Få skillnader i det skrivna språket hos tvåspråkiga döva och hörselskadade jämfört med CODA-barn

Doktorand Moa Gärdenfors ger här en teckenspråksversion av sin artikel.

I min forskning som doktorand vid institutionen för lingvistik vid Stockholm universitet har jag publicerat en ny studie om tvåspråkiga barn som använder teckenspråk*. Studien visade att det finns få skillnader i det skrivna språket hos tvåspråkiga döva och hörselskadade (DHH) respektive Children of Deaf Adults (CODA) som använder både talad svenska och svenskt teckenspråk. Detta skiljer sig från tidigare studier som funnit att hörande barn ofta har ett språkligt försprång jämfört med sina jämnåriga DHH. En anledning kan vara att grupperna i den här studien har liknande tvåspråkiga bakgrunder.

Att som i tidigare studier jämföra språket hos tvåspråkiga DHH-barn med enspråkiga hörande är lite som att jämföra äpplen med päron. För de har helt olika utgångspunkter i sin språkutveckling. Trots det har många forskare fortsatt att ställa dessa grupper mot varandra, och då är det inte ovanligt att man finner stora skillnader hos barnens språk – ofta till DHH-gruppens nackdel.

Eftersom en stor del av min avhandling handlar om hur teckenspråkskunskaper påverkar det skrivna språket inkluderade jag enbart tvåspråkiga DHH- och CODA-barn som behärskar både talad svenska och svenskt teckenspråk i studien. Alltså ingick inte enspråkiga hörande barn utan teckenspråkskunskaper i det här forskningsprojektet.

Studien bestod av tjugo tvåspråkiga barn i åldrarna mellan 10,7 och 12,8 år (medelålder: 11,6 år), vilka använder talad svenska och svenskt teckenspråk dagligen. Tio är döva och hörselskadade som använder hörapparater eller cochleaimplantat (CI), och tio är CODA. Respektive grupp bestod av sju flickor och tre pojkar. Alla har lärt sig teckenspråk mellan 0 och 1,5 års ålder tack vare döva eller hörande och teckenspråkiga föräldrar. Alla barnen fick först göra ett teckenspråkstest. Det visade att de hade likvärdiga kunskaper i svenskt teckenspråk.

För att få en djupare förståelse i barnens språk ville jag undersöka både deras skrivna texter och själva skrivprocessen – hur de bearbetade sina texter. Barnen fick skriva en historia på datorn, där ett program (ScriptLog) registrerade vad de skrev. Med det kunde jag sedan analysera exakt hur de gick till väga när de skrev, inklusive skrivhastighet, skrivtid, antal bokstäver per sekund, vilka ord eller bokstäver som skrivits men tagits bort och var i texten de pausade och liknande.

Intressant nog fanns det väldigt få skillnader när båda tvåspråkiga grupperna ställdes mot varandra. När både skrivprodukten (deras färdiga text) och skrivprocessen analyserats kunde man endast se två statistiskt säkra skillnader mellan grupperna (av fjorton mått totalt). DHH-gruppen hade en högre lexikal täthet (se förklaring nedan), och raderade fler tecken under skrivprocessen jämfört med CODA-gruppen.

Om en text har en hög lexikal täthet innebär det att den består av fler s.k. lexikala ord (t.ex. substantiv, verb, adjektiv och vissa adverb) än grammatiska ord (t.ex. pronomen, prepositioner, interjektioner och konjunktioner). Det betyder att DHH-gruppens texter upplevs som mer skriftspråksnära jämfört med CODA-gruppens texter som känns mer talspråksnära.

Att DHH-gruppen tenderar ha en högre lexikal täthet än hörande barn är inget nytt och har påvisats i några studier tidigare. Man har då diskuterat att det kan bero på barnens teckenspråkskunskaper med motiveringen att teckenspråk innehåller fler lexikala än grammatiska tecken och att det speglas i deras texter. Min studie fann däremot inte något samband mellan barnens teckenspråkskunskaper och lexikal täthet.

Istället visade analysen ett samband mellan barnens hörsel och lexikala täthet. Alltså verkar skillnaden snarare bero på att grupperna hör olika bra. CODA-barn har full tillgång till det talade språket genom sin hörsel, vilket ger dem en större möjlighet att använda, jämföra eller överföra drag från det talade till det skrivna språket. Detta gör att deras skrivna språk liknar det talade språket mer och att de därför inkluderar fler grammatiska ord. Detta är inte lika speglat hos DHH-gruppen eftersom de inte har samma möjlighet att i sitt skrivande ”låna” drag från det talade språket.

Den andra statistiska skillnaden var att DHH-gruppen reviderade mer i sina texter. De raderade fler tecken jämfört med CODA-gruppen. Sambandsanalysen visade även att de mest duktiga i teckenspråk, oavsett om de var DHH eller CODA, hade ett långsammare flyt i sitt skrivande och pausade mer före ord.

Flera psykolingvistiska studier har tidigare visat att båda språken är konstant aktiva hos tvåspråkiga även om de vid ett visst tillfälle bara vill använda det ena. Den tvåspråkiga måste då trycka ner det ena språket för att ge det andra företräde. Det kan resultera i att det tar längre tid för den tvåspråkiga individen att hitta ”rätt ord” jämfört med den enspråkiga som bara behöver ta hänsyn till ett språk. Även andra skrivprocesstudier har tidigare visat att långsammare skrivflyt, revideringar och mer pauser är mer återkommande hos tvåspråkiga som har svenska som andraspråk jämfört med enspråkiga. De tar längre tid på sig att hitta rätt ord eller formuleringar och reviderar mer (i form av raderade tecken).

Alltså har de allra duktigaste på teckenspråk en större språkrepertoar som de måste förhålla sig till, där de hela tiden ställer svenskt teckenspråk och svenska mot varandra och gör fler överföringar mellan språken, vilket speglas i ett långsammare skrivbeteende. Detta betyder dock inte att de skriver sämre texter, då det, som tidigare nämnts, knappt fanns några skillnader i slutresultatet mellan grupperna.

Vidare kunde man inte se något särskilt samband mellan hur en viss skrivprocess ”ska” se ut för att få fram en särskild skrivprodukt. Man kan alltså ha olika skrivprocesser men ändå få fram liknande skrivprodukter.

Även om den statistiska analysen inte visade några säkra skillnader kring teckenspråkskunskaperna hos DHH- och CODA-barnen som grupper kunde man ana att en knapp majoritet av DHH-gruppens barn erhöll aningen högre poäng på teckenspråkstestet jämfört med CODA-barnen. Hos dessa barn kunde man se en tendens att de gjorde färre stavfel. Tidigare forskning, bl.a. min första avhandlingsartikel har nämligen visat att DHH-gruppen bara gör hälften så många stavfel jämfört med hörande barn. DHH-gruppen har visat sig generellt vara duktiga på att stava eftersom de använder sitt visuella minne och ser orden som bilder istället för att använda ljudbaserade strategier, vilket visat sig minimera typiska stavfel.

Sammanfattningsvis gav studien en djupare förståelse kring i synnerhet tre punkter. För det första är det troligtvis den första studien som kunnat ge oss en insyn, inte bara i skrivprodukten, utan även i hur skrivprocessen ser ut hos tvåspråkiga DHH och CODA med tillgång till både talad svenska och svenskt teckenspråk.

För det andra visade det sig att grupperna med likvärdiga språkbakgrunder har få skillnader i det skrivna språket. De som fanns kunde i första hand förklaras av barnens olika hörselbakgrunder och inte av deras teckenspråkskunskaper.

Sist, men inte minst, betonades vikten av att använda kontrollgrupper med liknande språkbakgrunder, eftersom enspråkiga och tvåspråkiga barn har olika utgångspunkter redan från början. Den här studiens resultat skiljer sig från många tidigare studier som påvisat att hörande barn har ett stort försprång jämfört med DHH-gruppen.

MOA GÄRDENFORS
doktorand i lingvistik med inriktning mot dövas och hörselskadades flerspråkighet vid institutionen för lingvistik, Stockholms universitet

---

*Gärdenfors, Moa. 2021. ”The Writing Process and the Written Product in Bimodal Bilingual Deaf and Hard of Hearing Children” Languages 6, no. 2: 85.