2024-11-28
KRÖNIKA: Den klasslösa dövskolan
Jag gick i åttonde klass. Eller kanske i sjuan. Högstadiet i alla fall. Det var slutet på läsåret. Sommaren närmade sig och det varma vädret lovade gott för ett härligt sommarlov. Jag och några i klassen skulle följa med en klasskompis hem. Klasskompisen bodde i Danderyd. Ett stort hus. Nog det största huset som en familj bodde i som jag nånsin har besökt. Vi gick husesyn och sen ville klasskompisen visa en sak för oss. Vi följde efter längre nedför gatan där det fanns en pool för samfälligheten. En egen pool! För oss i början av 90-talet var det riktigt stort.
Under min uppväxt när jag gick i skolan var detta inget jag riktigt reflekterade över. Jag gick på Alviksskolan, en hörselklass som tog emot elever från hela Storstockholm. Klasskamraterna kom från alla möjliga håll. Södertälje, Upplands Väsby, Västerhaninge, Danderyd och Täby. Givetvis, när vi var små hälsade vi sällan på varandra. Kanske fanns det ett par stycken som man hade mer kontakt med och då var det mer föräldrarna som bestämde när det passade. Men senare i slutet på mellanstadiet kunde man bestämma lite mer, så då följde vi med varandra hem.
Där förstod jag att vi hade det olika. Vissa bodde i lägenheter. Andra i hus. Vissa bodde trångt. Andra hade gott om plats. Vissa hade sommarstugor. Andra inte. En hade som sagt en pool. En egen pool! Så där under den tiden fick jag verkligen besöka olika typer av hem, liv och sammanhang. Men det var inte konstigt eller annorlunda för mig. Det var mina klasskompisar. Var de bodde var inte avgörande för att jag hängde med dem, utan mer om vi hade gemensamma intressen och hade kul tillsammans. Så det var normalt för mig och ingenting som jag riktigt reflekterade över.
Det är först sen jag blev förälder som det här verkligen slog mig. Speciellt när jag såg skillnad mellan mina barn, varav en går på dövskola och två går på kommunala hörande grundskolor. Barnet som gick på dövskola hade klasskamrater från hela regionen, från Örebro, Dalarna, Sörmland och Västmanland. Med mina två andra barn, så kom alla klasskamrater i princip från samma bostadsområde. Vi har det ganska likt varandra hur vi bor. Hur vi har våra liv och sammanhang.
Ibland förs det argument att barn som går på dövskola inte har många klasskamrater. Det är ju sant att klasserna i dövskolan är mindre än i kommunala grundskolor dels av praktiska skäl och dels för att elevunderlaget är betydligt färre än hörande elever. Man brukar då säga att döva elevers umgängeskrets blir mer begränsad med färre kamrater. Att det är färre klasskamrater kan vi hålla med om, men jag vill hävda att världen för döva barn i dövskolan blir mycket större än för hörande barn. Du får fler möjligheter att träffa andra från olika sammanhang än om du går i en hörande grundskola där de flesta, om inte alla, har ungefär samma bakgrund. I dövskolan får du träffa kompisar från andra socioekonomiska bakgrunder, olika religioner och livssituationer. Det skapar också större möjligheter att faktiskt kunna förstå varandras perspektiv eftersom de på riktigt möter varandra och får vara med varandra varje skoldag. Det är inte längre självklart i dagens Skolsverige.
Det här ska vi vara rädda om och lyfta som en väldigt positiv del i att gå på dövskola, där eleverna får helt andra förutsättningar att möta varandra än vad många andra har. På det sättet skapas en fantastisk gemenskap och förståelse som många inte får samma möjlighet till.
Så nu vet du vad du ska säga nästa gång någon kommer med samma tjatiga argument att det är små klasser och man inte har så många kompisar och så vidare. Kanske kan du också bidra med dina egna erfarenheter?
TOBIAS PALMKVIST
Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.
Dela artikeln via e-post.