Anita Hellöre om mäster Frans

Frans Leijon i början av 1900-talet. FOTO: Dövas Museum i Finland

I maj turnerade föreställningen Frans runt i Sverige och historien om Frans Lejons livsöde berörde allt fler. Redan 1923 publicerades en skrift av Ester Stade om Frans. Den första romanen om Frans publicerades däremot av Anita Hellöre 2009. I boken Mäster Frans – en dövblind mans märkliga livsöde, skriver Anita om Frans. Anita har alltid haft ett intresse för släktforskning och allt som oftast dök Frans upp i hennes forskning. Vem var egentligen Frans? Och varför kom han att bli en sådan viktig del i familjen Hellöre? DT har intervjuat Anita.

Under hela sitt liv har Anita Hellöre hört berättelser om sina förfäder i Finland. Hon är den tredje generationens döva i släkten och beskriver sig själv som en helt vanlig svensk tant som jobbat hela livet, varit gift och fött två barn. Anita föddes och växte upp i Stockholm med sina två finska föräldrar. Idag bor hon i Insjön nära hennes äldsta son Mattias.

Det var med hans fru Maja som Anita en dag satt i köket och försökte göra ett släktträd för att se hur många döva de var i släkten. När trädet var färdigt tittade Anita och Maja på varandra och förundrades över många namn på döva släktingar som stod där. När en person från Helsingfors ringde henne och frågade om släkten eftersom det finska dövförbundet höll på att skriva en jubileumsbok, förstod Anita att hon måste skriva en bok.

Hennes första bok, Mina förfäders stad, blev ett faktum. Men Anita kände sig inte färdig. I researchen till sin första bok var det hela tiden ett namn som ständigt dök upp som gubben i lådan, Frans Lejon. Frans var ingen släkting till Anita, men kom ändå att bli tätt sammanflätad med släkten Hellöre.

Frans föddes 1878 i Yläne utanför Åbo. När han var två år fick han smittkoppor vilket ledde till att han förlorade både syn och hörsel. Frans tappade ofta balansen när han försökte gå så han valde att krypa i stället. Efter ett tag klarade modern inte av att alltid behöva hålla reda på var Frans befann sig och undrade om det fanns något ställe där han kunde bli omhändertagen. Frans styvfar fick, genom sitt jobb på stallet, reda på att det fanns en dövstumskola i Jakobstad i Finland som kunde ta hand om honom. Frans placering på skolan i Jakobstad blev en stor vändning i hans liv.

På dövskolan träffade Frans lärarinnan Anna Heikel som tog honom under sina vingar. Han lärde sig gå upprätt och fick ett språk, tack vare Anna. Hon tog bland annat med honom
till marknaden och lät honom känna på olika grönsaker och rotfrukter och berättade vilken färg de hade. Dessutom lärde hon honom vardagsekonomi genom att handla. Annas envishet och Frans nyfikenhet gjorde att han utvecklades snabbt.

Frans lärde sig bland annat att snickra. Han ville använda svarven men fick först inte. Efter att han i smyg startat i gång den och på egen hand lärt sig hantera den, blev han sedan en framgångsrik svarvare. Frans idoga arbete speglade sig även i andra situationer. Han ville kunna ta sig ut och cykla och konstruerade därför en helt egen tandemcykel. Som om det inte var nog, kom han själv på ett sätt där han kunde lära sig skriva.

Men, helt självständig kunde Frans aldrig bli. På den tiden fanns inga hjälpmedel eller assistenter för dövblinda utan Frans fick förlita sig på de omtänksamma människor som fanns i Jakobstad. En av dem var Maija Björklund-From, som tog hand om honom tills hon blev gammal. 1931, när Frans var 53 år, flyttade han till Anitas farfar och farmor, Viktor och Hilja Hellöre som var i behov av en dräng. Frans fick husrum, mat och kläder samt en liten lön mot att han jobbade på gården.

T.v: Familjen Hellöre cirka 1937. Frans i mitten. Foto: Ur Anita Hellöres privata arkiv
T.h: Tandemcykeln på bilden är bland de saker som Frans byggt själv. Foto: Dövas Museum i Finland

Bland annat skötte Frans köksträdgården samt hönsen och grisarna. Dessutom reparerade han trasiga verktyg och maskiner samt högg ved. Han lärde sig till och med konsten att skära glas. Det var när han ville bygga sig ett växthus och en drivbänk och på eget initiativ tog kontakt med en glasmästare för att lära sig att skära glas. Titeln till boken kom till för att Frans en gång sagt ”Jag vill bli riktigt bra på någonting” varpå han fått till svar att han ju är både snickarmästare, trädgårdsmästare och glasmästare. Så titeln Mäster Frans kommer från det svaret.

Den sista tiden i Frans liv bodde han på ett hem för äldre i Åbo. 1947 dog Frans i magcancer, 69 år gammal. Han kunde då fortfarande minnas himlens och trädens färger blå och grön.

Minnet av Frans lever kvar i släkten Hellöre, som än idag har flera döva personer. Anita är inte färdig med sin släktforskning. I skrivande stund håller hon på med sin tredje bok, som är en fortsättning på den första. Den boken kom att få en helt annan betydelse för Anita, som nu blivit gammelfarmor.
– Nu när jag blivit gammelfarmor till ett dövt barn, som är den sjätte generationen döva i vår släkt, känner jag ett större ansvar att ta reda på allt jag kan om vår släkt. För om inte jag gör det nu, vem gör det då? avslutar Anita.

Boken Mäster Frans – en dövblind mans märkliga livsöde finns att köpa hos släkten Hellöre.

MARIA NORBERG
redaktionen@dovastidning.se