KRÖNIKA: För vems skull?

Här är Filip Burmans krönika ”För vems skull?” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Allt om teckenspråk (specialnummer från DT) som kommer ut i dagarna.

”Vi alla lever lyckliga liv. Vi går till puben, äter middag hos min vän Aimee, har pojkvänner och har planer och mål för framtiden. Vi har bara en extra kromosom, men vi är fortfarande människor… Vi är människor!”

Charlotte Helene Fien håller ett tal i FN och vädjar att inte ta livet av dem. ”Snälla, försök inte döda oss alla.” Detta är inte Syrien eller medeltiden, utan hon vänder sig till oss som lever i länder med modern sjukvård. Med fosterdiagnostik kan vi tidigt se om det efterlängtade barnet har Downs syndrom och i vårt västerländska samhälle avlägsnas nästan alla genom abort. Vad är den största faran för personer med funktionsnedsättning i vårt samhälle i dag? Utanförskapet, okunskapen, tystnaden? Charlotte träffar mitt i prick när hon säger ”Tyck inte synd om mig, mitt liv är bra”. Den verkligt stora faran för funktionshindrade är medlidande. Vad som samhället upplever som lidande vill det ”förebygga, utreda och behandla”, för att använda hälsooch sjukvårdslagens ord. Det låter som ett dåligt skämt, men att människan tycker synd om personer med Downs syndrom leder i praktiken till att de inte tillåts existera. För om vi inte tyckte synd om dem, skulle vi ju inte abortera foster med Downs syndrom.

Häromdan köpte jag en mobiltelefon till mitt barn och när den trevlige försäljaren fick veta att han är döv sa säljaren ”Är han döv, stackarn?”. Utan att någonsin under sitt liv ha lärt känna eller ens pratat med någon döv person hade han reflexmässigt dömt ut min grabb. Medlidandet för döva, att människan reagerar på ett barns dövhet som om det vore en olycka, vilka konsekvenser ger det? Jo, att vi slår dövörat till. Det spelar ingen roll hur mycket döva gör sin röst hörd och om och om igen försöker säga att döva har en fantastisk samhörighet och dövkultur som bygger på teckenspråket. Varje år har Sverige teckenspråkets dag under våren och Dövas Dag under hösten, men istället för att fira så krymper medlidandet synfältet till att bara handla om en sak: rehabilitering.

I Sverige har vi flera riksorganisationer som bedriver intressepolitiskt arbete för bland annat döva barn. De försöker förändra genom att påverka beslut och sprida information. En av organisationerna menar att barnets utveckling är beroende av hörselhjälpmedel och talträning medan en annan organisation kämpar för barnens rätt till teckenspråket och lyfter fram de positiva aspekterna av att vara döv. Det är ingen tillfällighet att den förstnämnda drivs av hörande utan hörselnedsättning och den andra riksorganisationen drivs av döva och personer med hörselnedsättning. Förenklat har den hörande och den döva två skilda perspektiv. Men om det inte är de döva själva som strävar efter att döva barn ska bli så lika de hörande som möjligt, för vems skull driver hörande denna kamp?

När ett foster med Downs syndrom aborteras, för vems skull gör man detta? Är det för barnets eller föräldrarnas skull? När föräldrar bestämmer sig för att inte lära sig och sitt döva barn teckenspråk och att barnet ska bli så lite döv som möjligt. För vems skull är det?

FILIP BURMAN
är en familjefar och företagare som enligt audiogrammet är hörselskadad men identifierar sig som döv.