15 personer dog i Ydalekatastrofen

Begravningståget i Bollnäs efter olyckan. FOTO: Forskarföreningen Släkt och Bygd i Bollnäs

Det var lördagen den 22 augusti år 1896, sommarlovet var slut och höstterminen skulle precis starta på dövskolan i Bollnäs. Skolan hade som tradition varje år att ordna en utflykt för elever och lärare på skolan strax före höstterminens start för att alla skulle få ha det roligt och lära känna varandra.

Utflykten skulle detta år gå till den lilla ön Gullhammarön i sjön Varpen som ligger vid Bollnäs stad. Det var en vacker dag och sjön låg spegelblank. Där var 38 elever i åldrarna 8 till 17 år och personalen som bestod av 7 personer; rektor Johan Prawitz, fyra lärare, husmor och vaktmästare.

Båten som skulle ta dem till Gullhammarön var en liten ångslup som hette Ydale. Den var allt för liten att ta alla samtidigt så man delade upp sig i två grupper. I den första gruppen på 22 personer fanns alla flickorna, rektorn, lärarinnorna, husmor och så två av de starkaste pojkarna som skulle få bära matsäcken. Kvar på land blev makarna Prawitz dotter Betty, 14 år. Klockan 10.50 hoppade man ombord och så startade färden.

På väg ut till ön passerade man mellan två flytande timmerupplag. Fyra minuter efter avfärd kunde de som stod på stranden chockade se hur båten kantrade. Den hade i full fart gått på en avkapad dykdalb – en förtöjningsanordning till en timmerläns vars topp låg osynlig cirka 40 cm under vattenytan och som flottningsföretaget nyss kapat och glömt att informera kaptenen om.

Båten tog in vatten så snabbt att den sjönk efter tio sekunder. Alla kom i vattnet och många följde med båten sex meter ner till botten. På sågverket hade man sett olyckan och det kom snabbt flera räddningsbåtar till undsättning men det var ändå för sent för de flesta. Bara åtta personer kunde räddas, bland dem kaptenen, eldaren och rektorn. 15 dog: 11 flickor och de båda starka gossarna, rektorns hustru Axelina Prawitz som var handarbetslärarinna på skolan och själv döv samt husmodern Elin Aspeqvist.

Skräckfyllda scener utspelade sig då barn som sjunkit försökte klamra sig fast vid benen på de som kunde simma, och några fastnade under båtens soltak och kunde inte ta sig upp. Långa kjolar och tunga material i kläderna bidrog säkert också till att så många drunknade. Rektor Prawitz följde med båten ner i djupet men lyckades ta sig loss och simmade mot en timmerflotte. Men så hörde han rop på hjälp från lärarinnan Anna Toll. Han simmade ut och hjälpte henne till timmerflotten där de både sedan blev uppdragna av en flottningskarl.

Kaptenen Johan Larsson hjälpte en flicka upp på länsen och simmade sen ut igen där han fick se Axelina Prawitz strax under ytan med uppsträckta armar. Han tog tag i dem, men då grep hon fatt i honom med sån kraft att han inte kunde röra sig och båda höll på att drunkna. Till slut måste han bryta loss hennes grepp och simma till länsen, helt utmattad.

Axelina Prawitz drogs sedan upp i en båt och man försökte rädda livet på henne men det var försent. Man lyckades under dagen få upp alla drunknade utom två, men de återfanns på måndagen. Kropparna fördes till dövskolans gymnastiksal där de så småningom lades i öppna kistor så att de ditresta föräldrarna kunde ta farväl. Nyheten om olyckan spreds snabbt över landet och på många håll flaggade man på halv stång. Drottning Sofia skickade sina kondoleanser genom landshövdingen.

Vid begravningen fem dagar senare gick ett långt begravningståg från dövskolan till kyrkan och längs vägen paraderade uniformerade järnvägsmän. Omkring tretusen personer var med i och utanför kyrkan. Alla de döda flickorna begravdes i en gemensam grav och de båda kvinnorna i varsina gravar. Rektor Prawitz gifte om sig med Anna Toll efter ett och ett halvt år.

ANNE-MARIE NILSSON
redaktionen@dovastidning.se