Tore är Pias femte sinne

Pia Johnsson Sederholm och signalhunden Tore.

Det sägs att hunden är människans bästa vän. Det är den lapske vallhunden Tore ett gott exempel på. Han är utbildad signalhund och kan i vissa situationer fungera som en döv persons öron. Hur gör man för att skaffa sig en signalhund? Vilka är fördelarna? DT har ställt frågor till Tores hundförare och ägare, Pia Johnsson Sederholm.

Pia Johnsson Sederholm, 35, är uppvuxen i Stockholm men bor sedan 2016 i Skåne och sedan 2020 bor hon i Oxie utanför Malmö med sin sambo. Till vardags jobbar hon som projektledare på Öresundsbron. Hon har två hundar, Tore och Ada som båda är lapska vallhundar. Men det är inte det enda fyrbenta djuret som gäller för Pia, hon har också en katt som heter Bosse.

Nu har vi berättat kort om Pia, men det är inte främst fokus på vem hon är i denna artikel. Det är på Tore som ligger lugnt på golvet bredvid henne i caféet vi sitter i. Hon beskriver honom som en väldigt social hund som älskar människor, men det syns kanske inte vid en första anblick. På vardagarna har han nämligen ett viktigt uppdrag – han är utbildad assistanshund. Det är ett samlingsbegrepp för bland annat signalhundar, diabeteshundar och så vidare. Tore är mer specifikt en signalhund.
– Han tar sina arbetsuppgifter på största allvar, berättar Pia.

Att vara signalhund är något som Tore själv tycker är förenat med spänning.
– Tore tycker väldigt mycket om att jobba, och särskilt när han får lösa uppgifter själv. Klassisk lydnadsträning är inget för honom, det tycker han blir tråkigt. Det hänger säkerligen samman med rasen, den är egentligen framavlad för att valla renar. Men i Skåne finns det ju inga renar så han får göra annat istället, skrattar Pia.

För att bli assistanshund finns det krav att leva upp till.
– Idén om att skaffa en signalhund hade jag redan med min tidigare hund, men den levde inte upp till kraven. Han kunde till exempel vara rädd för att gå på vissa underlag. Jag hade sedan inte någon tanke på att Tore skulle bli signalhund heller, men en bekant sa till mig att Tore skulle passa perfekt. Jag tyckte då, eftersom Tore var så ung, att han verkade för omogen. När han närmade sig tre års ålder ansökte jag till ett lämplighetstest som han klarade med mycket gott utlåtande.
– Om man som synskadad eller blind får en ledarhund så får man den färdigutbildad, men så fungerar det ofta inte med övriga assistanshundar. Jag ansökte till en cirka ettårig utbildning via en assistanshundsaktör. Man betalar utbildningen ur egen ficka. Själv ansökte jag om fondbidrag vilket bekostade en del av avgiften.

Idag är Tore färdigutbildad och certifierad signalhund. Han bär en gul väst när han arbetar. När han bär den är han i sin yrkesroll, och bör inte bli störd av omgivningen. Det finns flera olika saker han kan hjälpa till med.
– Han meddelar mig om någon ropar mitt namn, och han kan plocka upp saker som jag har tappat. Han kan också upplysa mig om olika ljud, till exempel om någon cyklar bakom mig eller om någon knackar på dörren. Behöver jag hjälp att hitta min mobil så kan han hjälpa till. Om det brinner så meddelar han mig genom att få min uppmärksamhet och sedan lägga sig på golvet.

Pia menar att det råder en brist på kunskap om assistanshundar.
– Det händer att assistanshundförare inte får gå in i mataffärer och restauranger trots det inte finns något förbud generellt. Det är inte heller tillåtet att ta ut en extra avgift för assistanshundar som om de vore husdjur vilket hotell ofta gör. Assistanshundar får inte ens alltid följa med till vårdcentraler eller sjukhus trots att de är hjälpmedel. Jag har turen att min vårdcentral tillåter assistanshundar. Det finns en överenskommelse mellan flera assistanshundsaktörer och Astma- och allergiförbundet som säger att varken assistanshundförare eller allergiker har förtur utan det ska lösas så att det fungerar så bra som möjligt för alla.

På frågan vad det betyder för henne att ha en signalhund och om hon skulle rekommendera det till andra svarar hon:
– Han är en extra trygghet. Om någonting händer så finns han där. Skulle jag rekommendera det till andra? Både ja och nej. Om du är intresserad av att ha en hund som du tränar mycket med så visst. En assistanshund genomgår årsprov för att få behålla certifikatet och går i pension vid 12 års ålder. Klarar hunden innan dess inte årsprovet får den inte behålla sin gula väst. Tills den går i pension krävs det mycket träning och samarbete. Det är ett hjälpmedel som utvecklas tillsammans med dig själv. För min del känner jag att jag får mycket tillbaka.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se