändras allt eftersom, vilket även påverkar dövvärlden. Vi upplever att dövsamhället allt mer går från att vara en kollektiv kultur till en individuell kultur. Ett exempel är att dövorganisationer och deras styrelser inte alltid har lätt för att få folk som vill ställa upp ideellt. Den framtida Frontrunnersutbildningen får fokusera mindre på ledarskapsfrågor, mer på frågor som visuella medier och hur man startar eget företag. Vi måste fortsätta utvecklas och förändras i takt med samhället.

Ni har ett veckolångt tioårsjubileum 16-23 november. Vad ska ni göra då?
– Jubileet är i två delar. Den ena är att vi har kurs i dövfilm. Den belgiska filmproducenten Jorn Rijckaert ger lektioner i filmning och filmkunskap med mera. Den andra är att vi har en återförening under veckoslutet. Ca 40 före detta och nuvarande Frontrunners-deltagare har anmält sig (ungefär 100 personer har gått Frontrunners sedan starten 2004). Ben Bahan, professor i amerikanskt teckenspråk och dövstudier vid Gallaudet-universitetet, kommer att hålla i en workshop. Och så blir det cabaré-afton där före detta och nuvarande Frontrunners-deltagare bjuder på egenkomponerade shower.

Två svenskar har gått Frontrunners, Jenny Nilsson och Florian Tirnovan.

Vad har Frontrunners betytt för dig?

Jenny Nilsson, tjänstledig ombudsman från SDR som nu gör praktik hos FN i Geneve. Gick Frontrunners 2008-2009.
– Jag hade det väldigt roligt under mitt år hos Frontrunners efter gymnasiet där jag fick vänner för livet. Jag lärde mig mycket av de olika föreläsarna som kom varje vecka. Det är något som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Jag fick med mig goda argument att använda i mina möten med olika aktörer. Det är väldigt användbart. Under kursen kom jag också i kontakt med mänskliga rättigheter och blev alltmer intresserad av det ämnet så jag valde att studera det på universitet och jag gjorde praktik hos internationella människorättsorganisationer. Det som jag uppskattade mest med Frontrunners var miljön som vi vistades i. Vi var en multikulturell grupp likasinnade aktiva ungdomar som kunde diskutera allt möjligt och uppmuntrade varandra att sikta högt.

Florian Tirnovan, SDUF-ungdomskonsulent. Gick Frontrunners 2011-2012.
– När jag började Frontrunners tänkte jag ”Vad gör jag här egentligen?”. Men efter att jag slutat där insåg jag att det hade gett mig mycket. Nu jobbar jag som ungdomskonsulent för SDUF och har ännu nytta av Frontrunners utbildning. Inte bara själva utbildningen var nyttig utan också fritiden. I Urlev där Castberggard ligger är det rätt dött. Det är 5 km till närmaste mataffär. Så vi fick hitta på olika saker och lära känna varandra. Sedan fanns det andra danskar på plats. Jag var först ointresserad av dem. Men sedan märkte jag att det var kul att snacka med dem. Man ska inte döma någon på förhand, har jag lärt mig. Jag fick också vara med om kulturkrockar som att en indier i Frontrunners-gänget ville sova med jackan på för att det var kallt inomhus. Jag försökte förklara för honom att det inte hjälpte för det blev bara värre när han klev ut i kylan. Efter ungefär ett halvår fattade han till sist och slutade sova med jackan på! Jag kommer från en döv familj. Innan Frontrunners var jag inte en sådan där som sa ”Jag är stolt döv!” och jag sa OK till att släppa in hörande i olika ärenden för att hjälpa oss. Nu är jag stolt döv och säger hellre att vi döva kan göra det själva.