Kommentar: Föreningslivet är död – länge leve föreningslivet 

Elin Westerlund vikarierar som redaktör på Dövas Tidning. Foto: Dövas Tidning

I framtiden kommer flera dövföreningar ha försvunnit. Endast föreningarna i storstäderna och på orter med starka kopplingar till döva och teckenspråk kommer överleva.  

Det tror jag.  

I vintras berättade de tidigare styrelsemedlemmarna i Borås dövas förening att många ungdomar flyttar till Göteborg och Stockholm, främst för att få arbete men också för ett socialt liv. Den här utmaningen är knappast unikt för Borås. Snarare tror jag att flera dövföreningar på små orter stöter på samma utmaning. 

Vad ska vi göra åt detta? Jag har inget svar. Självklart är det jättesorgligt om en dövförening läggs ned. Det innebär bland annat att en del av dövhistorien försvinner. Men vi ska inte heller vara rädda för förändringar eftersom det också är ett tecken på livskraft. Trenden går mot nischade verksamheter inom föreningslivet, och där utgör döva och teckenspråkiga knappast ett undantag. Dessutom speglar nybildade föreningar tidsandan och uppfyller de behov som finns i samhället. 

Föreställ dig till exempel en förening för matlagningsintresserade teckenspråkiga. Eller en förening för döva konstnärer. Visst vore det spännande? På andra sidan Östersjön har två nya föreningar bildats under de fem senaste åren: en för döva akademiker och en för döva konstnärer. Jag är inte förvånad om vi ser något liknande i Sverige inom de närmaste årtiondena. Åtminstone bildades en teckenspråkig kulturförening i Malmö för 11 år sedan, då under namnet Spelis som idag är Vecibel. 

Det går inte heller att förvänta sig att ungdomar automatiskt tar över i föreningslivet när de äldre inte längre orkar. Idag är valmöjligheterna flera, och då kanske dövföreningen inte intresserar. Eller så fokuserar man hellre på sina studier, sin karriär eller sin familj. De här utmaningarna är däremot inte unik för dövföreningar, utan hörande föreningar kämpar med samma utmaningar. 

Samtidigt kan man fundera på hur man bjuder in ungdomar i föreningsverksamheten. Klagovisor om att styrelsearbete är tungt och tidskrävande har nämligen en avskräckande effekt på många. Dessutom ska ungdomar ha möjligheten att påverka i sina föreningar på riktigt, och bli syssnade på. Annars röstar de med fötterna. 

Hur det blir får framtiden utvisa. Jag har nämligen ingen spåkula. 

Vilka tankar väcker ämnet hos dig? Kontakta gärna mig per mejl.

TEXT: ELIN WESTERLUND

elin.westerlund@dovastidning.se