Fortsatt stora brister inom psykvården

Kvalitén på den psykiatriska vården för döva är som bekant ojämn i landet. Problemet diskuterades nyligen på en specialarrangerad konferens i ämnet. Viljan att förbättra vården är stor, men frågan är hur.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) har länge och ihärdigt arbetat för att förbättra den psykiatriska vården för döva. I dag är den ojämn i landet, och någon nationell samordning finns inte. De som jobbar med och för döva patienter kan inte alltid teckna flytande, och känner inte heller alltid till dövkultur. Det har enligt SDR lett till att felaktiga eller icke fullständiga diagnoser ställts. Språkförbistringar har också lett till att en del döva inte fått den hjälp som de behöver.
I början av november arrangerade SDR tillsammans med Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH) en konferens. Konferensen var ett stort steg för SDR i arbetet för en bättre psykiatrisk vård för döva.
– Det räcker att en enda döv person blir felbehandlad för att vi ska reagera och göra något, sade Mårten Gerle, sakkunnig inom psykiatri vid Socialstyrelsen.
Sven-Erik Malmström är döv legitimerad psykolog. Han kommer från Tornedalen och inledde sin föreläsning med att berätta om sin bakgrund. Bland annat berättade han om en bypräst som kom från Finland och som inte var tornedaling själv. Han fick åka runt och hälsa på folk för att så småningom bli accepterad. Med tiden kom allt fler till hans kyrka. Enligt Sven-Erik Malmström är det viktigt att kunna språket, vara delaktig, och känna till kulturen. Han menar att det är likadant för dem som jobbar med och för döva: de måste kunna teckenspråk och känna till deras kultur.
– I princip alla kommuner och landsting säger nej till ”ambulerande” service, sade Sven-Erik Malmström.
Den ”ambulerande” service han syftade på består av teckenspråkskunnig personal som kan åka runt i Sverige och träffa döva patienter där de bor.

Norsk förebild

SDR:s ordförande, Ragnar Veer, kräver att Sverige inrättar en nationell samordning vad gäller psykiatrisk vård av döva. Välkända problem är att kommuner och landsting inte vill köpa teckenspråkiga tjänster från andra delar av landet utan använder sin egen personal, då ofta via tolk. Sådan bristfällig tillgänglighet kan enligt ordföranden leda till psykiska men hos döva.    

Thor Børre Sangesland är ledare för Najsonalt senter for hørsel og psykisk helse (NSHP), en rikstäckande verksamhet i Norge. I sin nuvarande form har NSHP funnits i sex år och är något av en förebild som SDR vill ska finnas i Sverige också. Enligt verksamhetsledaren Thor Børre Sangesland satsar Norge nästan mest, om inte mest, på hälsa per person i världen. Trots det kvarstår vissa problem. Utbudet är ojämnt i det avlånga Norge. Till exempel finns ingen barnpsykolog i det glest befolkade Nordnorge. Tre olika enheter finns: en för barn och ungdomar, en för barn, och ett nationellt kompetenscenter. Endast två döva anställda finns: ledare för dagsaktiviteter, och socionom/familjeterapeut. Nu håller några döva på att studera till socionom, sjuksköterska och andra yrken, något Thor Børre Sangesland är glad över.

Liselotte Burvall är ombudsman för sociala frågor hos SDR. Hon är mycket nöjd med konferensen. Enligt henne har Socialstyrelsen verkligen visat förståelse för att det finns problem inom den psykiatriska vården för döva.
– Okunskap kan leda till att man bryter mot mänskliga rättigheter, sade hon.
Ragnar Veer har bett Socialstyrelsen skriva en ”vass” rapport till regeringen om att en nationell samordning måste inrättas.

Läs mer i ämnet:
”Teckenspråkiga ska få vård på lika villkor som andra”