Daniella skulle ha fyllt 40 år

DT tecknar ett porträtt av Daniella Josberg.

(PUBLICERAD I DÖVAS TIDNING NUMMER 5 2012) Hela Sverige chockades när nyheten om Stureplansmorden kablades ut. Daniella Josberg var ett av dödsoffren. Då var året 1994. Den 14 augusti i år skulle hon ha fyllt 40 år. DT tecknar ett porträtt av henne genom att prata med hennes bästa vän, hennes mamma och en studiekamrat från Gallaudet.

Anne Zucker låg i sängen på söndagsmorgonen den 4 december 1994. Hennes dåvarande make sade till henne att han hörde på radio att något hemskt hade hänt vid Stureplan. Anne fick en obehaglig känsla i magen.
– Tänk om Daniella var där, sade Anne till sin exmake.
Anne visste att Daniella skulle gå ut kvällen före. Hon var utom sig av oro. Ett otal gånger ringde hon till Daniellas texttelefon, men utan att få svar. Senare på dagen stod kvällstidningarnas extraupplagor ute i butikerna. I dem stod det att en döv kvinna var en av de skadade.
Annes första tanke var att hon skulle ringa till Daniellas mamma, Ingrid.
– Hon svarade ”Åh, vad bra att du ringde. Jag hade försökt få tag i dig. Ja, det var Daniella”, berättar Anne, 18 år senare.

Tillsammans med två döva vänner var Daniella på en av sina favoritklubbar, Sturecompagniet. Vid halv fem på morgonen lämnade den sista vännen utestället. Daniella sade till henne att hon ville stanna och prata med dörrvakten Joakim Jonsson. Hon var på gott humör, enligt vännen. Vid tretiden försökte tre män ta sig förbi kön till Sturecompagniet. De hamnade i onåd hos dörrvakterna och hotade med att komma tillbaka.
Strax efter fem var de åter vid klubben. En av männen, Tommy Zethraeus, grep tag i en automatkarbin och sköt rakt in i entrén. Där stod Daniella i trappan. Hon träffades i halsen och huvudet. SOS fick larmet 05.10. Hon fördes akut till Karolinska sjukhuset.

Anne och Ingrid besökte Daniella på intensivvårdsavdelningen den 5 december.
– Jag kände inte igen henne. Vi stod stumma. Jag rörde vid Daniellas hand, berättar Anne.
På tisdagen den 6 december kom det många släktingar och vänner till intensiven. Läkarna fick organisera dem. Släktingarna satt i ett rum, och vännerna i ett annat rum. Anne Zucker minns att klockan var 17 när en läkare steg in i rummet där kompisarna satt.
– Läkaren sa ”Tyvärr kan vi inte göra mer. Daniella är hjärndöd”. Hennes närmaste familj hade beslutat att stänga av respiratorn klockan 19.
– När klockan visade 19.00 brast jag i gråt. Jag förstod då att Daniella nu hade lämnat mig.
  Inte bara Daniella dog till följd av Stureplansmorden. Det gjorde också dörrvakten Joakim Jonsson och två andra unga tjejer. Över 20 skadades.

”Jag, Daniella Olympia Elisabeth Josberg, föddes den 14 augusti 1972 på Allmänna BB i Stockholm”. Så inledde hon sin bok, ”Döv – javisst”, som gavs ut 1993. Hon var inte vilken döv tjej som helst. På Manillaskolan hade hon hoppat över två klasser. Hon var oerhört snabblärd.
– Jag var imponerad, säger Anne, som gick i samma klass som Daniella.
De kom att bli bästa vänner. Daniella bodde på Strandvägen i centrala Stockholm. Hon hade alltså väldigt nära till skolan på Djurgården.
– Ändå var Daniella ofta sen på morgonen, säger Anne leende.
Anne kunde känna på golvet att någon var på väg. Utan att titta visste hon att det var Daniella. Hon hade högklackade skor och gick fram raskt, något som mamma Ingrid Uggla Larsen känner igen mycket väl.
– Hon utstrålade enorm energi och hade bestämda steg, säger Ingrid.
Daniella var även tidig med att sminka sig och ha smycken. Hon kunde säga ”Varför är ni så tråkiga som inte vill sminka er!” till Anne och de andra tjejerna i klassen.

Daniella och Anne på fest.

I boken ”Döv – javisst” skrev Daniella om sin frustation – men också glädje över – att vara döv. Hon fick kämpa med att lära sig att tala och läsa läppar.
– Hon var ofta besviken på att hon var döv för hon ville så mycket. Samtidigt tänkte hon också ”Fan, inget är omöjligt!”, säger Anne. Daniella började aldrig på Riksgymnasiet för döva i Örebro. Istället pluggade hon vid Gallaudet-universitetet. Många på Manilla reagerade. ”Bara 14 år, och redan Gallaudet!” tänkte de.
– Jag blev lite ledsen när hon åkte till USA. Vi brevväxlade, säger Anne, och visar en hög handskrivna brev.
Några av breven hade klistermärken från musiktidningen Okej, populär på 1980-talet.

Jason Kaldani gick på Gallaudet samtidigt som Daniella. Han lade märke till hennes utseende och goda klädsmak.
– Daniella hade stark karisma och stack ut i mängden. Hon var väldigt trevlig, smart och debattvillig, berättar Jason.
När Jason retade henne med att kvinnor ”inte kunde göra det här och det där”, blev hon alldeles till sig och argumenterade emot. Daniella studerade fyra år istället för fem för att ta examen.
– Jag visste att Daniella skulle förändra världen en dag, säger Jason.
Efter Gallaudet studerade Daniella till jurist i Lund men tog en paus. Hon orkade inte fortsätta plugga utan tolk. Istället arbetade hon bland annat som programledare för Nyhetstecken.

Daniella och mamma Ingrid.

Ingrid Uggla Larsen bor numera i Aalborg i Danmark med sin nya make. Hon och hennes exmake har två söner i Sverige. När Ingrid går på stan och ser döva blir hon påmind om Daniella. Hon och Daniella stod varandra nära. När dottern dog var det smärtsamt för Ingrid att vara avskuren från den döva världen, som fyllt så mycket i hennes liv.
– Jag tror att ett barn med ett handikapp ger en speciell närhet. Allt från tala i örat-tiden – Daniella hade en liten hörselrest som skulle försvinna snart –, hemvägledning, teckenspråkskurser till utflykter med föräldrar till andra döva.
Om Daniella hade levt i dag tror Anne att hon hade jobbat som jurist. Daniella ville försvara dövas rättigheter i dåvarande EG. Ingrid tror: antingen affärskvinna eller jurist. Och att hon skulle haft en stor familj med fyra barn. Som person var hon storslagen, enligt Ingrid.

Ingrid har fortfarande kontakt med Daniellas vänner. En av dem är Anne. Hon betyder väldigt mycket för Ingrid. Den 14 augusti i år skulle Daniella ha fyllt 40 år.
– Det som slår mig när jag möter hennes vänner som är 40-42 år gamla är att de inte är 22 som Daniella fortfarande är. När de till exempel visar en bild på en snygg mörk man och jag frågar ”Är det din man?” skrattar de och säger ”Det är ju min son”, berättar Ingrid, som saknar sin dotter oändligt mycket.