Färre teckenspråksmiljöer för barn och unga i Norden

ILLUSTRATION: Viktor Jäderlund

Barn och unga har fått sämre tillgång till teckenspråksmiljöer i Norden. Det konstaterar norska forskare. Sverige har dock klarat sig ganska bra, enligt svenska Språkrådet.

Forskare vid OsloMet-universitetet har gjort en litteraturstudie, Barns og unges tilgang till tegnspråk i Norden, på uppdrag av Nordiska teckenspråksnätverket och norska Språkrådet. Svenska Språkrådet är en del i nätverket.

Studien visar att det inte finns så mycket forskning på området. Den visar dock att samtidigt som de nordiska teckenspråken blivit erkända, har antalet teckenspråksmiljöer blivit allt färre, vilket enligt forskarna är motsägelsefullt.

Nedmonteringen syns tydligast i skolvärlden. Flera skolor för döva och hörselskadade har blivit nedlagda i till exempel Danmark och Norge. Istället hänvisas dessa elever till andra skolalternativ där de har begränsad eller ingen kontakt med andra jämnåriga teckenspråkiga. Språkliga rättigheter ger alltså inte automatiskt tillgång till teckenspråksmiljöer.

Hur ser barns och ungas tillgång till teckenspråksmiljöer ut här i Sverige?
–Sverige har klarat sig ganska bra. Vi har exempelvis fortfarande fem regionala specialskolor för döva och hörselskadade och antalet elever har legat stabilt eller ökat långsamt, säger Tommy Lyxell, språkvårdare i svenskt teckenspråk vid Språkrådet och fortsätter:

–Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM, som ansvarar för specialskolorna) har en språkplan som de systematiskt arbetar med och följer upp årligen. Det är en styrka.

I korthet går språkplanen ut på att alla elever ska få möta och använda sig av svenskt teckenspråk och skriven svenska i skolans alla sammanhang, såväl på lektionstid som rast. Undervisning på talad svenska kan också ges utifrån elevernas individuella förutsättningar, då i ämnena svenska, engelska och moderna språk.

Sebastian Embacher, också språkvårdare i svenskt teckenspråk, säger att samtidigt som specialskolorna finns kvar har språkanvändningen och teckenspråksmiljön blivit förändrade. Språkrådet har fått signaler om att en del elever, som kan höra och tala i varierande grad, ibland väljer att prata svenska under raster och i klassrummet. Därmed riskerar elever som inte kan höra eller prata att ställas utanför.

Utöver specialskolorna finns ett okänt antal döva och hörselskadade elever som går integrerat i kommunala skolor eller i mindre döv-/hörselklasser. Enligt språklagen ska de ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket. Frågan är enligt Språkrådet hur döva och hörselskadade barn och ungdomar kan utveckla och använda sina kunskaper i svenskt teckenspråk om de inte träffar andra teckenspråkiga i skolan eller på fritiden. Samma problem finns i våra nordiska grannländer.

Vidare har Sverige i egentlig mening inte någon skola med teckenspråksprofil, säger Språkrådet. Enligt skollagen ska ett beslut om mottagande i specialskolan föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning, men inte en språklig sådan. Och teckenspråkig undervisning ses ännu som en del av specialpedagogiken.

Lina Jerpö, samordnare för tvåspråkighetsfrågor vid SPSM, har också tagit del av den nordiska studien och varit med på dess seminarium. Hon har i uppdrag att stödja specialskolorna för döva och hörselskadade med att vässa den tvåspråkiga undervisningen och stärka teckenspråksmiljön. Teckenspråksmiljön i skolan är en otroligt viktig del av elevernas språkutveckling och en sådan miljö finns dessvärre inte ute i samhället på samma sätt, säger hon. Den teckenspråkiga miljön kan skilja sig åt på skolorna, men samtliga arbetar enligt språkplanen mot samma mål. Men det språk som gör att alla elever kan känna sig delaktiga ska alltid användas, vilket är svenskt teckenspråk.

På frågan om hur hon ser på att vissa elever ändå väljer att prata svenska under raster och i klassrummet, svarar hon att alla skolor tar upp vikten av delaktighet med sina elever och personal.

– Vi kan inte tvinga elever att använda ett visst språk. De har olika språkbakgrund. Därför är det viktigt med vuxna språkliga förebilder. På raster ska elever exempelvis kunna se vuxna och barn teckna till varandra och se svenskt teckenspråk i olika naturliga sammanhang, säger Lina Jerpö.

SDR:s ordförande Åsa Henningsson kommenterar läget i Sverige:

– Vi anser att Sveriges regioner och kommuner är skyldiga att samverka för att samla målgrupperna och utveckla teckenspråkiga mötesplatser för döva barn och unga men även för döva vuxna och äldre. Det ansvaret finns redan reglerat i språklagen och bland annat i förskolans läroplan. Teckenspråkiga mötesplatser där människor samlas och teckenspråk är normen är en förutsättning för språkets fortlevnad men också för dövas kultur och identitet, säger hon.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se