2022-04-21

Döva* ungdomars erfarenheter av att byta till en teckenspråkig tvåspråkig specialskola

ATT HITTA HEM De allra flesta döva barn börjar sin skolgång i en grundskola nära hemmet, och så har det varit sedan slutet av 1990-talet. En del av dessa barn byter sedan, av olika anledningar, skolform till en teckenspråkig tvåspråkig specialskola någon gång under skoltiden. Detta fenomen är något många känner till, men det har inte tidigare bedrivits någon forskning på området.

Vi valde därför att genomföra en studie som riktade sig mot ungdomar som bytt skolform för att ta del av deras erfarenheter, samt studera hur ett skolbyte från en skolmiljö med talad svenska som undervisningsspråk till en skolmiljö med svenskt teckenspråk som undervisningsspråk, påverkat ungdomarnas möjligheter till lärande samt syn på sig själva och sin sociala identitet.

Social identitet och identitetsarbete
Tidigare forskning visar på olika sätt att förstå begreppet identitet. Ett sätt att se på identitet handlar om att förstå identitet som något som utvecklas under livet i förutbestämda steg där en stor del av utvecklingen sker i tonåren (Hintermair, 2008). Ett annat perspektiv för fram att dagens samhälle har förändrats och därmed behöver människor idag vara mer aktiva i sitt eget skapande av identiteter (McIlroy & Storbeck, 2010).

Man kan jämföra det första perspektivet med att en person är antingen det ena eller det andra, medan det andra perspektivet förutsätter att personer kan vara både det ena och det andra. Människors sociala identitet utvecklas och förändras under livets gång och hänger ihop med synen på sig själv samt hur den synen relaterar till andra människor och samhället i stort. En positiv social identitet är förknippad med högre självförtroende, psykiskt välbefinnande och skolframgångar (Carter, 2015; Chapman & Dammeyer, 2017; Weinberg & Sterritt, 1986). Med detta i åtanke väcktes tankar på hur den sociala identiteten påverkas hos ungdomar som byter språklig och kulturell kontext under skolgången.

Under våren 2020 genomfördes intervjuer med nio högstadieelever som bytt till en specialskola någon gång under de senaste fem åren. Intervjuerna genomfördes inom ramen för ett självständigt arbete på speciallärarprogrammet vid Stockholms universitet (Andersson & Fröberg, 2020), men utmynnade även i en vetenskaplig artikel som publicerades 2021 (Andersson & Lyngbäck, 2021). I intervjuerna resonerade alla elever kring sina erfarenheter i ett väldigt tydligt “före” och “efter” skolbytet, och använde denna uppdelning för att förklara sin nuvarande syn på sig själv samt för att visa på vikten av den förändring som skett i deras liv. 

Eleverna på bilden har inget med artikeln att göra. FOTO: SHUTTERSTOCK

Erfarenheter från tidigare skola 
Eleverna hade olika bakgrunder gällande språk och kultur samt tidigare erfarenheter av att möta andra döva. Ett par elever hade andra döva personer i sin närhet, men majoriteten hade väldigt liten, om ens någon, erfarenhet av att träffa andra i samma situation som dem själva. Enligt eleverna hade deras familjer inte fått information eller vetskap om möjligheten till en teckenspråkig tvåspråkig utbildning. Trots skilda bakgrunder beskrev i princip alla elever liknande erfarenheter av att gå i en skola där talad svenska var undervisningsspråket. Undantaget en elev, som främst hade positiva erfarenheter av tidigare skola, beskrev eleverna stora svårigheter att följa undervisningen och delta i klassens arbete. De flesta ansåg att skolorna försökt att anpassa skolmiljön för att underlätta för dem att hänga med i undervisningen, men att dessa anpassningar inte varit adekvata eller tillräckliga för att underlätta för eleven.

Anpassningar kunde exempelvis vara tekniska hjälpmedel och teckenspråkstolk på lektioner, men hjälpmedlen användes inte på rätt sätt och eleverna som fick tillgång till teckenspråkstolk förväntades förstå teckenspråk utan att själv få undervisning i språket. Eleverna skilde väldigt tydligt på det akademiska, alltså själva undervisningen, och det sociala där det sociala ansågs ha störst betydelse. Eleverna kände sig aldrig inkluderade i den sociala gemenskapen och de gav uttryck för att känna sig utanför, annorlunda, aldrig tillräckligt bra, inte som de andra och i en del fall även mobbade.

Att känna sig hemma i en gemenskap
Inledningsvis upplevde eleverna vissa svårigheter efter skolbytet. Dessa rörde främst svårigheter att förstå och uttrycka sig på teckenspråk, men de var övergående och eleverna beskrev hur de gått från att tidigare vara den elev som alltid behövde stöd och hjälp till att vara en elev på samma villkor som övriga i klassen. De betonade också att de tidigare upplevt att det alltid var deras ansvar att försöka anstränga sig och anpassa sig till övriga, men att de trots detta inte själv haft kontroll över sin situation.

Nu upplevde de att de hade möjlighet att äga sin kommunikation på ett sätt de tidigare inte kunnat, och kunde därmed agera mer självständigt än förut. Den metafor som alla elever återkom till när de beskrev hur deras situation förändrats var känslan av att ha hittat hem eller känna sig hemma. Trots alla elevers unika erfarenheter upplevde alla en stark gemenskap med både skolkamrater och personal på skolorna. En gemenskap som grundade sig på en delad förståelse av hur det kan vara att växa upp som döv, men också att det inte enbart handlade om hörseln eller att de bar hörhjälpmedel, utan även det gemensamma språket, den delade kulturen samt erfarenheter av att förhålla sig till det “hörande” majoritetssamhället. 

Ingen elev ångrade skolbytet, trots att det till största del inte var de själva som initierat det. Eleverna kunde inte själva förändra sin tidigare situation då de inte hade kunskap om, och därmed inte möjlighet att föreställa sig, vad en teckenspråkig tvåspråkig undervisning kunde innebära. När de såg tillbaka på sin tidigare skolsituation uppgav de en önskan om att skolbytet skulle skett ännu tidigare. Vad gäller den sociala identiteten gav de uttryck för att ha skapat en förståelse för sig själv i mötet med andra döva ungdomar. De förklarade det på olika sätt, och det som kännetecknade de flesta förklaringarna var att det inte handlade om att vara antingen döv eller hörande, utan något mer komplext än så. En elev beskrev det som att, i en positiv mening, befinna sig mellan olika grupper, vilket möjliggjorde känslor av tillhörighet i olika sammanhang, både döva och hörande.

Varför är studiens fynd viktiga?
Skolbytet och känslan av att ha hittat hem, som många elever beskrev det som, innebar för dem att inte längre känna sig avvikande, mindre värda och som om de inte räknades in i gemenskapen. De upplevde sig inte längre socialt exkluderade och därmed inte heller akademiskt exkluderade. Eleverna utvecklade en mer positiv social identitet, vilket i sin tur påverkar självförtroende, psykiskt välbefinnande och skolframgångar positivt. 

Eleverna poängterade betydelsen av att ha lärt sig teckenspråk i en teckenspråkig miljö samt vad detta betytt för deras möjligheter att kommunicera obehindrat med andra. Många av dem kom i kontakt med teckenspråk redan innan skolbytet, till exempel genom teckenspråkstolk i undervisningen eller modersmålsundervisning, men de upplevde att de själva inte kunde teckenspråk och att det var ett hjälpmedel. Efter skolbytet förändrades detta och eleverna såg teckenspråk som sitt språk och en del av den egna identiteten. Detta visar på vikten av tillgång till en språklig kontext där teckenspråk används av flera och är en integrerad del av sammanhanget.

SARA ANDERSSON
speciallärare
Östervångsskolan, SPSM

LIZ ADAMS LYNGBÄCK
universitetslektor och forskare
Specialpedagogiska institutionen
Stockholms universitet 

*För att förenkla läsningen har vi valt att använda ordet döva, men vi använder det i en mycket vid tolkning så att det innefattar de som är audiologiskt döva, kulturellt Döva eller de som har en hörselnedsättning. Vi vill med denna förklaring tydliggöra att vi inte tillskriver någon en identitet som de inte själva har valt.

REFERENSER

Andersson, S., & Adams Lyngbäck, L. (2021) ‘But I feel more at home in the Deaf world even if I can talk’: D/deaf adolescents’ experiences of transitioning from a mainstream school to a Deaf school in Sweden. Deafness and Education International, 1-18.
https://doi.org/10.1080/14643154.2021.1970086

Andersson, S., & Fröberg L. (2020) ‘Jag känner mig mer hemma i dövvärlden även om jag kan prata’: Ungdomars erfarenheter av att byta från en auditivt orienterad till en visuellt orienterad skolmiljö. [elektronisk resurs]
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1474236/FULLTEXT01.pdf

Hintermair,  M. (2008).  Self-esteem and satisfaction with life of deaf and hard-of-hearing people – A resource-oriented approach to identity work.  Journal of Deaf Studies and Deaf Education, 13(2),  278–300.  https://doi.org/10.1093/deafed/enm054

McIlroy,  G., &  Storbeck,  C.  (2011).  Development of deaf identity: An ethnographic study.  Journal of Deaf Studies and Deaf Education, 16(4),  494-511.  https://doi.org/10.1093/deafed/enr017

Carter,  M. J. (2015).  Deaf identity centrality: Measurement, influences, and outcomes.  Identity: An International Journal of Theory and Research, 15(2),  146–172.  https://doi.org/10.1080/15283488.2015.1023442 

Chapman,  M., &  Dammeyer,  J.  (2017).  The significance of Deaf identity for psychosocial well-being.  Journal of Deaf Studies and Deaf Education, 22(2),  187–194.
https://doi.org/10.1093/deafed/enw073

Weinberg,  N., &  Sterritt,  M.  (1986).  Disability and identity: A study of identity patterns in adolescents with hearing impairments.  Rehabilitation Psychology,  31(2),  95–102.
https://doi.org/10.1037/h0091538