”Vi behövde göra en film om dövas väg in i svensk film och tv”

Nisti har i tre års tid arbetat för att tvillingarna skulle få vara prisutdelare på Guldbaggegalan. I år blev det verklighet. – Det var fantastiskt att se dem. Nu vet hela branschen vilka de är, och de har fått flera förfrågningar efteråt. Foto: Elin Westerlund

Nisti Stêrk tror på filmens makt att skapa förändring i samhället. Hon hoppas på att dokumentären om Amina och Jamila Ouahid ska göra skillnad. 

Nisti Stêrk, regissör och producent, berättar att hon mötte tvillingarna på ett större evenemang där hon var konferencier. Temat för kvällen var inkludering och mänskliga rättigheter.  

Som en del av programmet ville hon att Stig Dagermans dikt Min flykt skulle tolkas av olika personer på olika sätt, bland annat på teckenspråk. Då föreslogs Amina och Jamila Ouahid. 

– Jag hade inte sett dem på scen tidigare, men deras tolkning var så personlig och stark att jag blev helt förtrollad, säger Nisti. 

Efter tvillingarnas framträdande började de prata. Samtalet kom snabbt in på Nistis arbete som dokumentärfilmare med fokus på mänskliga rättigheter. Där väcktes också idén till en film om dövas rättigheter inom film och tv. 

Senare bjöd hon in dem till premiären av sin film om en afghansk filmstjärna, som efter 23 år i Sverige försökte ta plats i teatersverige. När tvillingarna såg filmen blev parallellen tydlig för dem. 

– De kände igen sig i kampen att få ta plats. Då blev det tydligt att vi också behövde göra en film om dövas väg in i svensk film och tv. 

Efter premiären hade de ett möte där de bestämde sig för att gå vidare med dokumentären. Sedan kunde inspelningen börja. 

I början var Nisti lite orolig för hur hon som hörande regissör skulle tas emot i dövvärlden. 

– Här kommer jag som en hörande person, men jag har blivit mött med mycket värme och öppenhet. 

Att arbeta tillsammans med teckenspråkstolkar var också en ny erfarenhet för henne. 

– Man blir beroende av en annan människa på ett sätt jag inte har upplevt tidigare. 

Hon säger att arbetet har gjort henne rikare på kunskap och fått henne att växa som människa. Hon kan ännu inte teckenspråk flytande, men har lärt sig några tecken, som till exempel ”toppen” och ”tack”. 

Att producera dokumentären har inneburit flera utmaningar. En begränsad budget har gjort att filmteamet inte kunnat följa med tvillingarna på alla deras uppdrag, särskilt internationellt. De är flitigt anlitade och medverkar i olika sammanhang runtom i världen. Mycket av detta har inte kunnat dokumenteras. 

Om resurserna varit större hade Nisti gärna arbetat mer kontinuerligt med teckenspråkstolk i produktionen, eller tillsammans med en döv person i teamet. 

Hon hade gärna velat arbeta med en döv fotograf och en döv klippare, men de personer hon ville samarbeta med var redan uppbokade. 

– När de väl kunde, var det i stället andra delar av produktionen som inte gick att få ihop. 

Hon betonar att det inte handlar om en brist på kompetens. 

– Tvärtom finns det många döva som är välutbildade och erfarna, men de behöver få fler möjligheter och fler chanser att arbeta i branschen. 

En annan utmaning har varit att få allas scheman att gå ihop. Det har krävt mycket planering att samordna inspelningar med fotografer, teckenspråkstolkar, tvillingarna och andra som medverkar. 

Dokumentären om Amina och Jamila skiljer sig från andra dokumentärer som Nisti har gjort. 

– När det gäller det filmiska uttrycket arbetar jag hela tiden för att förstärka det, men här måste berättandet utgå från teckenspråkets villkor. 

Hon har bland annat tittat på Deaf President Now för att se hur andra produktioner har arbetat. 

– När jag tittade på den såg jag att man i USA ibland arbetar friare med bild och klippning. Där kan en dubbad röst ligga kvar över andra bilder i flera sekunder, även när den som tecknar inte syns i bild. På så sätt tänjer man mer på gränserna i det filmiska berättandet. 

I Sverige ser förutsättningarna annorlunda ut. 

– Här finns tydliga krav på att teckenspråket inte får klippas bort eller döljas av andra bilder. När en person tecknar måste den personen vara kvar i bild, annars blir filmen otillgänglig för döva tittare. 

Det påverkar både rytmen och strukturen i filmen. 

– Det handlar alltså inte om brist på ambition, utan om ett medvetet val för att göra filmen tillgänglig för både döva och hörande. 

Hon menar att arbetet också lyft fram att det fortfarande finns begränsad kunskap inom delar av filmbranschen om hur berättande på teckenspråk fungerar. 

– Det behövs större förståelse för både teckenspråkets uttryck och de villkor som krävs för att döva fullt ut ska kunna ta plats inom svensk film och tv. 

Nisti ser att döva skådespelare får större utrymme i länder som USA, England och Italien, medan utvecklingen i Sverige går långsammare. 

– I Sverige kanske man måste börja i mindre steg. 

Samtidigt betonar hon att döva skådespelare inte bara ska få spela roller där dövheten står i centrum. 

– Döva ska kunna spela vilka roller som helst. 

Hon lyfter också internationella produktioner som exempel på att det går att anpassa arbetet när döva skådespelare medverkar. 

– Det handlar framför allt om vilja, kunskap och inställning. 

Dokumentärfilmen sänds i SVT1 den 14 maj på svenska teckenspråkets dag. Innan dess har den galapremiär på Maximteatern i Stockholm. 

Nisti hoppas på en fullsatt salong och vill att också en hörande publik ska ta till sig filmens budskap. 

– Jag lyfter ofta frågor om mänskliga rättigheter i mina filmer och försöker tänka i nya banor. 

– Döva ska vara inkluderade och ha samma rättigheter som hörande. Det finns fortfarande många som saknar kunskap om döva, och jag hoppas att filmen kan bidra till större förståelse. Det behövs en förändring. 

Hon berättar att flera av hennes tidigare dokumentärfilmer har lett till förändring för många människor. 

– Jag hoppas att även den här filmen ska kunna göra skillnad. 

Avslutningsvis har Nisti ett budskap till alla döva: 

– Våga drömma! 

Hon säger att hon inte kan tala för dövas erfarenheter, men att hon själv vet hur det känns att ibland stå utanför och inte bli bedömd på sina egna villkor. 

– Jag vet att det kan vara tufft. Jag vet hur det känns att inte alltid få tillträde till alla rum eller bli sedd för det man faktiskt är. Därför vill jag säga: våga drömma, tro på dig själv och fortsätt. Om någon säger nej, betyder det inte att vägen är stängd. Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv. 

TEXT: ELIN WESTERLUND

elin.westerlund@dovastidning.se

---

Artikeln har tidigare publicerats i pappersversionen av Dövas Tidning 2/2026.

---

Läs mer: Amina och Jamila vill se en förändring i svensk tv och film