Ett ögonblick, Dawn Jani Birley

En av skådespelarna av pjäsen “När vinterns stjärnor lyser här” som har premiär idag.

Du är en av de fem skådespelarna i teaterpjäsen När vinterns stjärnor lyser här. Den handlar om den svenska språkpolitiken och är på sju språk: finska, finländskt teckenspråk, internationella tecken, meänkieli, nordsamiska, sydsamiska, svenska och svenskt teckenspråk. Hur känns det att du som kommer från Kanada är med i en sådan föreställning?
– Jag är numera finländsk medborgare sedan april 2011. När jag var 21 år flyttade jag till Norge och bodde där i två år. Sedan gick flytten till Finland. Jag har nu bott där i totalt elva år. 2010 jobbade jag i Sverige. Ja, hur känns det? Jag känner mig nordisk. Min kanadensiska familj tycker att jag har blivit mer som en europé.

När jag tog kontakt med dig angående pjäsen sa du att den är fantastisk. Varför tycker du det?
– Det är en stark visuell föreställning och på sju språk. Den handlar om samernas kultur, historia och språk, och om hur de blivit förtryckta under lång tid. Jag bidrar med dövas perspektiv; det är att vi döva och samer har mycket gemensamt. Till exempel tvingade svenska politiker samerna att lära sig svenska och lägga deras språk – samiska – åt sidan för att de skulle vara normala svenskar. Den samiska kulturen fick också stå tillbaka. Det är samma sak med döva. Vi tvingades att vara ”hörande” och att tala och läsa läppar. Ännu har många samer sår kvar efter vad som hänt dem. Teckenspråket är i dag hotat. Dövskolorna krymper eller läggs ner. Vi slåss för att ha dem kvar. Politikerna tror sig veta vad som är bäst för oss. Men vad är bäst för oss döva år 2012? Sedan känner många samiska ungdomar inte till sin historia och identitet på grund av den förda språkpolitiken. Den samiska kulturen och det samiska språket håller på att dö ut.

Du säger att pjäsen är väldigt visuell. Hur då?
– Jag är den enda döva på scenen. Men det innebär inte att jag översätter allt mina hörande skådespelarkollegor säger. De ska också teckna något. Vi ska också visa bilder och filmer. Och så ska det också snöa på scenen…
Ditt persontecken betyder indian. Det är för att du har indianer i ditt släktled?
– Ja, min pappas gamla mormorsmors mor tillhörde huron-stammen i Ontario (reds anm: en provins i Kanada. Provinsstad är Toronto). Även om det är några generationer sedan känner min syster, Jodi, och jag fortfarande att vi har starka band med Huron-stammen. Vi har stark Huron-andlighet inombords.

Du ser likheter mellan indianer och samer?
– Åh, jag tappade hakan när jag läste manuset. Det finns många likheter. Jag tror att indianer och samer levde ihop förut. Både indianer och samer respekterar naturen. De har olika kulturer och språk, och har inga problem med detta. Både indianer och samer har shamaner * . Båda grupperna har färgstarka klädslar. Samiskt folk använder ben som tärningar, och ursprungliga amerikaner använder både stenar och ben som tärningar.

Slutligen, varför ska vi se pjäsen?
– Hela Sverige behöver veta vad den svenska regeringen gjorde med det samiska folket under 1900-talet. Pjäsen får kanske oss att ändra vår syn på samerna och respektera dem ännu mer. När det gäller döva; om de ser föreställningen kommer de att se att samer och döva har mycket gemensamt. Men inte bara det, döva länner också igen sig i andra minoriteter. Våra röster behöver höras mer, och vi behöver bli sedda.

När vinterns stjärnor lyser här har premiär idag (den 4 oktober) i Kiruna.
Den görs i samarbete mellan Giron sámi teáhter, Norrbottensteatern och Tornedalsteatern, och visas på teatrar och samiska skolor fram till 16 december. Josette Bushell Mingo från Tyst Teater regisserar pjäsen tillsammans med Marianne Aro, döv regiassistent från Finland. De fyra andra skådespelarna representerar sin respektive minoritet: samer/samiska, meänkieli, svenska, eller någon kombination av dessa språk/folkslag.

Ett smakprov av föreställningen ser du här (Oddasat.se):
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5297417