Från forskare till tjänsteperson

Omställningen från forskare till tjänsteperson på Justitieministeriet upplevde Johanna Mesch som utmanande. Foto: Elin Westerlund

Finland är först i världen med en statlig sannings- och försoningsprocess för döva och teckenspråkiga. Dövas Tidning har träffat Johanna Mesch, som är nytillträdd generalsekreterare för processen. 

Johanna Mesch kände att hon ville utmana sig själv och prova något nytt. När hon i början av året såg en annons för tjänsten som generalsekreterare tyckte hon att processen verkade intressant samt att hon inte hade något att förlora på att ansöka. Det skulle även ge henne möjligheten att oftare besöka sin pappa i Finland, som också börjar bli i sämre skick. 

Enligt Johanna handlade det också om arbetsmiljön vid hennes tidigare arbetsplats, Stockholms universitet. Hon upplevde att stämningen med tiden blev mer ansträngande, med återkommande meningsskiljaktigheter. Det gjorde att hon började fundera på andra alternativ. 

— Jag har också varit på universitetet i 30 år, och vill göra annat nu. 

Under hösten har det debatterats på sociala medier om ett beslut kring efterlevnaden av god vetenskaplig praxis, och materialet har också lagts upp på sociala medier. Vad tänker du kring det? 

— Jag tänker att det handlar om små misstag och jag har tagit ansvar för dem. När jag fick ett brev som var positivt från rektorn på universitetet blev jag lättad. Diskussionen om saken har blivit rätt omfattande i förhållande till felens omfattning. 

Hon känner också olust kring att en konflikt från hennes tidigare arbetsplats läggs upp på sociala medier. Hon vet inte vem som har fått tillgång till dokumentet och spritt den på sociala medier. Hon berättar att hon har rådfrågat sakkunniga inom ministeriet, som sagt att det kan handla om ärekränkning. 

— Det känns inte så roligt för mina närmaste anhöriga, sekretariatet och mina tidigare kollegor. 

Hon hoppas på att det lägger sig med tiden och nämner att hon står fast vid detta och är öppen för att diskutera om saken. 

Det varma välkomnandet på Justitieministeriet överraskade Johanna. Hon berättar att hon i början hade en föreställning om att det kan bli lite besvärligt att arbeta på ett ministerium, men det visade sig att hon hade fel. Hon säger att det även finns ett brett nätverk av personer inom ministeriet som hon kan rådfråga vid behov. Sekretariatet, som också består av Juhana Salonen och Netta Keski-Levijoki, upplevde Johanna var från första början en bra grupp med en tydlig arbetsfördelning. 

Hon upplevde övergången från forskare till tjänsteperson som utmanande. Arbetssättet skiljer sig en del och verksamheten styrs av olika lagar. Hon berättar att sekretariatet fått utbildning i vad rollen som tjänsteperson innebär och vilka lagar som styr. Att byråkratins hjul snurrar långsamt har hon också fått uppleva, och tar som exempel lanseringen av processens webbsida som inte ännu är klar.  

Just nu är processen i planerings- och förberedelsefasen. I februari inleds materialinsamlingen. Johanna säger att de kommer använda sig av det material som redan finns, till exempel rapporten Tecknade minnen, men också samla in eget material. De strävar efter att nå underrepresenterade grupper som till exempel dövblinda, finlandssvenska döva, nyanlända och CODA. Om tid finns skulle hon gärna inkludera erfarenheter av döva sverigefinnar och döva finlandssvenskar bosatta i Sverige. 

Den teckenspråkige får själv bestämma vad hen vill ta upp. Det finns alltså inga förutbestämda frågor. Johanna gissar att de vanligaste teman kommer vara dövskola och internatboende, familjeliv, arbetsliv samt dövas liv och hinder som de stöter på. Hon är också öppen för att andra oväntade teman kan dyka upp. Hon tror även att det kan komma fram hur döva har kunnat förtrycka varandra, till exempel hur finska döva har förtryckt finlandssvenska döva. Materialet kommer att utmynna i en slutrapport och intervjuerna kommer att sparas i ett arkiv med högt dataskydd.  

Hon ser den snäva tidsramen på två år för materialinsamlingen och slutrapporteringen som en utmaning. Hon berättar att samerna fick två år extra för sin sannings- och försoningsprocess, men tror inte det blir likadant för döva och teckenspråkiga eftersom det inte finns finansiering. 

— Eventuellt kan det förlängas med några månader, men vi måste vara realistiska och göra det vi kan göra. 

Slutmålet med processen är en försoning. För tillfället finns inga konkreta förslag på hur det ska gå till. Enligt Johanna är flera finländska ministerier positiva till en försoning. Det skulle i så fall ta ytterligare 1-2 år och ske efter att sekretariatet är klara med materialinsamlingen och slutrapporten. 

TEXT: ELIN WESTERLUND
elin.westerlund@dovastidning.se