Åsa Henningsson om att slåss i dubbel bemärkelse

Åsa Henningsson bor i kyrkstaden Öjebyn. FOTO: ULLA HÖGLUND/SOFIA WELLBORG

SDR 100 ÅR Sveriges Dövas Riksförbunds tolfte ordförande är med om att fira förbundets hundraårsjubileum, och blir den som för in förbundet in i nästa hundraåriga epok. DT möter ordförande Åsa Henningsson en majdag, via länk från Norrbottens Dövas Teckenspråksförening där hon en gång började sitt mångåriga arbete i dövrörelsens tecken. Åsa berättar om sina insikter, hjärtefrågor, självtvivel, och om hur hon fick sitt persontecken. DT får även en liknelse om avokador.

Åsa Henningsson växte upp med döva föräldrar och döva syskon i kyrkstaden Öjebyn utanför Piteå, känt för sina trästugor och för att där finns världens enda paltzeira som serverar olika slags palt.

– Jag är alltså en av de få som vuxit upp med teckenspråk som första språk, i en familj där ingen pratade över huvudet på någon annan. De flesta har inte haft det så. Jag blir ödmjuk när jag tänker på det. Min mamma, som var sömmerska och städerska, hade en stark dövidentitet, men kunde inte uttrycka den. Min pappas första språk var teckenspråk, samtidigt som han satte ett stort värde i att han i yrket behärskade svenska så bra att han både kunde ge kollegorna råd och rätta till.

Åsa berättar att pappa arbetade som typograf, en person som alltså hanterade bokstäver och svenska ord hela dagarna. Familjen hade stor integritet. Det var viktigt att man skulle klara sig själv, kommunicera direkt med till exempel kommunala tjänstemän, och inte ta emot hjälp av andra.

Åsa gick sina första skolår i Öjebyn, på en skola där det fanns några andra hörselskadade. Som barn var hon trygg i sig själv och orädd. Det kändes inte som att det var några problem med kompisarna så länge de lekte.

– Det var när vi slutade leka som jag blev medveten om min plats. Kommunikationen slutade fungera.

Åsas föräldrar och kommunen kom fram till att det var en bra idé att Åsa flyttade till Örebro, eftersom hon annars bara skulle gå tre år i Härnösand innan hon skulle behöva flytta igen.

Örebro var bekant sedan innan, då brodern Hans studerat där. Åsa började på Birgittaskolans högstadium.

Hur kom du in i föreningslivet?
– Här i Norrbotten hade vi en hörande person som fungerade som tolk och rådgivare på dövföreningen, och precis som på flera andra håll på 1980-talet blev hon chef på vår lokala nybildade tolkcentral. Då blev det jag som fick den vakanta tjänsten på Norrbottens Dövas Teckenspråksförening. Min enda formella utbildning är faktiskt grundskola för jag hoppade av gymnasiet för det jobbet. Där blev jag kvar i fem år och fungerade som konsulent. Jag formulerade brev och ordnade upp saker åt andra, bland annat.

När DT frågar hurdan Åsa är som ledare funderar hon länge, och säger att det varit mycket lång väg att nå dit hon är i dag. Den vägen är kantad av misstag och insikter, som format Åsa till den hon är i dag.

– När jag växte upp fick jag mycket bekräftelse från vuxna, inte minst mamma som såg att jag var ett sådant barn som pratade med alla människor. Jag var inte osäker inför att prata med dövblinda, till exempel. De brukade klappa mig på håret och känna hur mycket jag hade vuxit. Jag satte mig vid vilket bord som helst och pratade med vem som helst. Jag var så enormt nyfiken.

– Under uppväxten var jag uppfostrad att ställa upp och hjälpa andra. Men det hände även att jag hjälpte andra trots att de aldrig bad om det! Jag trodde mig veta vad som var bäst för dem och fattade beslut åt dem. Det gjorde jag också när jag arbetade i dövföreningen. Jag insåg inte hur fel det var, förrän långt senare. Nu förstår jag att jag i mina tidigare år skulle ha varit bättre på att ge andra hjälp till självhjälp, alltså utan att ta över och göra saker åt dem.

---

---

Åsa fortsätter att berätta om människor hon mött under livet och lärdomar längs vägen. Medan hon fortfarande var tonåring gick hon Organisationslinjen på Västanviks folkhögskola, en utbildning som SDR (som då hade Gum Anders Andersson som ordförande och Lars Kruth i styrelsen) satsat på för att få döva att organisera sig. Där var Lars-Åke ”LÅW” Wikström lärare i ämnet socialpsykologi som var ett av ämnena. Under tiden fortsatte arbetet på dövföreningen. Men ännu hade hon en bit kvar.

– Teckenspråk och våra frågor var så naturligt och självklart för mig att jag inte förstod varför vi skulle förklara för hörande. Så mötte jag Gertrud Högström, före detta journalist på Dövas Tidning, i ett projekt för äldre döva. Jag såg hur hon pratade och resonerade med tjänstemän. Jag såg ju också hur Lars Kruth argumenterade genom att ta upp exempel. Jag såg hur tålmodigt de förklarade, och lärde mig att lyssna på andra.

Åsa funderar vidare kring sin egen personliga utveckling och berättar att hon i 30-årsåldern blev utmattad. Som tur var fanns det en terapeut i trakten som var CODA. Åsa började gå hos henne. Hon sa till terapeuten att hon ville hjälpa andra döva till ett bättre liv.

– Då lutade den här damen sig mot mig och frågade om jag menade att döva inte kan? Jag blev ställd och försökte förklara att jag menade omständigheterna, men jag insåg att hon hade rätt.

Där började en väldigt jobbig process i Åsa som kände hon gjort fel i alla år. Hon hade sett döva som hjälplösa offer för omständigheterna, och börjat föra deras talan. Över huvudet på dem. På det viset ställde hon sig högre än dem. Med styrka säger Åsa sedan:

– Jag tål inte orättvisor och felbehandlingar och i skolan var jag den som protesterade och stod upp för mina kompisar – men själv har jag varit en del av det här överlägsna sättet som jag ser att hörande har mot döva. Det var som en smäll i ansiktet när jag insåg det. Terapin och alla möten jag haft, och de människor jag arbetat med, har påverkat mitt sätt att driva frågor och format mig till den ledare jag är i dag.

Ungefär vid den här tiden började Åsa få upp ögonen för språkdeprivation. Egentligen hade Åsa långt innan sett mycket av det som numera kan förklaras med begreppet. Hon hade både fått berättat för sig och själv mött på en rad beteenden och situationer som kunde vara en konsekvens av att personer inte fått teckenspråk tidigt i livet och inte fått tillräckligt med språklig stimulans. Ett exempel på det är bristande förmåga till socialt samspel och till att se orsak och verkan.

– Det är så mycket i den diagnosen, för det borde klassas som diagnos, som förklarar så ofantligt mycket. För då kan professionella ge rätt stöd och insatser till döva som drabbats av språkdeprivation.

På 2000-talet jobbade hon i Skåne i två omgångar. Under den andra skånska vändan var hon fritidskonsulent på Dövteamet (i dag Dövmottagning) i Region Skåne eftersom de inte kunde ge henne någon annan titel då hon saknade formell utbildning. Där stötte hon på uttrycket ”Döva är som allmän egendom”:

– Ja, döva är som allmän egendom! Det var som att jag hittade en mening som jag behövt i alla år. Den attityden, att man pratar över huvudet på döva. Att man antar saker och tänker ut saker åt oss.

Att dövkompetens och språkdeprivation är frågor som ligger Åsa varmt om hjärtat som ordförande är något som är allmänt känt. Det var också det som gjorde att hon till slut tackade ja till att bli ordförande i SDR. Hon tänkte att det kunde vara ett bra sätt att få ut kunskap om språkdeprivation. Det fungerade även med familjesituationen. Åsa är gift och har vuxna barn.

– Mitt stora mål var att hela Sverige, hela Norden, och hela världen skulle få veta allt om språkdeprivation och vad det gör med människor, säger hon och lägger till att det fanns en motion om språkdeprivation som beviljades på kongressen 2017 så det var inte ”enbart” hennes fråga.

Nu har fem år gått sedan hon blev ordförande för SDR, och mycket har hänt sedan dess.

– Jag funderar ständigt på om jag är rätt person att leda förbundet.

Oj, det du säger låter självkritiskt. Du är ju invald av medlemmarna, och det för andra gången. Hur menar du med att du funderar på om du är rätt person?
– Jag är invald via föreningarna, det stämmer. Men jag funderar kring att medlemmarna, eller döva, vill arbeta på ett annat sätt. Att rörelsen ska ta andra vägar. Ja, jag är en självkritisk person.

Åsa tänker efter, som hon ofta gör, innan hon fortsätter. Den politiska scenen i dag är annorlunda jämfört med förr, menar hon. Coronapandemin slog allt över huvudet, och sedan kom kriget.

– SDR behöver arbeta på ett annat sätt. Det är tuffare att få genomslag för våra frågor i dag. Samhälleliga insatser som till exempel den aktuella frågan om psykisk ohälsa är sådant som SDR kan påverka och arbeta med och inom. Vi skriver program och planerar långsiktigt, och arbetar på det viset. Det är inte längre så att dövrörelsen har ett enda och gemensamt mål som vi alla kämpar för. Det är så många olika frågor och viljor, säger Åsa fundersamt och fortsätter:

– Så dyker det upp frågor som är väldigt viktiga för enskilda personer, som vill att vi i SDR ska bemöta och lösa. Det är i regel så att medlemmarna kontaktar SDR som en sista utväg, när det är mycket bråttom och frågan är akut. Här kan det bero på att aktörer i samhället inte gett rätt stöd och insatser eller saknar kunskap om döva. Eller så hamnar man mellan stolarna. Vi i SDR väger och bedömer om det är något vi kan göra för dem med de resurser vi har och om det vi gör kan leda till prejudikat. Alltså ska det göra skillnad för många döva. Eller så hänvisar vi till rätt ställe. Samhället måste ta sitt ansvar här.

Ibland dyker det upp oförutsedda saker och frågor som förbundet måste ta ställning till. Inte alltid så enkelt, speciellt när samhällsmaskineriet går så snabbt som Åsa uttrycker det.

– Ofta säger jag att vi ska vänta och se hur saker och ting utvecklar sig. Jag är inte alltid säker på att det är rätt att avvakta, men det är så jag tycker och tror att det ska fungera. Påverkansarbete tar sådan tid. Det är som med avokador.

Avokador?
– Ja, det är en liknelse jag ofta använder. Vi köper omogna avokador i affären och tar dem hem och väntar på att de ska mogna och bli ätbara. Vi kan också köpa mogna avokador mycket dyrare, men de är inte alltid bra.

Till slut, vill du berätta om ditt persontecken?
– Det gör jag gärna! Jag växte upp som Å-s-a rätt och slätt, men då jag flyttat till Örebro skulle jag och några kompisar lattja och dela en colaburk med händerna. Det är ju omöjligt, men ändå lyckades jag på något sätt! De andra blev så imponerade och varnade varandra på skämt Akta dig, hon är stark, hon kan klå oss alla. Slåss! Så fick jag tecknet slåss! Många år senare kom en kvinna på en psykologkonferens där jag föreläst fram och frågade om mitt persontecken. Jag berättade historien om colaburken. ”Åh”, sa hon besviket, ”vi som trodde att du fick det för att du slåss för döva.” När jag skulle avsluta den terapi som jag berättade om tidigare sa den äldre damen som fått mig att inse så många saker om mig själv, att jag gjorde skäl för mitt persontecken. Och det är ju så. Jag heter inte Åsa som i bokstäverna Å S A, utan det är mitt persontecken som är jag, jag är Åsa!

JENNY SCHÖLDT OLSÉN
redaktionen@dovastidning.se

LÄS OCH SE MER: Här finns alla artiklar och inslag om SDR:s 100-åriga historia som DT tidigare publicerat

---

SDR:s tolv ordförande genom tiderna

1922 – 1929 Dan Andersson, Göteborg*

1929 – 1938 Alfred Persson, Uppsala

1938 – 1944 Dan Andersson, Göteborg*

1944 – 1949 Bror Malmberg, Örebro

1949 – 1955 Gösta Wiberg, Göteborg

1955 – 1967 Lars Kruth, Östersund*

1967 – 1979 Harry Fredriksson, Falun

1979 – 1983 Karl-Erik Karlsson, Göteborg

1983 – 1986 Lars Kruth, Östersund*

1986 – 1992 Gum Anders Andersson, Leksand

1992 – 2009 Lars-Åke Wikström, Stockholm

2009 – 2013 Ragnar Veer, Stockholm

2013 – 2016 Hanna Sejlitz, Stockholm

2017 – Åsa Henningsson, Piteå

*personen var ordförande under två olika perioder