2026-01-16

Demenssjukdomar påverkar teckenspråket hos döva

Minna Rantapää står vid en björk och ler mot kameran.

Minna Rantapää betonar vikten av kunskaper i teckenspråk för vårdpersonal. Foto: Elin Westerlund

Minna Rantapää har forskat i hur demenssjukdomar påverkar döva och kommunikationen.

Minna Rantapää, 58, är född i Säynätsalo (en del av Jyväskylä kommun idag) och växte upp med finskt teckenspråk som modersmål då hennes föräldrar var döva. Hon säger att hon alltid varit intresserad av att studera och har studerat bland annat svenska.

När hon studerade vårdvetenskap vid Uleåborgs universitet undrade en handledare från logopedin vid Helsingfors universitet om någon var intresserad av att forska om döva med demenssjukdomar. Minna anmälde sitt intresse och började skriva på sin doktorsavhandling år 2015. Parallellt arbetade hon som sjukskötare i norra Sverige.

Hon samlade in material genom att besöka ett äldreboende för döva i Finland. Där spelade hon in samtal mellan döva med demenssjukdomar och vårdpersonal. Hon intervjuade också vårdpersonal och anhöriga till döva med demenssjukdomar.

Demenssjukdomar hos döva och hörande har ett liknande förlopp. Det sker samma processer i hjärnan och språket förändras, berättar Minna Rantapää.

– Man kan börja blanda mellan olika tecken. Istället för att teckna ordet sko så tecknar man nyckel.

Tecknen krymper också i omfång och personen kan börja dra sig från att delta i diskussioner. Hen tappar också lättare den röda tråden i diskussioner, vilket kan göra samtalspartnern förvirrad. En del personer börjar använda rösten mer och tecknar allt mer sällan. Minna tror det kan bero på oralismen, som tidigare var en vanlig undervisningsmetod i dövskolorna. Hon berättar att vårdpersonalen ofta bad den döva personen att använda teckenspråk istället för att prata eftersom det ofta var lättare att förstå.

Minna nämner också upp ögonkontaktens betydelse för kommunikationen på teckenspråk. I sin studie märkte hon att om den döva personen med demenssjukdom inte ville fortsätta diskutera, eller tyckte samtalsämnet var ointressant, kunde hen bryta ögonkontakten. I intervjuerna med vårdpersonalen sade de att det kunde kännas svårt att fortsätta diskussionen utan ögonkontakt.

Minnet påverkas också av demenssjukdomar. Anhöriga berättade till exempel att deras döva föräldrar med demenssjukdom inte vågade gå till butiken ensamma eftersom de var rädda för att inte kunna hitta hem igen. De kunde också ha glömt hur man använder en tvättmaskin.

Händelser som inträffat långt bak i tiden kan personen minnas mycket väl. Minna tar som exempel hur en döv person med demenssjukdom mycket väl kan komma ihåg krigstiden i Finland när hen var barn, men ha glömt att maken eller makan nyss har gått bort.

– Det kan bli svårt att minnas nya saker.

Dessutom kan döva personer med demenssjukdom börja upprepa sig själva i samtal med andra personer.

Minna betonar vikten av kunskaper i teckenspråk och en teckenspråkig vårdmiljö. I studien lade hon märke till att vårdpersonal som växt upp med teckenspråk hade lättare att förstå döva personer med demenssjukdom. Om vårdpersonalen hade lärt sig teckenspråk i vuxen ålder var risken för missförstånd större. Minna nämner ett exempel:

– Om den döva personen pratade om en liten julgran kunde personalen tro att hen pratar om barn.

När Minna intervjuade vårdpersonalen kom det fram att även de som växt upp med teckenspråk kunde ibland ha svårt att förstå vad den döva personen med demens tecknade.

– De kan använda det gamla handalfabetet (på finskt teckenspråk, reds. anm.) och äldre tecken.

Vårdpersonalen berättade också att de brukar följa med på läkarbesök. De har upptäckt att det sällan fungerar bra om en döv person med demenssjukdom blir ensam med en läkare och en teckenspråkstolk.

– Läkaren talar ju fackspråk, och tolken översätter bara. Det kan bli svårt att förstå tolken.

Genom sin närvaro kunde de försäkra sig om att personen förstått vad läkaren säger. Efter läkarbesöket kunde vårdpersonalen diskutera med den döva personen med demenssjukdom om vad som sagts, till exempel hur många gånger om dagen man ska ta mediciner.

Minna har inga planer på att fortsätta forska inom området. Hon säger att hon har jobbat med avhandlingen i nästan tio år, inkluderat en paus på två år, och vill nu ha ”ett lite lättare liv”. Ändå har det varit givande då hon kunde känna igen sig själv som coda, sjukskötare och anhörig till döv med demenssjukdom. Hon kände också att hon kunde få bekräftelse på sina tidigare tankar kring ämnet.

Hon hoppas att hennes forskning på sikt ska hjälpa döva med demenssjukdomar eftersom den lyfter fram vikten av teckenspråk och vilka behov de har. Hon ser det som särskilt viktigt nu när det sparas på flera håll i (det finländska, reds. anm.) samhället.

Minna tipsar: Så bemöter du en döv person med demenssjukdom