10 år med språklagen – så har det gått

Personerna på bilden har inget med artikeln att göra. FOTO: TOMAS KOLD

Den 1 juli 2019 firar språklagen 10 år. I lagen har det svenska teckenspråket en särställning. DT tar reda på vad lagen hittills har betytt för teckenspråket och hur språket kan bli ännu starkare framöver.  

Den 20 maj 2009. En grupp förväntansfulla döva satt på riksdagens åhörarläktare. De jublade när riksdagen klubbade igenom den historiska språklagen. Nu fanns det svenska teckenspråket för första gången reglererat i lagen. 

– Det här är lika stort som 1981 när riksdagen erkände teckenspråket som dövas första språk! Det råder inte längre någon tvekan om att teckenspråk är ett språk, sade SDR:s dåvarande intressepolitiska sekreterare Suzanne Albihn till DT. Hon var en av dem som befann sig på läktaren. 

– Tidigare har vi inte haft någon lag att hänvisa till, men nu kan vi göra det. Vi kan peka på lagen och säga att samhället har ansvar för att vi ska få använda vårt första språk på olika områden, till exempel i vården, sade Suzanne Albihn. 

I språklagen är svenskan huvudspråk och det samhällsbärande språket. Det svenska teckenspråket har i lagen en ställning motsvarande de fem nationella minoritetsspråken: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. 

Vad gäller det svenska teckenspråket så står det i språklagen att det allmänna har ett särskilt ansvar att skydda och främja det. Vidare står det att den som är döv, hörselskadad eller som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket. 

Nu har tio år gått. Vad har språklagen hittills inneburit för det svenska teckenspråket? DT frågar Tommy Lyxell. Han arbetar som språkvårdare i svenskt teckenspråk vid Språkrådet i Stockholm. 

– Språklagen har satt det svenska teckenspråket på kartan och stärkt dess ställning. 

Han kan se några positiva effekter av språklagen: 

– Nu finns det ökad kunskap hos allmänheten om att det heter svenskt teckenspråk, inte bara teckenspråk. Indirekt är det underförstått att det svenska teckenspråket skiljer sig från andra länders teckenspråk, säger han och fortsätter: 

– Det svenska teckenspråket har blivit mer synliggjort i och med att de flesta myndigheter känner till att det svenska teckenspråket är reglerat i språklagen. Ett exempel är att vi har gjort en kartläggning (2015) som visar att det finns mer information på teckenspråk på myndigheters webbplatser än 2010. 

Språklagen är ”bara” en ramlag, vilket enligt Tommy Lyxell är en nackdel. En ramlag innehåller allmänna riktlinjer och mål, inte detaljer. Istället kan en ramlag preciseras i annan lagstiftning om den finns. 

En lag som mer uttryckligen säger vilken rätt en person har till teckenspråk existerar ännu inte. Detta till skillnad från de fem nationella minoritetsspråken som även har en egen lag: ”Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk”. Därmed har minoriteter som talar finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch starkare rätt till sina språk på olika områden, till exempel förskola, äldrevård och vid myndighetskontakter.  

Ett stort problem som Tommy Lyxell ser är på skolområdet för personer som talar svenskt teckenspråk. 

För hörande elever som har minst en döv förälder är det ingen självklarhet att de får läsa teckenspråk som modersmål i skolan. En kommun kan nämligen säga nej till att ordna med modersmålsundervisning i teckenspråk om det finns färre än fem elever. För nationella minoritetsspråk räcker det med en enda elev. 

Det finns dock enstaka kommuner som har beslutat att teckenspråk ska ses som ett minoritetsspråk i deras skolor. Men det varierar vilka målgrupperna är. Enbart för de elever som har minst en döv förälder eller också för de elever som själva är döva och hörselskadade och går integrerat i skolan tillsammans med hörande? Även för hörande som har döva syskon? 

– En annan fråga är hur teckenspråksundervisningen organiseras inom kommunen. Enligt språklagen ska en elev kunna lära sig det svenska teckenspråket, använda och utveckla det. Hur fungerar det i praktiken? Det räcker ju som bekant inte att en elev lär sig teckenspråk i klassrummet, hen måste också kunna använda och utveckla det i möten med andra teckenspråkstalande.   

Ett glädjeämne är enligt Tommy Lyxell den reviderade läroplan för förskolan som träder i kraft i sommar. I läroplanen betonas och uppmärksammas svenskt teckenspråk för döva, hörselskadade barn och andra barn som har behov av det. Samma sak borde enligt honom gälla dem som går i grundskolan och gymnasiet. 

På frågan om hur det svenska teckenspråkets ställning kan bli ännu starkare i framtiden, svarar han att det i första hand är andra lagar som behöver revideras, där svenskt teckenspråk omnämns, till exempel skollagen. Men även språklagen kan behöva förtydligas. Då tänker han framförallt på formuleringen ”den som är döv, hörselskadad eller som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. 

– Formuleringen är framtagen ur ett funktionsnedsättnings-perspektiv. Det svenska teckenspråket ses i första hand som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Det borde vara den språkliga identiteten som ska vara vägledande, inte hörselförmågan, säger Tommy Lyxell. 

– Formuleringen ”…har behov” kan också ifrågasättas. Hur kan en persons behov av ett språk bedömas och av vem? De som talar svenskt teckenspråk gör det av goda skäl, vilket ingen annan ska behöva ifrågasätta, säger han och frågar retoriskt om det finns något annat språk som också ”behovsprövas”. 

– Det är intressant att i språklagen står det ingenting om vilka som talar svenska, bara att det är huvudspråk i Sverige. Varför ska vi egentligen prata om vilka som talar svenskt teckenspråk?

SDR:s ordförande, Åsa Henningsson, delar samma bild som Tommy Lyxell av vad språklagen har inneburit för det svenska teckenspråket. Hon lägger till att det är problematiskt att samhället fortfarande många gånger ser teckenspråket ur tillgänglighets- och funktionsnedsättningsperspektiven. 

– Ett exempel är SVT:s teckenspråkstolkade program. Det ses som ett tillgänglighetsprojekt hos dem, säger hon. 

SVT:s program på teckenspråk däremot produceras av SVT Teckenspråk, en av SVT:s minoritetsspråksredaktioner. 

Åsa Henningsson menar att SVT:s indelning är ett tydligt exempel på hur kluvet samhället är i synen på teckenspråket: både ett språk och ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Det sistnämnda är något döva inte identifierar sig med. De ser sig som en kulturell och språklig minoritet.  

SDR har som mål att dövas rätt till det svenska teckenspråket ska stärkas inom samtliga samhällssektorer. 

Sveriges tolkning av Europarådets konventioner för minoriteter och minoritetsspråk är att det svenska teckenspråket inte är ett kulturspråk som talas i generationer. Därför är det svenska teckenspråket inte ett nationellt minoritetsspråk.

SDR arbetade innan språklagen blev verklighet för att det svenska teckenspråket skulle ses som ett nationellt minoritetsspråk. Men så blev det inte. SDR ser dock språklagen som ett positivt första steg. 

Nästa steg är att SDR under mandatperioden 2017-2021 planerar att söka projektmedel för att kunna starta projektet med arbetsnamnet Vägval. Tanken är att göra en djup kartläggning av vad språklagen hittills har inneburit på olika områden och ge förslag på vilka förändringar som behöver göras för att stärka det svenska teckenspråkets ställning. Det kan exempelvis handla om att hitta argument för att göra det svenska teckenspråket till ett nationellt minoritetsspråk. 

Själv har Åsa Henningsson funderat på om det svenska teckenspråket inte kan göras till ett av Sveriges huvudspråk: 

– Det svenska teckenspråket är ju lika mycket svenskt som svenskan. Båda språken härstammar ju från europeiska språk-familjer och har talats av generationer svenskar. 

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

---