Den sista blomman får inte vissna bort

Pjäs om döva finlandssvenskar.

Den sista blomman är en pjäs som handlar om att en finlandssvensk kvinna får ett brev efter sin mammas död, och börjar utforska sin identitet och sina rötter. Hon vill veta vem hon är och var hon kommer från. Hon tillhör en minoritet i en minoritet. Det är första gången som Teatteri Totti har en finlandssvensk produktion.

Produktionen består bland annat av regissören Julia Kankkonen, regiassistent och scenograf, Oscar Lönnholm och skådespelarna Johan Kankkonen, Robin Hänninen och Silva Belghiti. Alla är finlandssvenskar eller har finlandssvensk släkt.

Skådespelarnas språkbakgrund ser olika ut. Johan har fram till fjortonårsåldern använt finlandssvenskt teckenspråk. Då gick han på Borgåskolan (dövskola för finlandssvenskar som lades ner 1993), och strax före nedläggningen flyttade hans familj till Sverige. Robins modersmål är finlandssvenskt teckenspråk, och Silva som är finsk men har finlandssvensk släkt, har precis lärt sig finlandssvenskt teckenspråk i samband med pjäsen.
Regissören, Julia Kankkonen, Johan Kankkonen och Oscar Lönnholm är också finlandssvenskar och repetitionerna sker på tre olika språk, på finlandssvenskt, svenskt och finskt teckenspråk. Själva pjäsen kommer vara på finlandssvenskt teckenspråk.
– Det är första gången som finlandssvenskarna får se en pjäs på sitt modersmål, säger Oscar, som lärde sig språket när han gick på gymnasiet. Han tycker också att det är konstigt att det är första gången som en pjäs ges på finlandssvenskt teckenspråk.

Alla i produktionen är överens att det behövs en pjäs på finlandssvenskt teckenspråk. Döva finlandssvenskar ska kunna känna igen sig i pjäsen, och få se den på sitt modersmål. De misstänker att antalet finlandssvenskar är fler än vad de tror, eftersom många biljetter redan är slutsålda.
– Vi tror att många finlandssvenskar kommer känna sig träffade när de ser pjäsen. Vi tror också att övriga icke-finlandssvenskar kommer tycka att pjäsen är intressant att titta på, säger Johan.

Länge har många önskat att en pjäs skulle ges på döva finlandssvenskars modersmål. För två år sedan bildades flera arbetsgrupper, Salla Lähteenmäki skrev manuset. Pjäsen är delvis baserat på sanna historier som de tagit fram genom tidningsurklipp och andra material.
– Många döva finlandssvenskar känner inte till sin identitet för de förlorar den när de börjar på en finsk dövskola istället. När de ser pjäsen kommer det att kännas i hjärtat på dem, säger Johan.
Det var regissören, Julia Kankkonen som valde skådespelarna och hon ville att en så stor del av produktionen skulle vara finlandssvenskar, och fallet blev så också.

Den 28 mars 2015 var det premiär i Finland, och totalt blev det 20 visningar både i Finland och i Sverige. Pjäsen hade premiär den 26 april i Sverige och den visades att visas två gånger i Sverige. I Finland använde de taltolk, men inte i Sverige. Då skedde pjäsen på finlandssvenskt teckenspråk.
– Det blir ett sätt för oss att visa att finlandssvenskt teckenspråk är ett språk. Att andra får se mitt språk, säger Oscar.
Om fem år finns det en risk att antalet finlandssvenska teckenspråksanvändare kommer att halveras till hälften, från 90 till 45 teckenspråksanvändare. Alla på produktionen hoppas att pjäsen inte kommer vara den första och sista pjäsen på finlandssvenskt teckenspråk.
– Finlandssvenskt teckenspråk är ett hotat språk, vi hoppas på att vi genom pjäsen kan uppmärksamma språket, säger Robin.