Anneli är pionjär i dubbel bemärkelse

Anneli Örlegård undervisar, här i mitten av 1990-talet.

Anneli Örlegård är en pionjär i dubbel bemärkelse: som Östervångsskolans första utbildade döva lärare 1985 och som Sveriges första döva studierektor 2000-2007. Hon minns också hur förändringens vindar blåste på 1980-talet efter riksdagens erkännande. När hon ser tillbaka på den tiden, konstaterar hon: ”Många före detta elever har akademisk utbildning i dag. Det gör mig stolt”.

Anneli Örlegård har ett talande exempel från 1980-talet. En dag var hon i full gång med att undervisa en grupp döva elever. Skolans hörseltekniker tittade förbi hennes klassrum och noterade att mikrofonerna stod oanvända. Han nämnde att de måste användas.

– Jag sa ursäktande ”Men jag är döv och de här eleverna är också döva. Hur ska vi kunna använda mikrofonerna?” Drygt 10-15 år senare när vi pratade om händelsen, hade vi roligt åt det, berättar Anneli.

Precis som lärarna Harriet Björneheim och Håkan Collin minns Anneli att förändringens vindar blåste på 1980-talet. Attityden till svenskt teckenspråk var inte alltid positiv. Vissa lärare fortsatte att teckna och tala samtidigt. Anneli försökte få dem att förstå att svenska och svenskt teckenspråk är två åtskilda språk och därför inte ska blandas ihop.

– Jag frågade dem retoriskt: ”Kan man prata engelska och svenska samtidigt? Nej, där ser man” säger hon.

Ett annat exempel var att hon föreslogs undervisa i ämnet teckenspråk.

– Jag svarade att jag visserligen behärskade teckenspråk men inte kunde undervisa i ämnet eftersom jag hade noll akademiska poäng i teckenspråk, säger Anneli som tog examen som mellanstadielärare 1985 men också sedan kom att undervisa för högstadiet.

Hur kom det sig att hon valde läraryrket? När hon själv gick i gymnasiet, hade hon ingen aning om vad hon ville jobba med efter studenten. Religionsläraren Christer Degsell (hörande) tyckte att hon skulle välja att studera till lärare.

– För honom var det en självklarhet att döva skulle bli lärare. Jag var imponerad av honom.

Medan hon studerade på Lärarhögskolan i Malmö, gjorde hon praktik på Östervångsskolan i tre omgångar. Hon följde bland annat en lärare som var coda (barn till döva föräldrar). Det var inspirerande att följa hans lektioner. Yrket kändes rätt för Anneli.

– Jag tycker om att förmedla kunskaper och jobba med barn. Som lärare handlar det inte bara om att ge till barn utan också få något tillbaka från dem.

Hon var Östervångsskolans första utbildade döva lärare 1985. På den tiden fanns en döv teckenspråkslärare, men utan akademisk utbildning. Anneli såg hur eleverna uppskattade att ha en döv lärare.

– Mina före detta elever sa senare att det gjorde skillnad att ha en döv lärare. De hade någon som de kunde identifiera sig med och såg upp till. ”Om vuxna döva kan, så kan också jag” tänkte eleverna. Detta även om jag var en sträng lärare och det fanns fullt teckenspråkiga hörande lärare, men för eleverna var identifikationsbiten viktig, säger Anneli.

– Många före detta elever har akademisk utbildning i dag. Det gör mig stolt, och är en effekt av riksdagens erkännande 1981.

1999 blev hon färdig som speciallärare efter en påbyggnadsutbildning. Inte bara det, hon fick även samma år SDR:s Guldtecken nummer 5 för sin ”fantastiska bok om Östervångsskolans historia, härlig läsning” som förbundet uttrycker det. Det var dåvarande rektor Christer Fleur som övertalade henne att skriva en bok inför skolans 125-årsjubileum.

I början av 2000-talet blev hon studierektor för skolan, den första döva studierektorn i modern tid. Ett lärorikt, spännande och utmanande jobb, men hon valde att återgå till sin renodlade lärarroll 2007 då hon upplevde att det var för mycket administration. Hon var dock glad över att skolans f.d. studierektor/sedermera rektor Signild Salander trodde på henne och ansåg att hon skulle bli studierektor.

Anneli ser tillbaka på riksdagens erkännande för 40 år sedan. Hon uppskattar att det finns betydligt fler döva lärare i dag både på Östervångsskolan och andra specialskolor för döva och hörselskadade.

– Döva lärare besitter en unik och välutvecklad visuell förmåga som hörande lärare inte kan ha, vilket betyder mycket.

Hon uppskattar även att Specialpedagogiska skolmyndigheten, som driver specialskolor för döva och hörselskadade elever, Östervångsskolan är en av dem, har en ambitiös språkplan för svenskt teckenspråk och svenska. En del i planen är att stärka teckenspråksmiljön i specialskolorna. Nu är attityden till teckenspråk helt annan än på 1980-talet. Tidigare kunde hon känna sig lite ensam när hon hade rast. Kollegorna pratade nästan uteslutande svenska.

– Nu är det teckenspråk som gäller på raster (mellan kollegor), säger hon.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se