Bokrecension: Så språkar mamma och jag

Foto: Visto förlag

Gripande skildring om språk och identitet

Päivi Fredängs roman Så språkar mamma och jag är en insiktsfull och gripande skildring av den finska landsbygden på 1950-talet. Berättelsen följer Aino, en hörande flicka som växer upp med döva föräldrar och tidigt får axla rollen som familjens länk till den hörande världen. Romanen skildrar hennes resa som CODA, från barndomen när hon är en liten flicka, till vuxenlivet som en ung kvinna.

Genom hela boken, som utspelar sig i Finland, navigerar Aino mellan två världar: å ena sidan sitt eget liv som växande ung kvinna, där skolan, vänner och kärlek lockar, och å andra sidan ansvaret gentemot sina döva föräldrar, som är beroende av henne för att kunna hantera vardagen i ett samhälle som inte är anpassat för dem. Hon blir en bro mellan dessa världar, en roll som både stärker och begränsar henne. Hennes mamma, som trots sin starka kärlek till dottern kämpar med sin egen självbild, har svårt att acceptera sin dövhet och skäms över att använda teckenspråk offentligt. Aino däremot har en mer avslappnad inställning och känner stolthet när någon säger att hon tecknar som en döv.

Fredäng skildrar skickligt den dubbla identitet Aino bär på och hur denna påverkar relationen till modern, som i sin rädsla för att förlora dottern till den hörande världen samtidigt klamrar sig fast vid henne. Deras relation, präglad av både kärlek och konflikt, gestaltas med stor känslomässig skärpa. Aino älskar sin mamma, men känner också en viss frustration över det ansvar som lagts på hennes axlar och de begränsningar som följer med hennes uppväxt, samtidigt som hon försöker frigöra sig och bli en självständig individ.

Som döv läsare var det fascinerande att få en inblick i hur livet kunde se ut för döva finländare på 50-talet, särskilt ur ett hörande barns perspektiv som ser sina föräldrars kamp för att bli en del av samhället, den isolering de känner långt från andra döva, och de korta men betydelsefulla ögonblicken av gemenskap vid dövföreningarna. Genom Ainos ögon får vi en nyanserad bild av hennes föräldrars liv – deras kamp för att vara ansvarsfulla föräldrar, samtidigt som de tvingas förlita sig på sina hörande barn för att kunna navigera i en värld som inte är anpassad för dem. Deras känsla av maktlöshet förstärks av att tolkar och andra stödfunktioner ännu inte var tillgängliga.

Romanen är en fin berättelse som, trots de tidsskillnader och landsgränser som skiljer oss åt, känns igen på många sätt här i Sverige, nästan 75 år senare. Som döv förälder till hörande barn är de svårigheter som skildras ofta bekanta: utmaningar när de hörande barnen saknar motsvarande tecken, kommunikations-hinder med hörande personer och de kulturkrockar som uppstår. Boken påminner oss om de svårigheter vi själva möter i vår vardag och om hur våra hörande barn kan uppfatta dessa utmaningar.

Boken har ett behagligt språk och är lättläst. Den riktar sig till en bred målgrupp och erbjuder många igenkännande ögon-blick för både döva föräldrar och CODA-barn. Vad gäller titeln Så språkar mamma och jag har den en poetisk ton och klingar fint, men den ger dessvärre ingen omedelbar ledtråd om bokens innehåll. Ordet språkar kan uppfattas som ovanligt eller vagt, då det kan syfta på vilket språk som helst. Det är lite synd att det inte framgår tydligare av titeln eller framsidan att boken handlar om att växa upp med döva föräldrar. En mer informativ titel hade kanske lockat en bredare läsekrets, särskilt bland dem som saknar förkunskaper om dövvärlden.

Sammanfattningsvis är Så språkar mamma och jag inte bara en spännande roman om språk och identitet, utan också om kärlek, frihet, ansvar och den komplexa balansgången mellan olika världar. Det är en bok som passar både den som är intresserad av språk och kommunikation och den som söker en stark och gripande uppväxtskildring. 

MOA GÄRDENFORS
redaktionen@dovastidning.se

Författare: Päivi Fredäng
Förlag: Visto förlag
Antal sidor: 232
Språk: Svenska