Än går solen upp på Öresjögården

  Som mest hade landets dövföreningar tillsammans 27 stycken sommarhem. Idag finns sju kvar.

Ifjol besökte vi Björkö och Ljungheda. Nu kommer turen till Öresjögården som i år firar 40 år i dövföreningens ägo. Gården ligger lite över en mil utanför Trollhättan, charmigt beläget vid vattnet.
Eldsjälarna Ingvar Ulfsparre och Kennert Widell tar emot. De två ingår i den handfull manstarka arbetsgruppen som håller gården igång. Den kvinnliga arbetsgruppen kallas ”arbetsmyrorna”. En efter en droppar bilarna in. De flesta en Saab vilket inte är så konstigt när vi rör oss i Saab-land. Det är fredagsfika och snart juni och gräset har grönskat ordentligt. Hur många som kommer på fika på fredagarna är helt upp till vädret, berättar Ingvar.
– Är det soligt kommer uppemot 30 personer. Är det dåligt kan det komma tio personer, säger han medan Torbjörn Lyxell, också han eldsjäl. Dom visar runt. Pratar om husvagnsplatserna. Plötsligt pekar Ingvar på en liten bänk som han gjort av ett nedhugget träd på gården.
– Se där, en ljugarbänk, vi har några här. En ligger på världens högsta berg, ser du, säger han och pekar mot den högst belägna bänken.– Och den där är bänken framför den stora åkern, som är stor som fan, ser du. Framför bänken ligger en liten futtig gräsplätt. Kennert och Torbjörn skrattar. De tre har känt varandra i många år. Och gården känner dom lika väl. 

Glasflaskor i sjön
Gården består av tre hus – ett hus med sexton bäddar och så huvudhuset med kök och ett rum där en familj med flera barn kan bo. Gården har totalt 24 bäddar. Och det tredje huset med matsal och altan där man kan ha fester och middagar. Att det är ihopbyggt av två militärbaracker syns inte. Givetvis finns en brygga ut i vattnet. Möblerna är gåvor av medlemmar och folk utifrån. Och upprustat av föreningens medlemmar som är fackmän, som snickare och målare etc.
– Mycket lite är inköpt, vi har inte pengar nog, berättar Ingvar.1971, för fyrtio år sedan hade de däremot råd att köpa gården. Den kostade 90 000 kronor av Länkarna (förening där alkoholister hjälper varandra att bli nyktra medborgare)– Vi köpte gården kontant. De ville bestämt ha det kontant. Vi överlämnade pengarna, sen drog de direkt. Sen hittade vi massor av tomflaskor, tomburkar gömda i hela huset. Till och med i vattnet! Fy fan, vi fick städa mycket, minns Ingvar.Kennert ler och skakar på huvet. Han minns också Länkarnas burkar och flaskor.
– De gömde i källaren och… Ja överallt. De smögsöp nog en hel del.
Ingvar har gott om historier från Öresjö. Som den gången då de var tvungna att riva ett litet förrådshus som var tänkt bli bastu men byggnaden ruttnade så fort att de eldade ned den istället. De andra skakar på huvet åt det när han berättar det med glimten i ögat. En annan anekdot han åkte skridskor på sjön och åkte till andra sidan sjön och åt där. Sen var det hemfärd. Det var bara ett problem. De hade motvind hela vägen hem.– Fan, vad vi fick åka. Vi letade upp ställen där det fanns lä och åkte omvägar och till slut kom vi fram och jag hade kramp i benen, ler Ingvar som inte bara åkt skridskor på sjön. Som ung rejsade han runt med sin bil på isen. Det som inte han vet om Öresjögården är inte värt att veta.

70-talet glansperiod

Under 70-talet var gården full av folk hela tiden. Precis som med alla andra sommarställen i landet har frekvensen avtagit.
– Vi är äldre idag och kommer oftast över dagen eller kvällen bara. Men idag har vi fortfarande bokningar, mest av skolor och sådant och vi får in lite pengar. Husvagnar på Öresjögården ökar, berättar de. Och speciellt när Fallens dagar* i juli infaller, då kommer det folk. Genom att göra arrangemang som kakfrossa på nationaldagen, ordna midsommarfester och sånt försöker de få in pengar så att de kan fortsätta driva gården.Helt problemfritt är det inte. Eldsjälarna blir allt äldre och gården blir därefter. En sak som att klippa gräset tar en hel dag och det sliter. Husen är slitna och kraven från kommunen höjs hela tiden.
– När vi köpte stället drack vi vatten direkt från sjön, sen ur brunnen. Nu kräver kommunen att vi drar in avloppsystem före år 2016 och det kostar minst 150 000 kronor. Frågan är om vi har råd, funderar Torbjörn Lyxell, som berättar att han känner en del ägare utmed sjön och en del har sålt sina hus just av den anledningen. De vill inte ta på sig den kostnaden. 
– De verkar vilja att området ska bli ett bofast område. Alltfler som köper hus häromkring bor året runt nu.Ulla Pettersson, ordförande i dövföreningen har pratat med kommunen när de firade gårdens 40 år om situationen med den stora utgift som ett avloppssystem innebär.– De förstod problemet, tror jag. Eftersom vi inte är privata ägare kommer vi kanske få ett undantag, kanske få betala en del medan kommunen står för en del. Vi får se, säger Ulla som är försiktigt positiv men ändå realist.Hur länge till finns Öresjögården i dövas ägo?
– Vi tar ett år i taget. Det går helt ok så länge och vi kommer att fortsätta så länge vi orkar. Ekonomin är ok, vi klarar oss precis oftast, säger Kennert. Vi diskuterar om de olika sommarställens öden. Som mest hade dövrörelsen 27 sommarställen. Idag är de sex kvar. De säger att de inte velat ta risker liknande det som hände med stället i Mullsjö, att man byggde om och vartenda rum fick dusch och toa eftersom det klagades. Man fick storhetsvansinne, helt enkelt, konstaterar sällskapet.
– Sen så kom inte folk dit ändå, minns Kennert.
Gården har varit ett andra hem för många av medlemmarna i Trollhättans dövförening. Men för de yngre har det mest varit enstaka besök. Återväxten är inte tillräcklig menar Ingvar, Kennert och Torbjörn. 
– Vi blir allt äldre. De yngre tar inte vid, konstaterar Torbjörn.Anledningen är delvis historiska. Förr i tiden var det lätt att få jobb i Trollhättan, bland annat på Saab och Volvo Aero. Idag går Saab inte bra och ungdomarna flyttar ut mer än in i staden. Dessutom är dagens ungdomar uppväxta hemma och föräldrarna kan teckenspråk till skillnad mot förr, då döva levde tätt ihop med varandra på skolorna och kom bara hem på loven. Ens familj blev de döva vännerna. Och för många har det suttit i hela livet.
Det är Öresjögården ett exempel på – än så länge.

Fallens dagar * = firas i Trollhättan sedan 1959 i några dagar i juli.