Buhu och Stank får mig att längta tillbaka till teatern

I lördags hade Riksteaterns Tyst Teaters pjäs Buhu och Stank premiär. Den livesändes på Youtube. Här skriver DT:s Niclas Martinsson om sina tankar kring den direktsända clownföreställningen.

Clowneri är en älskad och urgammal genre. Den går hem hos alla åldrar. Särskilt den yngre publiken kommer ofta i kontakt med teatern för första gången just genom clowner. Den folkkära teckenspråkiga clownen Manne och hans bananskalhumor är ett bra exempel på många barns tidigaste möte med scenen.

Hur roliga och löjeväckande clownerna är beror till stor del på hur de interagerar med sin publik. En clown som ser superallvarlig ut kan få publiken att kikna av skratt och när clownen fortfarande ser oförstående ut, gapflabbar publiken ännu mer. Eller en clown som fullständigt nedvärderar sig själv och är så dum att åskådarna häpnar och vrider sig av skratt.

Buhu och Stanks regissör, Per Sörberg, har sagt:

– För mig är clownen själva essensen av teatern om man menar att dess innersta väsen är mötet mellan publik och artist.

Den ursprungliga tanken var att Buhu och Stank skulle ha premiär den 25 april som en del i Tyst Teaters 50-årsjubileum och därefter ge sig ut på en turné. Coronautbrottet gjorde att jubileet blev uppskjutet och att alla föreställningar ställdes in. Istället kom Tyst Teater på ett nytt grepp: att livesända premiären av Buhu och Stank utan publik.

Clowner som spelar utan publik – hur ska det gå? En stor utmaning som Tyst Teater tagit sig an.

Den första tanken som slog mig när clownerna Buhu och Stank gjorde entré var deras kroppslängder. Buhu (som spelades av Niklas Andersson) var betydligt längre än Stank (Debbie Z Rennie), något som i sig förstärkte det komiska. Med andra ord en perfekt matchning. Förvirrade irrade de omkring. Var var de? Vad gjorde de där? Vad ville de olika kända symbolerna på skärmen säga?

Symbolerna var ett genialiskt drag, ett sätt att visa att vi lever i en digital tidsålder. Även clownerna förstod symbolerna (eller inte?!). Starkt var det också när enstaka coronarelaterade inslag togs upp, som när Buhu tvättade sina händer. En scen som var särskilt berörande var då allt var nattsvart för Buhu. En medveten koppling till coronautbrottet fanns kanske inte, men just den scenen var kusligt aktuell. Även clowner har ett bäst före-datum. Fint här var hur de färgglada tygbitarna symboliserade livet.

Utan publik – hur gick det? Clownerna hade fin kontakt med kamerapersonerna. En av kamerapersonerna kom att vara en integrerad del i pjäsen en stund. Vidare hade Buhu och Stank ett fint samspel. Att se Debbie Z Rennie göra comeback som clown var ett sant nöje, tillsammans med den yngre motspelaren Niklas Andersson, som jag sett spela clown skickligt under hans skådespelarutbildning vid Stockholms dramatiska högskola.

Men något fattades. Att följa pjäsen från mitt vardagsrum kändes fel. Scenografin var som gjord för teatersalen, inte för livesändningen, hur skickliga kamerapersonerna och bildproducenten än var. Föreställningen var också uppenbarligen anpassad för scenen, inte för skärmen. Det hade med största sannolikhet varit långt roligare om clownerna kunde interagera med publiken och eventuellt utlösa skratt och tårar. Eller om produktionen i grunden gjorts om för att passa livesändningen.

Tyst Teaters val att livesända Buhu och Stank ska berömmas. Som de själva sade direkt efter premiären: Buhu och Stank gav oss ljuset i mörkret. Det är väl behövligt i dessa deprimerande coronatider där landets teaterhus håller stängt. Ett beundransvärt initiativ att bjuda på en högkvalitativ clownföreställning, som ska finnas att se på Riksteatern Play i maj.

Själv kan jag inte annat än att längta tillbaka till teatern. En pjäs åtnjutes bäst i en mörk sal med skådespelare som trots eller tack vare sin dagsform ger järnet och blir stimulerade av att se publiken. Den digitala utvecklingen kommer förmodligen att gasa än snabbare efter att coronautbrottet lagt sig. 3D-tekniken kan eventuellt göra att man får känslan av att befinna sig på plats i teatersalen fast man är hemma i sitt vardagsrum. Men jag tror fortfarande att teatern är överlägsen som fysisk sådan.

Buhu och Stank, hur illa ni än luktar och hur mycket ni än gråter, ska ni ha ett stort tack för att ha spritt ljus till oss!

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

SPELTID
Cirka 40 minuter

SPRÅK
Universellt clownspråk, utan ord eller tecken

MEDVERKANDE
Stank: Debbie Z Rennie
Buhu: Niklas ”Älgen” Andersson

KONSTNÄRLIGT TEAM
Manus: Ninna Tersman
Regi: Per Sörberg
Kostymdesign: Annika Sundqvist
Maskdesign: Anna Olofson
Scenbild: Stage Lind Ingras