Krönika: Att komma in i teckenspråkets värld

Blicken som snabbt sveper över skolgården. Klasskompisar rusar mot rastboden för att få tag på en cykel för att kunna cykla runt det fortaste man kan. Andra studsar mot lekplatsen där man kan klättra, åka rutschkana och gå armgång om modet finns där.

Alla verkar känna varandra och har snabba dialoger. Försöker ta in vad som händer. Funderar ut vad nästa steg kan vara. Osäkerheten lyser genom och nästan förlamar när man egentligen bara vill springa med och leka och teckna vad man är med om. Istället finns den där vaksamma och försiktiga blicken som sveper runt för att hitta något att hålla sig fast i.
Försöka förstå.

Strategier man har utvecklat för att försöka få sammanhang genom att avläsa gester, rörelser och ansiktsuttryck av andra människor omkring sig i brist på annat. Blicken som också nästan kan bli glasartad och tom när man tappar sammanhanget om vad som händer runtomkring och man går in i sig själv som en sista utväg. Som en främling i sitt eget liv.

Som biträdande rektor på en specialskola, ser jag den eleven varje höst. Eleven som inte har teckenspråket med sig när den börjar hos oss. Som för första gången befinner sig i en teckenspråkig miljö och om igen måste hitta strategier för att kunna hantera den situation som den befinner sig i. I början är det kaos. Så mycket intryck och det blir lätt ett virrvarr istället för att verkligen se och förstå.

Ett populärt uttryck är att eleven ska språkbada – det innebär en intensiv exponering av ett språk i dess naturliga miljö. Det har länge trotts att bara man befinner sig i en teckenspråkig miljö så löser det sig själv automatiskt. Riktigt så enkelt är det inte.

Det krävs ett noggrant arbete där alla medverkar till att bygga upp språket. Givetvis har lärarna i klassen en oerhörd betydelsefull roll i det arbetet, men alla runtomkring har en viktig del i det. I början är jobbet för oss att vara de trygga vuxna. Som kan möta. Ta sig tid. Förklara. Vägleda. Bekräfta. Bygga upp ett förtroende där eleven känner sig trygg och därifrån börja växa. Det är ett gediget arbete där språket byggs bit för bit.

Med gester och pekningar till att börja med till tecken att gå vidare med och plötsligt kan eleven börja uttrycka känslor, viljor och frågor. Osäkerheten och den där vaksamma blicken börjar försvinna. Istället blir den forskande, mer nyfiken och hungern av att lära sig allt som finns omkring blir aldrig mättad. Virrvarret minskar och det blir skarpare. Som att man dimrar upp ljuset i ett mörkt rum och allt blir mer synligt och klarare.

Gester och pekningar blir till tecken och sen blir tecken till teckenspråk. Som att teckenspråket hela tiden legat inne i eleven och till sist när det äntligen får komma ut forsar fram som en vårflod. Eleven är nu inte längre en främling i sitt eget liv utan blir en människa med andra människor. En egen identitet som den själv har möjlighet att kunna bygga upp.

Det kan ta veckor. Oftast månader. Ibland år, men man kommer alltid dit så småningom. För oss handlar det mycket om tålamod. Hålla i och hålla ut. Att se eleven träda in i teckenspråkets värld är så fantastiskt och är en av de absolut bästa delarna med jobbet.

Känslan av att förstå och göra sig förstådd är så kraftfull och visar på betydelsen att ha ett bärande språk som man till fullo kan behärska. Samtidigt tynger det mig att veta att alla inte alltid får den möjligheten av olika anledningar. Det borde vara alla döva barns självklara rättighet att få den här möjligheten.

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.