2026-05-11
Amina och Jamila vill se en förändring i svensk tv och film
Dokumentäraktuella Amina och Jamila Ouahid vill att döva ska kunna känna inspiration när de ser dokumentären. Foto: Elin Westerlund
Dokumentär-aktuella Amina och Jamila Ouahid vill se teckenspråk i rutan och döva skådespelare i huvudroller. I dokumentären berättar de om sina erfarenheter och om varför en förändring behövs.
– Det är svårt att tro att det händer på riktigt! Ärligt talat är jag både nervös och glad! säger Jamila Ouahid och ler stort.
Den 14 maj, på Svenska teckenspråkets dag, släpps dokumentärfilmen om Amina och Jamila Ouahid. Filmen är regisserad av Nisti Stêrk.
Genom dokumentären vill tvillingarna visa hur branschen fungerar, vilka hinder som finns och varför döva måste få större utrymme inom film och tv.
– Vi vill att döva som ser filmen ska kunna känna inspiration, mod och styrka, säger Amina.
– Vi vill se teckenspråk i rutan och döva skådespelare i stora roller, inte bara i små roller! säger Jamila.
De ser att det finns flera döva skådespelare, förutom dem själva, som borde få chansen.
Varför är det viktigt med döva skådespelare i filmer och tv?
För Jamila är svaret tydligt:
– Det handlar om representation, inspiration och förebilder. Att ta plats. Det har betydelse för både vuxna och barn att se sitt språk i film och tv.
Amina fyller i att det också skapar en större förståelse hos allmänheten.
– Det sprider kunskap om döva och teckenspråk.
Tvillingarna har flera gånger tackat nej till att medverka i dokumentärer eftersom det inte har känts rätt och för att de värnar om sitt privatliv.
– Men det var något speciellt med Nisti som gjorde att vi sa: ”Vi ska tänka på det”, minns Jamila med ett leende.
De såg att Nisti hade ett gott syfte med dokumentären eftersom hon ville visa hur tv- och filmvärlden fungerar i Sverige.
– Filmen om oss kommer förhoppningsvis vara en ögonöppnare för de som jobbar med casting och manusutveckling, säger Amina.
– Jag tror att flera hörande kommer att undra varför tv- och filmvärlden ser ut som den gör när de ser dokumentären, säger Jamila.
Förutom att visa hur tv- och filmvärlden fungerar får tittaren även en skymt av deras uppväxt och vägen in i skådespeleriet.
Amina upplever att vissa delar av filmen är mer sårbara än andra.
– Det känns lite som att jag öppnar upp mig som person, säger hon försiktigt.
Även deras familj finns med på ett hörn, och enligt Jamila bidrar det till att de får respekt.
– Vår familj är en stor del av vilka vi är idag, säger Amina.
Jamila är beredd på att det kommer kännas lite konstigt att familjen figurerar i dokumentären, men är övertygad om att det sedan kommer bli bra.
– Vi är ganska privata av oss som personer. Fast den här gången öppnar vi den ”lilla familjedörren” på glänt, berättar Jamila och visar med händerna hur minimal dörren är.
Dokumentären tar också upp Guldbaggegalan, där Amina och Jamila blev de första döva prisutdelarna någonsin.
– Att vi står på scen leder i sig självt till en förändring då vi är de första döva som gör det, säger Jamila.
Galan minns de med värme.
– Det var fullt i salen och det kändes som att vi fick kontakt med publiken, minns Jamila.
– Det kändes som att de älskade oss! Och vi älskade dom! säger Amina.
Amina berättar att hon i vanliga fall inte är nervös när hon står på scen, men den kvällen var ett undantag.
– Den gången representerade jag ju dövsamhället. Tidigare har jag representerat mig själv, berättar Amina.
På scen höll de ett tal om att inkludera döva skådespelare inom svensk film och tv ”så att ingen ska behöva åka till Hollywood”. På minglet efteråt kom flera personer fram till dem och tackade för talet.
– Vårt tal träffade flera personers hjärtan. Det var många som sa att det var tufft och snyggt och kvällens bästa tal! minns Amina.
Hon inflikar att de även blivit omnämnda som ”Åtta kvinnor att se upp till på Guldbaggegalan” i damtidningen Amelia.
Att medverka i dokumentären har ändå tidvis varit utmanande. Tvillingarna berättar om kulturkrockar och avsaknad av dövkompetens som en utmaning eftersom majoriteten av filmteamet var hörande.
– Det skapade minoritetsstress för oss båda, säger Amina.
Teckenspråkstolkningen var en annan utmaning då resurserna också var begränsade.
– Det kunde bli lite svårt om det inte fanns tolk när vi behövde det. Men vi påminde oss själva att vi gör det här för dövsamhällets skull. Så vi fick bita ihop och stå ut, säger Jamila och låtsas bita på sitt pekfinger.
Jamila trodde också att inspelningen av dokumentären skulle gå i ett svep och inte ta tre år. Hon konstaterar att olika livshändelser har haft en påverkan, och därför har en del saker fått vänta lite.
Tvillingarna anser att det nu är rätt tid för döva skådespelare och manusskribenter att ta större plats inom svensk film och tv. Enligt dem banar dokumentären väg för nya förmågor.
– Det var annorlunda förr, konstaterar Amina.
Jamila berättar att hon har stött på döva som skrivit manus för tv och film, och uppmuntrat dem att skicka in manuskripten.
– Men de har tvekat, vilket jag tycker är synd. Jag hoppas att de en dag vågar skicka in och genom det ta större plats inom branschen, säger Jamila.
Samtidigt betonar de vikten av att hitta en bra agent.
– En agent har ett stort kontaktnätverk, vet vem som söker skådespelare till olika roller och kan öppna nya dörrar, säger Amina.
Jamila nämner att de har haft kontakt med flera olika agenter, men att det inte alltid varit så enkelt.
– Det är tufft men man måste hålla ut, säger Jamila.
I framtiden drömmer Jamila om att kunna sätta sig i soffan med en kopp kaffe och se döva skådespelare i huvudroller. Hon har på senare tid sett hur döva skådespelare bland annat i Spanien, Frankrike och USA får roller och anser att Sverige fortfarande är på efterkälken. Hon drömmer naturligtvis också om att få skådespela.
– Det vore häftigt med en roll som typ Gollum i Sagan om ringen. Nuförtiden kan man ju använda sig av avatarer, funderar Jamila.
– Disney-roller skulle passa dig, och du skulle också se gullig ut. Humoristiska roller skulle passa dig perfekt, säger Amina med ett leende mot Jamila.
Amina i sin tur drömmer, liksom Jamila, om att få skådespela men också regissera film och teater.
– Min dröm är att bli inkluderad i filmvärlden, säger Amina.
Vilka tips har ni till unga döva som drömmer om en framtid inom tv och film?
Jamila uppmuntrar till att söka roller och gå på castingar, även om rollen inte skulle vara skriven för en döv person eftersom man kan till exempel vara i den ålder som efterfrågas. Hon tillägger att döva inte heller ska begränsa sig själva och att man inte heller kan veta vad castingteamet tänker.
Amina i sin tur anser att man inte ska låta sig hindras av samhällsnormer eller krav på skådespelarutbildning:
– Vill du något, gör det! Det är bara att köra på!
Jamila instämmer och tillägger att man får även prata med dem om man behöver tips eller rådgivning. Hon gör en liknelse om dövcommunityn som en familj, där man stöttar varandra, och avslutar med orden:
– Tvivla inte! Fånga dina drömmar!
Amina Ouahid
Ålder: 34 år
Bor: Stockholm
Gör: Redaktör på UR Teckenspråk
Jamila Ouahid
Ålder: 34 år
Bor: Stockholm
Gör: Frilansande skådespelare
TEXT: ELIN WESTERLUND
elin.westerlund@dovastidning.se
Artikeln har tidigare publicerats i pappersversionen av Dövas Tidning 2/2026.
Läs mer: ”Vi behövde göra en film om dövas väg in i svensk film och tv”
Dela artikeln via e-post.