2026-04-10
Krönika: Bondgården som inte fanns
Det började med en katt. Eller två, egentligen. De hette Stig-Allan och Tiger men vi kallade dem för Stisse och Tisse. Stisse, en kolsvart bondkatt var snällheten själv. En tragiskt foglig katt som lät sig kläs i dockkläder, köras runt i dockvagn och gungas som ett barn utan att protestera. Sen hade vi terroristen Tisse, som man kunde hitta i ett skrymsle med smala ögon som spände i en innan en ilande smärta sköt genom vaden när huggtänder och klor grävde sig in i huden med kirurgisk precision. Den katten visste precis vad han gjorde, och njöt av det. Vi levde tillsammans i någon slags ansträngd harmoni. Men en dag, som genom ett trollstavsslag, var katterna borta.
Poff.
Pappa berättade att katterna flyttat till en bondgård. Det var sorgligt, men också tröstande. De skulle få det bättre än att bo i en trång lägenhet med två små barn. Livet gick vidare. Vi växte upp. Vi barn blev tonåringar och sen vuxna. En dag kom katterna och bondgården på tal igen. Då sa min syster: ”Du vet att de dog va? Mamma och pappa avlivade dem för att de börjat kissa inne”.
Tänk er den chocken. I hela mitt liv hade jag trott på någonting som inte ens existerat. Jag hade trott på en berättelse om en bondgård som inte fanns. Det var som att någon plockade bort en tegelsten ur min barndom och jag insåg att den varit ihålig hela tiden.
”Du visste inte?” frågade de.
Nej, jag visste inte. Vad jag förstod så var detta ett ämne som pratats om under åren. De hade resonerat, diskuterat, beslutat, gått vidare. Över mitt huvud. Om något så obetydligt som ett par barndomskatter missas, vad mer i livet har jag då missat?
I hela mitt liv har jag haft människor runt mig, inte bara min familj, utan ett helt hörande samhälle som pratar. Allt har en gemensam nämnare. Informationen når mig ofta filtrerad. Försenad. Eller inte alls. Som att hoppa in till sista avsnittet av en serie man inte sett. Samtal förs runt mig trots att jag befinner mig i samma rum som dem. Kommentarer slängs ut utan att jag kan ta del av dem. Någon tänker att den ska berätta sen. Ibland gör de det. Ibland inte. Och det betungande med detta är att det inte är medvetet av dem. Min ursprungsfamilj har alltid försökt inkludera mig. Jag hade faktiskt aldrig känt mig utanför förrän detta. Det blev som en liten väckarklocka. Hur kunde det ens hända?
Jag menar, jag missade ju inte att Tisse planerade ett mord
varje gång han kröp under soffan. Så hur kunde jag missa något
så stort?
Vi lever i ett samhälle som kallar sig alert och medvetet samt säger sig inkludera alla – men är det verkligen så? Ett samhälle byggs ju upp av många individer som på något sätt ska fungera tillsammans. Det mest skrämmande är att jag som döv individ kanske bara får en bråkdel av den information som är relevant i samhället. Det är ganska läskigt när man tänker efter. Det är något som vi faktiskt kan förbättra tillsammans.
Det svåraste med att vara döv är inte att inte höra ljud. Det är att missa det som betyder något. Att stå kvar i berättelser som redan har ett slut utan att förstå det. Inkludering utan tillgång till information riskerar att bli en vackrare form av utanförskap.
Så, för mig började det med en eller ja, två katter, och slutade med att jag insåg att vi nog alla har en egen bondgård någonstans. Frågan är bara hur länge vi vill bo kvar där – när en större värld väntar utanför staketet.
IDA WINBERG
Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.
Dela artikeln via e-post.