Att lära sig läsa och skriva som vuxen

Vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet pågår sedan 2020 ett forskningsprojekt som fokuserar på döva vuxna nyanländas språkliga situation i Sverige. I projektet studeras deras språkinlärning från olika perspektiv och i denna artikel redogörs för en studie av hur de lär sig att läsa och skriva svenska.

Att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder är något som ofta är svårt och krävande även för de som befinner sig i en miljö där språket talas av omgivningen. Hörande har dock möjligheten att möta språket i alla möjliga olika sammanhang och kan snappa upp samtal på bussen, i affären och på restaurangen och kan på så sätt bygga upp sina kunskaper i språket i informella miljöer. Många nyanlända som kommer till Sverige börjar också på olika kurser för att lära sig svenska och får då också formell undervisning i språket. I gruppen nyanlända finns det många som kan ett annat skrivspråk än det latinska som vi använder i Sverige, och de som aldrig har lärt sig att läsa och skriva förut. När de kommer till Sverige förväntas de lära sig att såväl tala som läsa och skriva svenska och undervisningen handlar i stor utsträckning om att koppla samman tal med skrift.

För vuxna döva nyanlända är processen att lära sig läsa och skriva svenska mer komplicerad. När de kommer till Sverige behöver de framför allt lära sig svenskt teckenspråk (STS) för att kunna kommunicera med omgivningen – och för att i olika sammanhang kunna använda sig av STS-tolkar. Det är viktigt att komma ihåg att gruppen döva nyanlända är väldigt heterogen – de har väldigt olika bakgrund och har haft mycket olika förutsättningar innan de kommit till Sverige. För de som inte lärt sig ett nationellt teckenspråk tidigare, utan kanske främst kommunicerat med gester och tecken som de skapat hemma med familjen kan det ta tid att utveckla STS på en sådan nivå att de kan kommunicera på ett sätt som omgivningen förstår och kan uttrycka sina behov på olika sätt. Men det stannar inte där. För att kunna leva i Sverige, som är ett land där läs- och skrivförmåga snarast är en självklarhet, måste de också lära sig att läsa och skriva svenska.

Döva nyanlända ges, precis som hörande, möjligheter att delta i olika kurser för att lära sig STS och svenska. De lär sig alltså båda språken mer eller mindre parallellt, vilket innebär att deras språkinlärning blir extra krävande. Därtill ska de också lära sig tekniken att läsa och skriva. Trots det får de lika mycket tid tillgodo som hörande nyanlända som bara ska lära sig ett språk, såvida de inte beviljas undantag av t.ex. kommunen de bor i. Det gör att döva nyanlända hamnar i en mer sårbar situation med pressen på sig att lära sig så mycket STS och svenska som möjligt på begränsad tid.

I vår studie har vi tittat närmare på denna situation och analyserat undervisningen i svenska vid några folkhögskolor som har kurser för döva nyanlända. Vi valde att fokusera på de som är ”nya läsare”, dvs. de som inte har några läs- och skrivkunskaper sedan tidigare, och som har haft begränsad språklig input under uppväxten. Vi fann att undervisningen är mycket repetitiv, dvs. att man gör samma typ av övningar igen och igen och går igenom samma saker flera gånger. Trots detta sker en ytterst liten utveckling hos den här gruppen döva nya läsare. Den svenska de lär sig ”fastnar” inte, trots att deltagarna får möta samma ord i svenska flera gånger och i hög grad använder sig av Google för att söka efter bilder som visar vad orden betyder. Lärarna visar också mycket bilder av olika slag och använder sig av t.ex. Memory-spel, med bilder och ord som ska kopplas samman, liksom övningar med bilder där rätt ord ska skrivas under rätt bild och liknande. Lärarna skriver också listor med ord på tavlan som gås igenom individuellt och gemensamt med deltagarna, med fokus på olika ämnen, särskilt ord inom den personliga domänen, som handlar om hemmet, familjen och viktiga saker att känna till relaterade till samhället, såsom arbete och pengar. Men deltagarna glömmer och glömmer vad de svenska orden betyder ändå.

För att man ska kunna läsa och skriva krävs att man har ett aktivt ordförråd som man alltså har byggt upp i hjärnan. Det är därför viktigt att man i undervisningen fokuserar på de mest frekventa orden i det svenska ordförrådet. Det handlar om ord som förekommer i många olika sammanhang och som deltagarna kan möta lite överallt, såväl i skolan som hemma, på skyltar och i affären. Man behöver också avgränsa det ordförråd de döva nyanlända ska lära sig. De behöver inte inledningsvis lära sig synonymer eller varianter på olika ord (som att en boll kan vara en tennisboll, fotboll eller badboll eller att ett boende kan ha en uteplats, altan, terrass eller balkong). Istället behöver fokus ligga på att memorera de mest grundläggande orden så att man i ett senare skede, när de ord man övat på blivit automatiserade, kan bygga på med nya ord. För att man ska kunna läsa självständigt och förstå en text även med okända ord krävs ett ordförråd på ca 3 000–5 000 ord (Coady 1997), så det krävs inlärning av väldigt många ord innan man kan börja läsa självständigt. Till det kommer också att eftersom döva nyanlända kommunicerar med varandra och lärarna på STS, så måste de också koppla samman orden med den tecknade motsvarigheten till ordet, vilket belastar deras arbetsminne och gör det än svårare att lagra de skrivna orden i hjärnan.

I arbetet med att lära sig att läsa och skriva använder de döva ”nya läsarna” sig ofta av STS-lexikon. De ser olika svenska ord, skriver in dem i sökrutan i lexikonet och får ett eller flera olika tecken för ordet. Varför de använder sig av STS-lexikonet är för att de inte kan läsa och skriva sitt hemlands språk så att de kan använda ett lexikon mellan det språket och svenska. Det finns dock flera problem med att använda sig av STS-lexikonet. För det första krävs att deltagarna kan så pass mycket STS att de förstår det tecken som visas i lexikonet, för annars blir det hela bara en passiv koppling mellan det svenska ordet och tecknet – dvs. deltagaren förstår varken det svenska ordet eller tecknet. Här är det dock lätt att bli lurad till att deltagarna förstår – de kan ha en svensk mening framför sig som de tecknar ”ord för ord” utan att de egentligen förstår vad de tecknar. För det andra har STS-lexikonet många gånger flera olika tecken för samma svenska ord vilket gör det svårt att veta vilket som är rätt att använda i det aktuella sammanhanget – ta t.ex. ett ord som banan eller fil som kan betyda många olika saker och har olika teckenmotsvarigheter. Det är därmed inte säkert att STS-lexikonet är till hjälp när de arbetar självständigt, utan det är viktigt att deltagarna istället ges möjligheter att försöka samtala om olika situationer och händelser som har utgångspunkt i svenska ord och enklare meningar.

Sammantaget krävs det väldigt mycket förberedelser av lärarna och de behöver ha en mycket strukturerad undervisning. Tyvärr saknas det undervisningsmaterial som är framtaget för den här målgruppen som lärarna skulle kunna ha hjälp av i sitt arbete med att bygga upp ett litet lager av ”överlevnadssvenska” hos döva nya läsare, inte minst med tanke på den korta tid de har till förfogande för att kunna låta processen ta den långa tid som faktiskt behövs. Ett annat problem är att tiden de döva nyanlända får till förfogande för att lära sig både STS och svenska är samma som för hörande nyanlända. Här behöver systemet ses över för att ge bättre förutsättningar för lärarna att undervisa och för döva nyanlända att lära sig språken och i förlängningen förbättra deras chanser att komma in i det svenska samhället.

Ingela Holmström, docent
Krister Schönström, docent
Institutionen för lingvistik
Stockholms universitet